Wolfgang Strauss har själv suttit i sovjetiskt fångläger och deltagit i fångupproret i Vorkuta 1953. Han ger en unik skildring av hur oppositionen växte fram i Östeuropa.
Boken presenterar de oppositionellas idéer. Det finns redogörelser för oppositionsyttringar som strejker. demonstrationer, upplopp och uppror. Många av händelserna har knappt alls uppmärksammats i Sverige tidigare.
136 sidor. Pris 70:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Beställ genom vår nätbutik eller betala in 110:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer ett utdrag ur boken, som bland annat behandlar tidiga åsikter från den nu ledande ukrainske oppositionspolitikern Leonid Pljutsj:
Socialt och nationellt förtryck
Strejker, uppror och massdemonstrationer i östblocket står sedan 24 år på dagordningen – befrielse, permanent revolution. Krönikan över de utan förbarmande nedslagna arbetarupproren, strejkerna, lägerrevolterna, hungerdemonstrationerna och bondeoroligheterna efter Stalins död (5.3.1953) är en enda anklagelse mot kommunister na och deras fackföreningar.
90 procent av alla strejker och arbetarresningar ägde rum i icke-ryska områden och i Sovjets satellitstater, alltså där man utöver den sociala och ekonomiska utsugningen känner av främlingsväldet och det nationella förtrycket. Arbetarklassen lider under ett dubbelok. Den antiimperialistiska nationalismen vinner terräng hos arbetarna. Man måste erkänna den “väsentliga skillnaden” mellan den ledande klassens nationalism och de förtrycktas nationalism, menade Andrej Amalrik på dagen för sin ankomst till väst. “Ledarnas nationalism är negativ”, i verkligheten en chauvinism och imperialism. Däremot skulle den av kolonialfolken företrädda nationalismen kunna betecknas som en “nationalism med mänskligt ansikte”.
I icke-ryska regioners industriområden och lägerområden har alla arbetarresningar politisk karaktär – symptom på ett förrevolutionärt utvecklingsstadium riktat mot kolonialsystemet. Också de tjeckiska och slovakiska arbetarnas strejker efter den 21 augusti 1968 bildar en länk i de förtryckta folkens och klassernas kamp för befrielse. Joseph Scholmer skisserar de sociala komponenterna här med anledning av en analys av den ungerska oktoberrevolutionen: “Östblocket är ett klassamhälle vars sociala pyramid kröns av en härskande klass av funktionärer ur parti, stat, förvaltning, armé och hemlig polis. De betecknas enligt oppositionens terminologi som den kommunistiska bourgeoisien. Deras på utsugning uppbyggda system överträffar vida metoderna hos den tidiga engelska kapitalismen, som analyserades av Marx. De döljs av en statsideologi – marxism-leninismen – och säkras genom den hemliga polisens terror. Som varje toppskikt identifierar också det sovjetiska sina intressen med allmänhetens… Den ungerska revolutionen bevisar, att de utsugna har blivit medvetna om utsugningen och försökt undanröja den. Det är i första hand en kamp för proletariatets sociala befrielse… Den totala utsugningen av arbetarna i Sovjet leder till revolutionära lösningar.”
Engelsmannen Robert Conquest analyserar befrielsekampens nationella betingelser och drivkraft: “Nationalismen förblir ett ständigt hot mot systemet i sin helhet. En drivkraft, som hittills varken genom eftergifter eller genom förtryck kunnat utplånas. Nationalismen kan vara en av krafterna, som på lång sikt på ett meningsfullt sätt kan störa sovjetsystemet. Och den skulle endast kunna avväpnas om man ger randländerna långtgående eller full oavhängighet. Denna sista möjlighet skulle emellertid få den katastrofala följden för Moskva, att Ryssland inte längre vore någon stormakt. Om Moskvas välde inskränkte sig till den ryska federationen, förlorade det inte bara mer än hälften av sin befolkning, utan även en jättelik industripotential och många av mineralfyndigheterna. Det finns knappast någon utsikt, att Kreml beslutar sig för det… I motsats till nästan alla förutvarande moderländer i den kolonialistiska tidsåldern har man i Sovjet inte tagit någon hänsyn till koloniernas krav på moderlandet. En politisk lösning, i motsats till en förvaltningslösning, kan inte hittas. På lång sikt betyder det en permanent instabilitet, för närvarande inkapslad, men med kraften att närsomhelst bryta sig ut… Möjligheterna till imperiets sönderfall, det imperium som i verkligheten är ett fast organiserat imperium med allehanda skyltfönsterdekorationer, är en av de mäktigaste krafterna för väsentliga förändringar, som finns i världen.”
Huvudvittnet Leonid Pljusjtj
Det förefaller vara en realistisk bedömning av läget, bekräftat för kort tid sedan av en rysk oppositionell, Andrej Grigorjenko, general Pjotr Grigorjenkos 27-årige son. Han ställer upp följande teorier om den förrevolutionära jäsningen: I Sovjets alla icke-ryska områden utbreder sig den nationella självständighetsrörelsen (Baltikum, Ukraina, Kaukasus, Sibirien, Turkestan), uppburen av cirka 125 miljoner icke-ryssar. Andrej Grigorjenko om imperiets inre upplösning: “Den nationella frågan har i Sovjet en speciell skärpa-dvs de ickeryska folkens problem.. Det har ofta sagts, att de icke-ryska folken helst skulle utträda ur Sovjetunionen. Jag skulle vilja ställa problemet omvänt: Jag är av meningen, att ryssarna skulle träda ut ur Sovjetunionen. Just vi ryssar måste göra det, eftersom vi har berövat de andra folken oavhängigheten.” Även hos det ryska folket växer tanken fram att imperiet inte kan upprätthållas. “Uppfattningen, att Ryssland måste lämna Sovjetunionen, delas inte enbart av medlemmar i den demokratiska rörelsen utan också av ett stort antal ryska nationalister.”
Den organisatoriska förbindelsen mellan sociala och nationella faktorer bakom de östeuropeiska kolonial folkens frigörelseprocess kommer till uttryck i Leonid Pljusjtjs teser, som presenterades vid presskonferensen i Paris den 3 februari 1976. Pljusjtj säger: Människans befrielsekamp innefattar också kampen för de demokratiska rättigheterna. Arbetarklassens kamp för sociala och politiska rättigheter är förenad med kampen för alla medborgares grundläggande rättigheter. Bolsjevikerna har inte ändrat någonting av tsarregimens förtryckarpolitik mot de icke-ryska nationerna. Den nationella frågan får från år till år större betydel se. Russifiering betyder förlust av den nationella identiteten. Nationell pånyttfödelse utan nya statsbildningar är otänkbar. Alltså frånskiljandet av Ryssland från Sovjetunionen. De icke-ryska unionsrepublikernas utträde ur unionen. Grundandet av självständiga stater för armenier, georgier, litauer, letter, ester, turkmener och ukrainare. Endast i en helt oavhängig nationalrepublik kan arbetarklassen förverkliga social rättvisa och rädda den nationella kulturen från att utplånas. Statskapitalismen i Sovjet utsuger alla arbetare. Den av folket okontrollerade kollektiva kapitalismen berövar det mervärdet och korrumperar en liten kast i samhället genom premier, Iyx, privilegier och utsugningsmonopolet.