Den senaste veckan har världens börser åkte berg- och dalbana. De första svaghetstecknen kom i Sydostasien för några månader sedan, där det visade sig att den snabba tillväxten skulle stanna av. Att tillväxt på 8-10 procent per år inte kommer att vara för evigt är ganska lätt att inse. När underutvecklade länder sprungit ifatt utvecklade går det inte längre att kopiera de framgångsrika, man måste själv ligga i frontlinjen teknologiskt och marknadsmässigt. Och frontlinjen rör sig inte mer än ett par procent per år. Mot den bakgrunden är det ganska givet att länder som Singapore och Hongkong kommer att tappa i tillväxttakt. De har redan en levnadsstandard som ligger bland de tio-tjugo främsta i världen. Bägge ligger före Sverige. Även Malaysia var på väg att komma ifatt Sverige. Om svensk och malaysisk tillväxttakt under de senaste fem åren fortsatt ytterligare fem år skulle malaysierna ha blivit rikare än svenskarna. Nu blir det inte så. Och Malaysia har sig själv att skylla genom att ha hanterat den finansiella krisen otroligt klantigt, på ett sätt som har jagat iväg istället för att locka till sig utländska investeringar. Premiärministern har anklagat Väst för att spekulera och konspirera mot den malaysiska ekonomin och har infört valutarestriktioner som är betydligt mer långtgående än de svenska var under 1960-talet. Man har också försökt diskriminera utländska investerare på den malaysiska börsen. Resultatet dröjde inte länge. Botten gick ur marknaden, utlänningarna drog sig ur helt och hållet, Malaysia var inte att lita på. Att bygga upp ett nytt förtroende på finansmarknaderna kommer att ta decennier.
Malaysias börskollaps följdes av oro i många av grannländerna. Grannländer som på grund av lägre utvecklingsnivå hade kunnat behålla den höga tillväxttakten under många år framöver, mycket längre än Malaysia. Men dessa länder hade ett gemensamt institutionellt fel. De hade fasta växelkurser.
När marknadsekonomin växer sig stark växer folkets välstånd. Det är vad vi kunnat bevittna i Sydostasien under den gångna tjugo åren. Fattiga länder utan industri blev fattiga länder med textilindustri, som blev mindre fattiga länder med konsumentvaruindustri och enkel elektronikindustri, som blev medelrika länder med bilindustri och mer avancerad elektronikindustri. Länder beredda att inom kort ta steget över till de avancerade industriländernas krets (Sydkorea och Singapore har redan blivit medlemmar i industriländernas samarbetsorganisation OECD).
All denna utveckling har skett med marknadsmekanismerna som bas för förändringen. Men på ett område har marknadsmekanismerna ställts åt sidan. Och det har gällt ländernas viktigaste vara, landets egen valuta. Utan marknadspriser på pengar missar man kärnan i marknadsekonomin. Med konstlade medel kan visserligen ekonomin hållas under armarna, med finanspolis kan staten upprätthålla en felaktig växelkurs under en ganska lång tid. Men förr eller senare kommer nationen att tvingas skåda sanningen i vitögat. Det går inte att driva ett lands ekonomi framgångsrikt utan att ha marknadspris på landets viktigaste tillgång – valutan.
Det ena landet efter det andra har fått ge sig och införa marknadsbestämda valutakurser. Hongkong höll emot och det var därför som svängningarna på börsen där tog så enorma proportioner att de skakade hela världens ekonomi. Hongkong har varit ett marknadsekonomins Mekka. De brittiska myndigheterna har knappt alls lagt sig i marknadens spel. Inte ens valutan var länge en statlig angelägenhet, utan ansvaret för Hongkong-dollarn vilade på två privatägda banker. Så är det inte längre, men Hongkongs valuta är baserad på en “sedelfond”, vilket innebär att den avviker från en vanlig valuta med fast växelkurs. Den sedelutgivande banken baserar sin utgivning på tillgångar i form av utländsk valuta och guld och det finns därför en annan uppbackning för valutan än för exempelvis den svenska när kronan hade fast växelkurs.
Hongkongs system är bättre än många andra system med fasta växelkurser. Men det räcker inte för att skapa förtroende för den långsiktiga valutapolitiken, allra minst sedan kommunisterna i Peking tagit över det yttersta ansvaret för Hongkong. Världen har fått uppleva en turbulent vecka på finansmarknaderna. Och den yttersta bakgrunden till den turbulensen är att planekonomin fortfarande tillåts styra värdet på viktiga valutor i världen. Inte minst då valutan i Hongkong.