Diskrimineringsombudsmannen, DO, genomför, förvisso på statens uppdrag, en verksamhet som är samhällsfarlig. För detta elände tvingas vi skattebetalare stå för kostnaden, vartill kommer att de destruktiva åtgärder som DO genomdriver innebär ett sämre fungerande samhälle. Arbetsgivare som inte anställer en person som kan vända sig till DO riskerar att bli stämd inför tinget, om han inte betalar ett häftigt skadestånd. Det spelar inte så stor roll vad som förevarit, personer som inte fått ett jobb kan alltid känna sig diskriminerade. Den försiktige arbetsgivaren kallar inte en invandrare till intervju, då kan han/hon inte ens på lösa grunder bli anklagad för diskriminering. Trodde han.
Men det är inte heller säkert. I december lyckades DO pressa tre kommuner att betala 40.000 kronor i skadestånd för att en arbetssökande inte kallats till intervju! Det handlade om en gammal invandrarkvinna och hon lyckades casha in på tre diskrimineringsgrunder, ålder, kön och etnicitet. Hur ska en stackars arbetsgivare göra för att vara DO-byråkraterna till lags?
Nästa steg är alltså att inte alls utlysa några lediga jobb, utan bara anställa bekanta och bekantas bekanta. I genomsnitt blir det nog sämre resultat för företaget. Invandrare får ännu svårare på arbetsmarknaden. Men det är säkrare för företagaren. Han kan ägna sig åt företaget istället för åt rättsprocesser och skadestånd.
Ett av de mer bisarra spåren som DO drivit de senare åren är att stämma företag för könsdiskriminering när de inte anställer gravida kvinnor. Företagens uppgift i ett fungerande samhälle är inte att se till att gravida kvinnor får en anställning (för att omgående bevilja dem barnledighet och sedan behöva anställa en vikarie, som ju inte kan få ett fast jobb, eftersom den först anställda kommer tillbaka efter barnledigheten…). Företagens syfte med att anställa personer är att få arbete utfört. Och då borde det vara självklart att man inriktar sig på personer som kan förväntas göra en insats för företaget. Icke så i DOs bisarra värld. DO har nyligen pressat en rad företag och kommunala institutioner på skadestånd mellan 35.000 och 80.000 kronor för att de valt att anställa personer som inte var gravida.
Tidigare gällde en regel att man inte fick säga upp personer på grund av graviditet, om inte nedkomsten inträffade inom nio månader från anställningstillfället. Tänkandet bakom den paragrafen var just att ett företag anställer en person för att göra ett arbete, inte för att bevilja vederbörande barnledighet. Den paragrafen försvann för decennier sedan och nu är det alltså fritt fram för verklighetsfrämmande byråkrater att pressa hårt arbetande småföretagare på pengar för att de inte anställer någon som inte kommer att göra jobbet de vill ha gjort.
DO är en samhällsfarlig institution som genomdriver samhällsfarliga tolkningar av samhällsfarliga lagar.