1992 havererade den svenska ekonomiska politiken totalt. Efter år av hög inflation och okontrollerade underskott i både statsfinanser och utrikeshandel tappade den internationella marknaden fullständigt tilltron till svensk penningpolitik. Riksbanken höjde räntan till 500 procent innan den fick ge upp och inse det uppenbara – det går inte att driva en ansvarslös ekonomisk politik och tro att det bara är att låna till ansvarslösheten utomlands. Kronan släpptes fri och sjönk som en sten. Det är feltänkt att låsa ett lands växelkurser och därmed göra planekonomi av landets viktigaste pris: priset på den egna valutan. Det är något som många euroländer borde ha lärt sig den hårda vägen de senaste åren. Men de tycks inget ha lärt – än. Svenska folket lärde sig dock tillräckligt för att stoppa de ledande politikernas ambition att på nytt låsa den svenska valutan till utlandet och i folkomröstningen 2003 sa 56 procent av svenska folket nej till euron (vilket inkluderade författaren av dessa rader – som beklagade djupt att han var i sällskap av en massa suspekt folk från Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som sa nej av helt felaktiga skäl).
Efter den ekonomiska katastrofen 1992 tillsatte statsminister Carl Bildt den så kallade Lindbeckkommissionen under ordförandeskap av nationalekonomiprofessorn Assar Lindbeck (författaren av dessa rader har välförtjänt blivit kuggad av Lindbeck vid muntlig sluttentamen för 2 betyg – 60 poäng – i nationalekonomi, och sedan vid andra försöket blivit godkänd).
Kommissionen lade 1993 fram 113 förslag på till en del grundläggande reformer av svensk ekonomisk politik. De flesta genomfördes. Ett av de viktigaste förslagen var en ny budgetprocess, som innebar att staten skulle visa budgetöverskott över en konjunkturcykel, samt att beslutsprocessen kring statens budget skulle ändras så att det blev lättare att upprätthålla budgetdisciplin. Den nya ordningen tjänade Sverige väl. Statsskulden, som nosade på de nivåer som krisländerna i Sydeuropa uppvisar idag, kunde på bara tio år reduceras dramatiskt, och idag tjugo år senare har Sverige bland de starkaste statsfinanserna i Europa.
Det fina i kråksången har varit att regering och opposition varit överens om tagen. Ända till dess att den av Riksdagen i november 2013 antagna statsbudgeten revs upp till en del (som avsåg skiktgränsen för statlig skatt) genom ett delbeslut i Riksdagen i december 2013.
Nu tycks det vara slut på den beslutstekniska enheten om Sveriges ekonomiska politik, som tjänat oss så väl under tjugo år. Men det finns mer motsättningar inför valet senare i år, motsättningar som framstår som ytterst märkliga.
För ett drygt år sedan kritiserade socialdemokraterna och partiets ekonomisk-politiska talesman Magdalena Andersson regeringen för att den inte i ett trängt ekonomiskt läge stimulerade ekonomin genom att i klassisk keynesiansk stil stimulera ekonomin genom att öka på budgetunderskottet (något som skulle vara fullt möjligt eftersom Sverige haft ett budgetöverskott under i stort sett hela tiden efter Lindbeckkommissionens rapport). Det blev inget då, men de ekonomiska problemen med förhållandevis hög arbetslöshet och underutnyttjande av landets resurser kvarstod. I det läget beslöt finansminister Anders Borg att lyssna på Magdalena Andersson. Sent, men ändock. Han lade fram en budget med ett visst underskott för att stimulera ekonomin. Sverige hade råd eftersom, den ekonomiska nedgången varit så djup efter en lång period med förbättrade statsfinanser och sjunkande statsskuld. Men när Anders Borg lyssnade på Magdalena Andersson vände hon plötsligt helt om. Nu skulle Sverige hålla sig strikt till överskottspolitiken (som var avsedd att gälla under en hel konjunkturcykel) och kritiken vet inga gränser när det gäller det ansvarslösa i att driva den politik som Magdalena Andersson själv föreslog för så sent som ett år sedan.
Kan man sätta någon tilltro till en politiker som svänger så totalt mellan olika åsikter på så kort tid – utan att verkligheten förändras? Avgörandet är upp till Dig!
Sveriges statsskuld i förhållande till BNP (källa: Ekonomifakta):
1992 48
1993 64
1994 72
1995 75
2011 31
2012 31
Några andra länders siffror 2012 (källa: OECD):
Belgien 104
Danmark 59
Estland 14
Finland 64
Frankrike 109
Grekland 167
Island 130
Italien 142
Japan 219
Nederländerna 83
Norge 34
Spanien 93
Storbritannien 102
Tyskland 88
USA 102
Euro (15 länder) 104