När Olof Palme höll sina första tal i Almedalen hade han något att säga. Han torgförde sin politik. Till Visby-bor och vanliga turister.
När andra partier följde efter gjorde det för att de visste att de stora tidningarna och etermedierna åkte till Gotland för att bevaka Palmes sommartal. De kunde åka snålskjuts på intresset för Palme och de hade också något att säga.
Så utvecklades Almedalen till ett jippo för dem som redan är djupt involverade i politiken som politiska journalister, lobbyister, mediakonsulter med flera. Under årets Almedalsvecka ordnades mer än 2000 seminarier och andra arrangemang. Priserna på hotellrum och annat husrum har gått upp så kraftigt att ingen vanlig människa har råd. Det är bara de som kan få firman eller partiet att betala som åker dit. Inte ens statsministern ansåg sig ha råd att sova över. Det var billigare att ta regeringens jetplan fram och tillbaka över dagen än att hyra hotellrum åt statsministern och hans nödvändiga livvakter.
Det är de som redan är inne i systemet som träffar varandra i Visby. Inget nytt eller annorlunda. I år får man räkna även Jimmie Åkesson till etablissemanget. Det enda som var politiskt utanför var föredettingen, den välfinansierade och framförallt i media väletablerade, Gudrun Schyman.
Men hur var det då med det politiska budskapet? Med Sveriges främsta journalister på plats, med direktsändning i TV, med lång tid att förbereda sig och ett riksdagsval bara ett drygt år bort borde det vara ett givet tillfälle att föra fram politiska programtal, att testa idéer. Kanske ska det fetaste valfläsket sparas till nästa år, men visst borde det vara läge att positionera sig och att säga något som fick allmänheten att lyssna. Var det någon som gjorde det?
Knappast. Göran Hägglund från Kristdemokraterna ville spendera flera miljarder av skattebetalarnas pengar på att minska barngruppernas storlek i förskolan. Jimmie Åkesson från Sverigedemokraterna ville spendera ännu fler miljarder av skattebetalarnas pengar på att ge kommunalanställda heltidstjänster även när bara deltider behövs. Gustav Fridolin från Miljöpartiet ville spendera flera miljarder av skattebetalarnas pengar på bättre skolbyggnader. Stefan Löfven vill spendera flera miljarder på fler lärare (fast inget säger att det är fler lärare som behövs, men väl bättre lärare). Jonas Sjöstedt från Vänsterpartiet ville som vanligt spendera mer av skattebetalarnas pengar på det mesta, samt passade på att lägga ut en bombmatta med förbud för det privata näringslivet.
De flesta ville göra av med andras pengar. På något favoritprojekt som det skulle finnas tillräckligt många väljare som är intresserade av. De nationalekonomer som gjorde en studie av Göran Perssons maxtaxa på dagis i valet 2002 kunde konstatera att den grupp som var berörd, föräldrar med förskolebarn, gick på lockbetet. Skattebetalarna fick betala 40.000 kronor för varje S-röst som Göran Persson fixade på det sättet.
Vi väljare måst slå tillbaka politikernas mutförsök. Och lyfta blicken lite högre än vad politikerna gör. Det handlar inte om att spendera skattebetalarnas pengar på det ena eller andra sättet. Det handlar om att skapa ett samhälle som kan utvecklas och bli starkare ekonomiskt.