Visst har finansminister Anders Borg goda kunskaper i nationalekonomi, även om han aldrig tagit någon akademisk examen. Han har studerat statskunskap, nationalekonomi och ekonomisk historia. Och omger sig nästan enbart med disputerade ekonomer på Finansdepartementet – men själv har han alltså inte avslutat fil kand-examen. Han har också arbetat vid Transferator Alfred Berg och varit chefsekonom både vid ABN AMRO Bank i Sverige och vid SEB (korta utredningsuppdrag åt Contra i slutet av 1980-talet inte att förglömma). Två år arbetade han vid Riksbanken.
Den tunna akademiska utbildningen kombinerat med en gedigen bakgrund från bankvärlden påverkar honom tydligen inte när han går till populistiskt attack mot bankerna. Bankerna tar ut för höga räntor och marginaler hävdar Borg och kräver sänkta bolåneräntor och sänkta avkastningskrav. Han hävdar också att det är staten som räddar banker i kris och att bankerna måste betala för det. Han glömmer att tala om att bankerna redan betalar.
Vad han inte heller säger är att de kommande europeiska regleringarna för bankerna – som fått fullt stöd av Borg – kräver ökad insats av dyrt eget kapital, vilket alltså med automatik kräver högre räntemarginaler. Han säger inte heller att han planerar att Sverige ska ha hårdare regler än i resten av Europa. Att svenska banker ska drivas under hårdare regler än i andra länder innebär en konkurrensnackdel. Mer av den internationella finansverksamheten kommer därför att bedrivas i London och Zürich istället för i Stockholm. Varför detta ska vara bra är svårt att förstå.
När Borg hävdar att det är staten som står för kostnaderna för att garantera bankernas verksamhet tappar han bort att alla banker varje år tvingas betala en avgift för insättningsgarantin och en avgift till “stabilitetsfonden”. Fonderna ska svara för eventuella utbetalningar av inlåningsgarantier som måste infrias av staten och även för andra problem i det finansiella systemet. Insättningsgarantifonden (som numer administreras av Riksgäldskontoret) var i slutet av 2010 cirka 23 miljarder kronor och klarar av att lösa in alla åtaganden som bankerna kan ha, utom för de fem största bankerna. Staten tar ut en avgift på 0,1 procent av det garanterade beloppet varje år och fonden byggs upp även i framtiden. Därtill kommer stabilitetsfonden, till vilken bankerna ska betala ytterligare 0,036 procent av balansomslutningen (alltså inte det garanterade beloppet). Den fonden är på 22 miljarder kronor. Stabilitetsfonden ska enligt planen uppgå till 2,5 procent av BNP eller 75 miljarder kronor. De pengarna betalas till fullo av bankerna och bankernas kunder. Det största garantifallet hittills, Custodia, omfattade 130 miljoner kronor, eller cirka 0,5 procent av tillgängliga insättningsgarantimedel (stabilitetsfonden oräknad).
Det tilltalar naturligtvis allmänheten att den ska få lägre räntor. Och visst kan välavlönade bankdirektörer klara sig med lägre löner. Det låter bra.
Men då är det på plats att notera att de höjda räntemarginalerna förklaras av de höjda kapitalkraven som staten själv ligger bakom. Det blir dyrare för bankerna att låna ut när man tvingas ha större kapital liggande till lägre avkastning. Det måste naturligtvis betalas av någon och den enda som kan betala är kunderna. Det bör också noteras att de svenska bankernas inbetalningar till fonder som ska klara av kriser i det finansiella systemet hittills med en marginal på 200 gånger klarat av de problem som uppstått.