I förra veckans kommentar tog vi upp partiernas oförmåga att formulera väsentliga partiskiljande frågor inför valet. Istället för att dra upp stora riktlinjer ägnar sig många åt att pytsa ut små obetydliga bidrag som inte spelar någon roll för de stora linjerna, men som kan tilltala en liten grupp väjare. När det kommer att handla om hundratals och tusentals poster i budgeten blir det sammantaget dock något som i högsta grad påverkar skattebetalarna. En stark konjunktur borde istället användas för att stärka statens motståndskraft inför sämre tider, då det alltid uppstår problem med att finna besparingsobjekt.
Det finns hundratals myndigheter som ger bidrag till olika specialintressen. Vad sägs om 50 miljoner kronor i bidrag till att främja ekologisk produktion inom jordbruket? Alldeles bortsett från vad man tycker om ekologisk produktion borde alla inse att 50 miljoner är en piss i Mississippi jämfört med de hundratals miljarder som livsmedelsindustrin omsätter. Men lika viktig är aspekten att om någon vill köpa dyrare livsmedel så ska vederbörande själv betala merkostnaden. Inte skattebetalarna.
En annan obetydlig post, som ställer till det mer än den ger ett positivt utbyte för skattebetalarna är 1,9 miljoner i kronor till Sveriges största mediaföretag (SvT, SR, Schibsted och Bonnier) för att de ska kunna skapa ett gemensamt ”sanningsministerium” vid namn Faktiskt. En organisation som ska bestämma vad som är sant, men som i praktiken borde betraktas som otillåten kartellbildning. När fyra av Sveriges största mediaföretag går ihop för att klämma åt små oberoende media. Men som mest torde handla om att försvara sina egna ekonomiska intressen mot Facebooks och Googles framstormning. Varför ska inte stora starka företag kunna försvara sina kommersiella intressen på egen bekostnad?
Det visar sig vidare att en organisation som drivs av veganer, under namnet ”Köttfri måndag” lever på statliga bidrag. Liksom hundratals andra organisationer som mer eller mindre blivit försörjningsinrättningar, som till kanske hälften ägnar sig åt att öka bidragen från myndigheterna och till andra hälften åt aktiviteter som en stor del av väljarna misstycker till.
I flertalet fall handlar det om småbelopp. Men på energiområdet handlar det inte om småbelopp. Sverige har sedan snart ett sekel haft ett av Europas, för att inte säga världens, mest rena system för energiproduktion. Men genom skattemanipulationer och regleringar håller en av de två delarna för den rena energiproduktionen, kärnkraften, på att bli olönsam och därför med tiden avvecklad. Istället ger staten bidrag till solceller. Solceller har minskat kraftigt i pris under senare år (upp till 75 procent), så de skulle kunna bli konkurrenskraftiga på egen hand. Även om miljöeffekten är negativ, eftersom produktion av solceller är så miljöstörande att solcellsel sprider exempelvis mer koldioxid än andra energikällor, sett över hela livscykeln (det vill säga inklusive produktion och rivning av den anläggning som producerar solenergi). Se till exempel följande artikel https://www.expressen.se/debatt/ga-inte-pa-myten-om-klimatvanliga-solelen/
Nytt på subventionsfronten tycks vara att pengarna räcker inte bara till att hålla igång organisationer som saknar tillräckligt stöd från medlemmarna och tvivelaktiga subventioner till jordbruks- och energisektorerna, utan också till att ge pengar direkt till smala grupper av väljare. Ta ett av de mest bisarra exemplen, bidrag till inköp av elcyklar, som nu kompletteras med det ännu mer bisarra och smala, bidrag till inköp av elbåtmotorer.
Politikerna anser att de disponerar allt som folket tjänar ihop till ändamål som de själva prioriterar eller som de tror kan ge marginalröster. Följden blir orättfärdiga skattehöjningar, något som första maj förutskickades av Stefan Löfven. Hur vore det att låta folket behålla sina pengar och själva besluta om vad de ska användas till?
Bild: Solcellspark i Västerås. Foto Holger Ellgaard.