“Intrepids sista fall” handlar om atomspionage, dubbelagenter och politiska förvecklingar på högsta nivå. Boken berättar om sir William Stephenson, mannen som kallades “Intrepid” (den djärve) och spelade en betydelsefull och fascinerande roll när det gällde att besegra nationalsocialisterna under Andra världskriget.
Efter kriget blev Stephenson engagerad i försöken att stoppa Sovjets atomspionage i Väst, ett spionage som utvecklades med dubbelspel, dubbelagenter, falska anklagelser och politiska ingripanden på toppnivå. De spionaffärer som hade sin upprinnelse i slutet av 1940-talet fortsatte långt in på 1980-talet och de beskrivs livfullt i “Intrepids sista fall”. En bok som är lika spännande som en spionroman – men där vartenda ord är sant.
311 sidor. Inbunden. Pris 80:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Beställ från vår nätbutik eller betala in 120:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här kommer upptakten till boken:
Fallet som inte avslutats
Det föll en skugga över Intrepids, sir William Samuel Stephenson, åttiosjunde födelsedag, den annars så soliga tisdagen i januari 1983. Han satt i sitt speciella hörn i sitt bibliotek på Bermuda och läste: “Den man som organiserade den amerikanska underrättelsetjänsten var en tysk-sovjetisk mullvad.”
Den djärva anklagelsen gavs plats på förstasidan i New York Times Book Review den kommande söndagen. Ett förhandsexemplar hade kommit, ironiskt nog med samma post som ett gratulationsbrev från Nancy och Ronald Reagan.
Stephenson reagerade snabbt. Anklagelsen riktades mot hans medhjälpare under kriget Charles “Dick” Ellis från brittiska hemliga underrättelsetjänsten. Ellis hade redan, efter sin död, anklagats för att ha undanhållit delar av bevismaterial från en rysk avhoppare, sannolikt för att skydda sig själv och andra påstådda sovjetiska mullvadar. Stephenson hade själv “tagit in” den avhopparen 1945: Igor Gouzenko från den ryska underrättelsetjänsten.
Gouzenko-fallet hade återväckts efter en festmiddag som getts 1981 av veteraner inom OSS, den legendariska amerikanska underrättelseorganisationen under Andra världskriget som växte fram ur samarbetet mellan Stephenson och general “Vilde Bill” Donovan. Som recensionen framhöll hade Dick Ellis hjälpt Donovan att bygga upp OSS “och var i en perfekt position för att avslöja och kompromettera varenda hemlig agent, varenda operation och varenda åtgärd som byrån vidtog” under Andra världskriget.
Gjorde sig Ellis skyldig till förräderi?
Stephenson hade åter fördjupat sig i Gouzenko-fallet för att komma till klarhet om hur ryssarna hade “bränt” avhopparen i hopp om att
hindra ytterligare avhopp från den sovjetiska underrättelsetjänsten. Gouzenko hade framlagt dokument om omfattande sovjetisk infiltration Rysk desinformation hade framgångsrikt fått den allmänna uppmärksamheten att bara rikta sig mot anklagelserna om atomspioneri. När Gouzenkos dokumentation frisläpptes framställdes den som om en del förrädare som försåg Sovjet med atomhemligheter och regeringsdokument gjorde det av virrig lojalitet mot den som varit allierad mot Hitler under kriget. Stalin hade oroats av uppgifterna om Västs atombomb och sammankallat ryska fysiker: “Jag har ett enda krav. Framställ atomvapen på kortast möjliga tid… Befria oss från ett stort hot.” Den ansvarige vetenskapsmannen, lgor Kurchatov, fick snart från förrädare i Väst veta vilken av flera möjliga vägar som man skulle välja.
Den verkliga frågan var Gouzenkos misslyckade försök att avslöja ryska agenter som rekryterats bland Västs egna statstjänsteman – till och med i Västs underrättelsetjänster.
Nu påstods det att Stephensons handplockade säkerhetsexpert Ellis var en sådan rysk agent, rekryterad på grund av att nazistinfluerad verksamhet gjort honom öppen för utpressning. Ellis, sades det, använde sin position för att hjälpa ryssarna att tysta Gouzenko. Gouzenkos och Ellis fall var oupplösligt förenade. Ellis avled plötsligt, straxt innan anklagelserna mot honom offentliggjordes. Gouzenko dog lika oväntat 1982, under omständigheter som underströk det underliga i bägge dessa mäns liv. Gouzenko begravdes i hemlighet som “Mr Brown som kom till oss från Prag”. Ett försiktigt begravningstal hölls av en anonym predikant från en oidentifierad kyrka på en plats som bara beskrevs som “någonstans i Nordamerika”.
