Det var val i fyra europeiska länder den gångna helgen. Vi ska låta Armenien och Serbien bero (Serbien inte minst för att det blir en andra omgång av presidentvalet mellan de två kandidater som fick flest röster, det valet sker den 20 maj).
Däremot finns en del att säga om Frankrike och Grekland. I Frankrike har vinnaren François Hollande gått till val på att fransmännen ska jobba mindre, höja sina egna förmåner och lura andra EU-länder att betala notan. Någon som tror att det är något land som ställer upp? Grekland månne? Nicolas Sarkozy höjde under sin presidentperiod pensionsåldern från 60 till 62! Hollande har kampanjat för en återgång till 60 år. Sarkozy lyckades också något undergräva den 35 timmars arbetsvecka som en tidigare socialistregering införde (det är komplicerade regler, även under Sarkozy finns det i vissa fall 35 timmars arbetsvecka, men bara i vissa fall). Hollande lovade i kampanjen att rensa bort undantagen och återgå till 35 timmar rätt över. Vem ska betala? Andra EU-länder! Inte ens den ständigt så kritiska aktiemarknaden tror att Hollande kommer att genomföra sitt eget program och det visade sig mycket riktigt redan dagen efter valet att det nog inte är aktuellt att genomföra programmet. Det blir några små gester för galleriet. Det tråkiga för fransmännen är att de åtgärder som Sarkozy försiktigt påbörjat nu inte kommer att fullföljas. Frankrike har haft budgetunderskott i mer än femton raka år (när vi kollar statistiken är det minus vartenda år från 1996 och framåt, tyvärr går inte tabellen längre tillbaka än 1996). Statsskulden ökar och därmed ökar risken för låntagarna. Vid slutet av 2011 var Frankrikes skuld 99 procent av BNP (Sveriges var 46 procent). Räntorna går upp. Och snart går det inte att låna till extravaganserna. Frankrike har offentliga utgifter på över 56 procent av BNP. Det näst högsta i Europa (Danmark är värst). Sverige klarar sig med under 52 procent. Alldeles uppenbart är att fransmännen lever över sina tillgångar. Sättet att vinna valet var att stoppa huvudet i sanden och förneka verkligheten. Fransmännens hopp är att den nyvalde presidenten inte fullföljer sitt program inför valet.
Men Frankrike är en mild västanfläkt jämfört med Grekland. Greklands politiker har ända sedan euron infördes 2001 lovat runt och implicit sagt till medborgarna att andra ska betala. Tyskarna har gjort det hittills. Men även tyskarna har en demokratiskt vald regering som inte blir omvald om alltför mycket av skattebetalarnas pengar försvinner till andra länder där medborgarna levt över sina tillgångar. När marknaden för några år sedan insåg att det inte var EU som lånade pengar bara för att lånen stod i euro, utan att det var enskilda stater som skulle betala tillbaka stack räntan iväg så att grekerna inte kunde låna alls. De kunde inte heller (som i gamla tider) lösa problemet genom att trycka nya pengar (minska skulderna genom att låta inflationen ta den). Detta på grund av euron. Greklands skulder ligger på 165 procent av BNP i slutet av 2011 och förväntades i år öka till 181 procent. Men nu har grekerna blåst banker och pensionsfonder (det vill säga blivande pensionärer) i andra länder på 100 miljarder euro (900 miljarder kronor). Pengar som lånats och konsumerats, men som man nu säger inte kommer att betalas tillbaka. Det var hälften av det lånade beloppet som bara ströks bort från skuldboken. Det säger sig självt att det inte blir ett enda lån för en som skött sina gamla lån på det sättet, om det nu inte vore så att EU-regeringarna kan använda sina egna skattebetalares pengar för idiotiska affärer. Därför får nu Grekland låna det som landet inte skulle få låna av någon privat långivare av EU och Europeiska Centralbanken. Men de lånen beviljas endast under förutsättning att Grekland uppfyller hårda besparings- och effektiviseringskrav. De grekiska väljarna röstade nej till allt i söndags. Då blir det inga pengar och kaoset rycker närmare.
Det finns länder som legat lika illa till som Grekland. Lettland och Island i första hand, men även Finland hade stora problem för mindre än tio år sedan. De länderna röstade inte bort de politiker som var beredda att ta ansvar. De stödde saneringsåtgärder nedskärningar och genomförde reformer som kändes. De arbetade ändå hårdare (islänningarna var redan kända för Europas längsta effektiva arbetstider). Det är så medborgarna tar ansvar för att de valt ansvarslösa politiker. Det är så grekerna måste ta ansvar för att de inte kunnat välja anständiga politiska ledare. Många greker säger idag att de minsann inte slösat bort pengarna. Men de har glatt tagit emot den trettonde och den fjortonde månadslönen varje år. De har haft en pensionsålder på 57 (även om många i den privata sektorn har jobbat längre, men i den statliga sektorn har det varit få som jobbat längre). De har funnit sig i regleringar som kostat kunderna miljarder och åter miljarder i ineffektivitet (regleringarna av lastbilsbranschen har till exempel inneburit att transporter varit mångdubbelt dyrare i Grekland jämfört med andra länder). Det måste bli ett slut på det här om Grekland ska kunna vara kvar i den europeiska gemenskapen. Men grekerna valde att rösta nej till verkligheten. Låt oss säga en sak till grekerna: Vi tänker inte betala!