I veckan som gick presenterades regeringens förslag till statsbudget för 2022. Sent omsider skulle man väl få en förklaring till de 74 miljarder kronor som tidigare presenterats som ”reformutrymme” när olika regeringsförslag pytsats ut i storlekar om en eller två miljarder kronor? Tidigare har med ”reformutrymme” förståtts det överskott som uppstått i statsbudgeten (utan reformer) sedan automatiska skattehöjningar och sedvanlig nedprutning av departementens budgetar genomförts. Då har det under goda tider ibland blivit pengar över till reformer, som finansministrar (och statsministrar) gärna stoltserar med för att vissa hur duktiga de varit och hur mycket folket har att tacka politikerna för.
Budgeten för 2021 innehöll inget ”reformutrymme”, det mesta handlade om att motverka effekterna av spridningen av det kinesiska viruset. Trots det vitt och brett omtalade ”reformutrymmet” på 74 miljarder för 2022 finns inget sådant i budgeten. Visserligen vill regeringen genomföra ”reformer” som kostar 74 miljarder, men dessa finansieras inte med några överskott, tvärtom räknar man med en upplåning på ett större belopp än ”reformerna”. Underskottet förutses bli 98 miljarder kronor, vilket alltså måste lånas upp. Alla reformerna finansieras med upplåning och därtill kommer att budgeten redan innan reformerna skulle ha gått back med 24 miljarder kronor. Ett fortsatt minus på 37 miljarder förväntas för 2023, men det är innan det årets icke existerande reformutrymme har presenterats. Först för 2024 hoppas regeringen på ett mindre överskott.
Nu kräver budgetlagen att budgeten över tiden ska visa ett överskott på en tredjedels procent av BNP (vilket borde vara 18 miljarder för 2022), men det underskott som uppstått de senaste åren motiveras med det kinesiska viruset och nu får det alltså dra ut på tiden, flera år efter att den ekonomiska återhämtningen ser ut att bli verklighet.
Foto: Holger Ellingaard, Wikimedia Commons