Republikanerna hade sitt konvent i förra veckan och Demokraternas pågår just nu. Bägge konventen – och primärvalskampanjerna dessförinnan – är ett tecken på att amerikansk politik hamnat i en återvändsgränd. De två stora partiernas presidentlkandidater är bägge genuint impopulära. 55 procent av väljarna tycker illa om Hillary Clinton. 60 procent tycker illa om Donald Trump. Men ändå är det mellan dessa två valet kommer att stå.
Donald Trump har ett förflutet som registrerad demokrat och har bland annat gett ekonomiskt stöd till Clinton-familjens valkampanjer. Ändå har han i Sverige framställts som någon slags högerpopulist. Han har varit anhängare av Obamacare och håller knappast den republikanska linjen när det gäller i USA viktiga frågor som abortfrågan. Hans eget leverne gör honom inte heller särskilt populär hos den kristna högern. Att han är från New York och tillhör de rikaste av de rika borde inte stärka hans ställning hos teaparty-rörelsen, men trots sin gigantiska förmögenhet har han lyckats framställa sig som småfolkets man. Populist är han, men knappast högerpopulist. Mest beryktad är hans löfte att bygga en mur mot Mexiko, som mexikanerna själva ska betala. Bygga en mur skulle säkert en president kunna göra (muren finns redan på sina ställen, vid storstäderna San Diego och El Paso till exempel). Men hans enda förklaring till hur han ska få mexikanerna att betala är att han om Mexiko inte betalar ska hindra i USA boende mexikaners överföringar av medel till hemlandet. Att stoppa en stor grupp invånares rätt att använda sina egna ihoptjänade pengar som de önskar kan han naturligtvis aldrig lyckas genomföra i ett USA där Högsta Domstolen är en självständig maktfaktor. Trump är också mot frihandelsavtalen med både Asien och Europa. Det är för övrigt en av de få frågeställningarna där han aldrig tvekat eller bytt ståndpunkt. Traditionellt har det varit Demokraterna som varit mot och Republikanerna för frihandel. Trump går här på den traditionella demokratiska linjen. Under konventet förklarade han att USA inte skulle ställa upp bakom NATOs viktigaste grundprincip, artikel 5 om militärt stöd om ett medlemsland blir angripet. Bara de länder som å sin sida uppfyllde åtagandena mot NATO kunde räkna med stöd. Det mest lättavlästa åtagandet är att försvarsbudgeten ska uppgå till minst två procent av BNP. Det är bara fem av tugoåtta länder som uppfyller kraven, USA, Storbritannien, Grekland, Estland och Polen. Av övriga medlemmar är det bara Frankrike och Norge som når över 1,5 procent. Trump har med egna medel drivit en primärvalskampanj mycket effektivt. Så fort han yttrat sig har det gett stora rubriker utan att han behövt betala för reklamplats och han har faktiskt haft en av de minst kostsamma valkampanjerna i mannaminne. Det mesta har han betalat själv från sin förmögenhet. Men en nationell presidentvalskampanj har inte ens Donald Trump råd att betala ur egen ficka. Han måste skaffa sig finansiärer, något han hittills inte behövt.
Bill Clinton vann både presidentvalet 1992 och omvalet 1996 med en mittenstrategi. Han insåg att valet bara kunde vinnas genom att ta hem mittenväljare i nyckelstater. Han placerade sig därför långt till höger om partiets tongivande krafter. Efter valsegern var han emellertid själv tongivande och kunde styra partiet i en riktning som gjorde att han blev omvald. Sedan dess har partiet dock drivit långt till vänster. Inte minst genom Bernie Sanders vänsterextremistiska kampanj. Sanders närmaste politiska motsvarighet i Sverige torde vara Vänsterpartiet. Hillary Clinton har låtit sig ryckas med och partiets valmanifest blir därför kraftigt inspirerat av Sanders. Hillary Clinton struntar i mittenväljarna och skulle vara chanslös i ett val med en respekterad motkandidat från Republikanernas sida. Men när motkandidaten är lika impopulär som Hillary Clinton själv har hon trots allt en chans att vinna valet. Vid sidan av hennes starka vänstergir under senare år har hon gjort den ena stora tavlan efter den andra. Som att använda en privat server för officiell post (även hemligstämplad sådan) under sin tid som utrikesminister. FBI kallade Clintons hantering för vårdslös (“reckless”) och när hon ställdes inför frågan förnekade hon att FBI använt ordet, trots att FBI-chefen Comey på ett bandat tillkännagivande använt just det ordet. Hon klarade sig dock från åtal, men uppsträckningen var ordentlig. Varje person i ansvarig ställning borde ha förstått att man inte kunde behandla hemliga uppgifter på det sätt som Clinton gjort. Bristande förmåga att reagera på hoten som ledde till den amerikanske ambassadörens (och flera andra amerikanska diplomaters) död i Libyen är en annan av Hillary Clintons misstag och de rena lögner som följde på detta till de mördades anhöriga och till allmänheten. Hennes förmåga att skapa en effektiv politik belyses att det var hon som fick uppdraget av sin make att genomföra en allmän sjukförsäkring samma år som Bill Clinton tillträdde som president 1993. Det blev inget resultat alls av det uppdraget, som förverkligades av Barack Obama femton år senare. Hennes miljonstöd från Wall Street och mångmiljonbidrag till Clinton-stiftelsen även under hennes tid som utrikesminister talar inte heller för att hon har moralisk integritet. Clinton-stiftelsen accepterade ett bidrag på 100 miljoner dollar från bröderna Lundins företag Lundin Oil 2009. Då var Hillary Clinton utrikesminister och hon såg till Lundins gruvintressen i Kongo behandlades med silkesvantar av USA, som annars varit stenhård mot korruption och brott mot mänskliga rättigheter.
Det är beklagligt att de flesta amerikaner som deltar i höstens presidentval kommer att ta ställning till vilken av kandidaterna som är minst dålig, inte till vilken som kan vara en inspirerande och ansvarsfull ledare för nationen.