Utvecklingen i Iran är svårbedömd. Det är uppenbart att det jäser i landet och att de inre motsättningarna kan explodera i en öppen konflikt med oviss utgång.
Iran var innan shahens fall 1979 ett av Mellanösterns mest utvecklade länder. När shahen störtades och mullorna tog hans plats handlade det till stor del om den efterblivna landsbygdens revansch på de moderna städerna. Trots prästväldet, den hårda repressionen riktad mot folkets vardagsliv och det blodiga åtta år långa kriget med Irak, så har moderniteten i städerna hållit sig vid liv. Visserligen tvingas kvinnorna gömma sig under hucklen på stan, men de flesta vet att mamma levde ett västerländskt liv med Beatles och kortkort på 1970-talet. I Teheran är det en sport att visa så mycket hår som möjligt (genom att dra tillbaka hucklet) och det förekommer ett helt västerländskt liv bakom stängda dörrar.
Utbildningsnivån är god och kontakterna med västerländsk kultur omfattande. USA är ett idealland för många.
Men repressionen är hård. Och regimens kontroll över samhället är järnhård. Kontrollen över media är lika hård och efter drönarattacken mot generalen Qasem Soleimani förekom regeringsvänliga demonstrationer. Dessa upphörde tvärt när sanningen avslöjades att det var en iransk robot som sköt ned det ukrainska passagerarplanet som startat från Iran. De regeringsvänliga protesterna förbyttes snabbt i regeringsfientliga. Många vågade säga högt vad ingen vågat knysta tidigare. Regimen ljuger för folket!
Det var bara ett par månader sedan som det förekom en hel del regeringsfientliga opinionsyttringar i Iran. En av dem som ledde nedslåendet av protesterna var just Qasem Soleimani. Mer än tusen personer dödades i samband med regimens aktioner mot de regeringsfientliga.
Irans usla ekonomi har blivit ännu sämre efter sanktionerna mot landet. Det har märkts hos de breda folklagren som fått det märkbart sämre. Oljeproduktionen har minskat med 80 procent. Och därmed det iranska samhällets förmåga att importera varor.
Men fortfarande har prästerskapet den slutliga kontrollen över landet. Men i de val som hållits har den minst konservative och mest västvänlige alltid vunnit. Vilket nu inte har betytt så mycket i praktiken eftersom mer frihetsorienterade kandidater alltid stoppats från att kandidera och inte ens presidenten har möjlighet att driva en politik som inte underkastas det ledande prästerskapets kontroll.
Men det är klart vad folk tycker. Det är klart att det finns miljoner och åter miljoner iranier som lever ett modernt liv med moderna åsikter (bakom stängda dörrar). Det hela kan explodera när som helst. Den repressiva regimens förtrycksapparat kan mycket väl vackla när förutsättningarna blir de rätta. Utvecklingen efter nedskjutningen av det ukrainska planet visar att Iran när som helst kan explodera.
Glada dagar i Teheran: När mamma var ung. Foto Wikimedia Commons.