Imorgon är det två veckor sedan Storbritannien lämnade EU. Än har inte mycket skett, och annat var inte att vänta. Fram till årsskiftet 2020/2021 kommer Storbritannien att i princip följa allt som tidigare gällt landets förhållande både till EU och till tredje land. Nya regler från Bryssel kommer dock inte att gälla Storbritannien. Och Storbritannien har lämnat de beslutande organen (konkret för Sverige innebar det dessvärre ytterligare en miljöpartist i Europaparlamentet).
Alltför många regler från Bryssel var säkert det främsta motivet för många britter att rösta för Brexit. I Sverige kommer det inte sällan fram kritik mot de beslut som fattas i Bryssel. Men allt som oftast använder sig svenska politiker (inte minst miljöpartister) av EU som murbräcka för att driva igenom sådant som det skulle vara svårt att få igenom i Sverige.
Storbritanniens utträde ur Unionen leder till en förskjutning från nordväst till sydöst. Storbritannien har i många frågor stått nära den svenska linjen, ja Storbritannien har varit det enda stora EU-landet som hållit igen när det gäller centralisering, styrning från Bryssel och ökad budget för EU. Tyskland skulle ha kunnat vara en alternativ allierad för Sverige. Men den inrikespolitiska svaghet som landet nu uppvisar gör det mindre troligt. Den tid är förbi när Fredrik Reinfeldt 2014 kunde bjuda in Tysklands, Storbritanniens och Nederländernas premiärministrar till Harpsund för att lägga upp en gemensam nordvästeuropeisk EU-linje. Med Storbritanniens utträde ur EU är det uppenbart att det är Frankrike som fått en starkare position. Och Frankrike vill ha mer, inte mindre EU. Särskilt om EU dansar efter Frankrikes pipa. Som innehåller regleringar, protektionism och annat som stått Sverige främmande i 150 år.
Kommer svenska politiker att ha kraft nog att stå emot kraven från EU, exempelvis på höjda medlemsavgifter när Storbritannien inte är med och betalar (minskade intäkter från Storbritannien borde rimligen motsvaras av minskade kostnader)? Tyvärr har vi inte sådan tilltro till svenska politiker. Istället kommer vi säkert att få se Sverige backa med expressfart för att ansluta sig till den dominerande, av Frankrike styrda, EU-linjen. Den svenska linjen kompletteras gärna med några tjuvnyp åt Ungern och Polen för att de länderna har ungefär samma syn som Sverige på rättsväsendets oberoende och statens inflytande på media, något som tycks vara helt okänt i övriga EU.
Brexit är bra för Storbritannien men dåligt för EUs övriga medlemsländer och särskilt då för länder som Sverige.