Det finns bara ett rättvist sätt att fördela knappa tillgångar. Priset och marknadsmekanismen.
När Sverige skulle fördela licenser för den så kallade tredje generationens mobiltelefoni passade det som vanligt inte regeringen att välja den enda hederliga metoden. Istället skulle man ordna en så kallad “skönhetstävling”. Där en statlig myndighet får dela ut licenser till dem som bäst uppfyller kraven.
Om vi ser på vad som efter auktion betalts i andra länder för licenser, så innebär det att statskassan avstår från cirka 30-40 miljarder kronor. För att istället dela ut pengarna till dem som fått licens, men på grund av det speciellt svenska systemet också till en stor del till glesbygden, eftersom de svenska 3G (UMTS)-licenserna delades ut till dem som lovade tätast och snabbast täckning i glesbygden, dvs där det inte bor några människor som vill använda de nya telefonerna.
Den svenska modellen innebar också att den licensgivande myndigheten, Post- och Telstyrelsen – PTS, bara tittade på de tekniska planerna, PTS har inte brytt sig om de ekonomiska kalkylerna och de affärsmässiga förutsättningarna. Fem bolag uppfyllde kraven: Tele2, Europolitan, Orange, HI3G och Telenordia. Av dem fick de fyra förstnämnda licens – varför Telenordia inte fick licens svårt att förklara, ansökan var inte alls sämst av de fem. Helt utanför hamnade Telia (och ytterligare några bolag), som inte alls uppfyllde PTS krav.
Det är möjligt att Telia varit berett att betala bra för en licens, om licenserna sålts på auktion. Då hade det blivit en verklig test på affärsmässigheten i projekten. Nu hamnar istället värden på 7–10 miljarder var hos fyra bolag, vars aktieägare kan glädja sig åt en generös gåva från svenska staten. I andra länder har bolagen fått betala dyrt.
Åtminstone ett av bolagen, HI3G, har så yviga investeringsplaner att det verkar vara helt uteslutet att bolaget självt skulle kunna få lönsamhet på nätet. Inte minst eftersom man nu helt saknar telekunder i Sverige. Men det finns ett sätt att (kanske) få lönsamhet, genom att sälja rätten att utnyttja nätet till bolag som inte fick licens. Främst Telia, som ju har ett par miljoner kunder att bidra med för att fylla nätet med trafik.
HI3G har Hongkong-bolaget Hutchison Whampoa och Wallenbergs Investor som huvudägare. De kan alltså indirekt tillgodogöra sig de auktionsinkomster som svenska staten avstod från genom att dela ut licenserna gratis. De får inkomsterna genom att sälja nyttjanderätten till de bolag som inte fick licens.
Varför svenska staten ska godtyckligt gynna Wallenberg på det egna bolagets bekostnad kan inledningsvis vara svårt att förstå. Men det är lätt att se en politisk bockfot sticka fram. Licenserna att driva reklamradio fördelades på det enda hederliga sättet, genom auktion. Avgifterna uppgår till något hundratal miljoner om året. Det var när det var borgerlig regering som auktionerna genomfördes. Men inte heller den borgerliga regeringen var särskilt intresserad av modellen, men tvangs till den av Ny Demokrati. När licenserna nu går ut, vill staten ta kontrollen över det lilla andningshål som finns i eterns frihet i form av reklamradion. Det ska ske genom en ”skönhetstävling” också för radiolicenser, så att staten kan skaffa sig kontroll. Det ansvariga statsrådet både för 3G- och radiolicenserna heter Mona Sahlin. Skattebetalarna blir lurade på 30 miljarder – som till en del hamnar hos Wallenberg – för att Mona Sahlin ska kunna kontrollera vad som sänds på radio. Det är dyrt och det är ett angrepp mot demokratin. Och det är ett sätt att köpa tystnad från dem som gynnas i mobiltelespelet.