Det var några veckor sedan politikerveckan i Almedalen. Tyvärr hade vi problem att distribuera Veckans Contra då, varför det inte blev någon aktuell kommentar. Det som skrevs då är dock fortfarande aktuellt och förhoppningsvis tänkvärt. Vi tar det nu istället.
Moderaternas huvudlinje under Almedalsveckan var att det inte skulle bli några skattesänkningar, inte några ändringar i arbetsrätten och inte heller andra åtgärder för att underlätta för de mindre företagen. Nu försvann visserligen dåvarande arbetsmarknadsministern bara någon dag senare, men uppbackningen från Fredrik Reinfeldt var så massiv att det knappast blir några ändringar på den punkt som Sven-Otto Littorin stod för.
Under den gångna mandatperioden har Sverige faktiskt gjort framsteg på skatteområdet. Sveriges folk är inte längre drabbade av världens högsta skatter. Vi har nu bara världens näst högsta skatter (Danmark är värre). Att plats två i skatteutplundring skulle vara skäl nog för att inte fortsätta med skattesänkningar är svårt att acceptera. Inte minst som det i förra valmanifestet utlovade avskaffandet av “värnskatten” inte genomförts och enligt finansministern inte är aktuellt under nästa mandatperiod heller och det genomförda “avskaffandet” av fastighetsskatten fullt ut kompenserades med nya skatter på bostadssektorn, som i praktiken betydde att det inte blev någon skattesänkning (dock ska till regeringens försvar sägas att det nu är fler som betalar mindre bostadsskatter, så det är färre som betalar så höga skatter att de tvingas överge sina hem).
De övriga partierna i Alliansen underströk i Almedalen sin beredvillighet att göra något åt de uråldriga socialdemokratiska principer som tycks väga så tungt i de “nya moderaternas” politik. Centerpartiet vill på allvar ta itu med arbetsrätten. Folkpartiet driver utbildningspolitiken vidare och kristdemokraterna kräver fortsatta skattesänkningar. De tre mindre partierna i Alliansen har alla viktiga frågor som de för till torgs. Risken är dock att de inte kommer att få genomslag för dem under den kommande mandatperioden om Moderaterna förblir större än de tre andra partierna tillsammans.
Det nya politiska mönstret är att vi har två stora socialdemokratiska partier i Riksdagen (och ett tredje litet, Sverigedemokraterna, utanför). De reella valmöjligheterna har minskat för väljarna. Men det finns trots allt möjligheter att säga ifrån att något borde ändras. Sofflocket, som säkert ligger nära till hands för många Contra-läsare som saknar ett riktigt alternativ, är inget alternativ när oppositionens statsministerkandidat heter Mona Sahlin.