Stephenson slutade sin födelsedag på betydligt bättre humör. Han ombads att ta emot general William I. Donovans pris för enastående insatser för friheten. Det gav besked om granskningen av Intrepids sista fall. Belöningen hade tidigare gått till Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher vid den tidigare omnämnda OSS-middagen som Stephenson bett mig gå till, i hopp om att få tag på fler Iedtrådar i Gouzenko-Ellis-mysteriet.
“Rehabiliterade experter på skurkstreck”. Så beskrev den nyutnämnde CIA-chefen William Casey saken när han var värd for 1981 års sammankomst för OSS-veteraner i New York. Han talade med äkta beundran, för han såg mycket att beundra när han såg ut över gästerna i Waldorf-Astorias stora festsal. Det var nästan tusen personer, i glänsande mörk klädsel med diamanter och militära dekorationer. Caseys gamla kamrater från Andra världskriget var en imponerande anblick.
De kvarlevande från USA:s första byrå for utländsk underrättelseverksamhet. De verkade bekräfta Johnny Shaheens kommentar – “Vi fick de bästa”. Shaheen var ordförande för Donovans priskommitté och han hade Margaret Thatcher till bordet. Han föddes i samma by som president Ronald Reagan, Tampico i Illinois. Shaheen hade under kriget varit chef för OSS speciella projekt. Han hade arbetat bakom fiendens linjer för att ta tillbaka hemliga vapen. Han hade fört hemliga förhandlingar om en hel främmande flottas kapitulation. Nu var han oljemiljonär och välsedd i Vita huset. Han kunde runt omkring sig identifiera flera dussin framstående personer, som då, för fyrtio år sedan, hade gett sig i kast med hemlig krigföring till demokratins försvar.
Min värd var juridisk rådgivare till New Yorks borgmästare Fiorella LaGuardia och medlem i president Franklin D. Roosevelts hjärntrust Han hette Ernest Cuneo. Det var en pigg och vital belönad idrottsman och patriot. Cuneo hade fått den högsta brittiska underrättelseutmärkelsen för sitt förbindelsearbete mellan Vita huset, OSS, FBI och Stephenson, och för att han skapat förutsättningar för motståndsoperationer mot nazisterna. Cuneo hade tagit med sig sin gamle vän Arthur Goldberg, som varit domare i Högsta domstolen, och som styrde infiltrationen av den anti-nazistiska arbetarrörelsen i Europa.
Omkring oss satt förre CIA-chefen Bill Colby, som hade hoppat med fallskärm bakom nazisternas linjer och nästan hade dödats under en sabotage-operation; grevinnan Romanones (tidigare Aline Griffith från Pearl River i staten New York), som kom undan en nazistisk fälla genom att hoppa från en bil i full fart. Reseskribenten Temple Fielding smugglade in utrustning som luktade som exkrementer i de nazist-ockuperade områdena “för den psykologiska effektens skull”. Michael Burke kämpade med motståndsrörelsen organiserade sedan en guerillastyrka och blev direktör på TV-bolaget CBS och VD för baseball-laget New York Yankees och för Madison Square Garden. TV-kockan Julia Child reste världen runt för OSS Beverly Woodner, studioledare i Hollywood före kriget, blev OSS expert på förledning och optiska hjälpmedel. Så många hade kommit från “Vem är det” att det hade gett OSS rykte om att vara rekryterad i socialgrupp 1. Men det var fel, för många andra var nyblivna invandrare till USA och åter andra (som märktes genom att de saknades den här kvällen) hade varit kassaskåpssprängare och inbrottstjuvar, förfalskare och skojare.
Den grupp som samlats denna kväll i februari 1981 symboliserade den anda som kännetecknade det amerikansk-kanadensisk-brittiska samarbetet när OSS bildades 1942. Den kanadensiske ambassadoren Ken Taylor var inbjuden för sitt hemliga stöd under den långa gisslankrisen i Iran. När Casey överlämnade Donovan-priset till Englands järnlady märktes inte ett spår av den skälm som han gjort sig känd som. Han tillkännagav istället stolt syftet med priset “att främja en tradition och anda av tjänande av nationen och frihetens sak, på det sätt Bill Donovan gjorde insatser för världens trygghet och säkerhet”.
“Lille Bill” Stephenson hade lärt Donovan underrättelsekonstens hemligheter. De hade blivit legender – som “Store och Lille” sedan Stephenson skickat ett telegram till underrättelsetjänsten i London den 18 juni 1941: Vår man är på plats. Ett år senare hade Donovan lagt grunden för OSS med adminsitrativ hjälp av Dick Ellis. Utan Ellis, skrev en av Donovans underlydande chefer, David Bruce, “skulle den amerikanska underrättelsetjänsten aldrig ha kommit igång”.
Stephenson skulle, minst lika mycket som Casey, ha uppskattat detta återupplivande av ABC-gemenskapen. Förkortningen användes för att löst beskriva det amerikansk-brittisk-kanadensiska samarbetet som började 1941 vid den strategiska omprövning som gjordes innan USA ännu hade gått in i kriget. Basen hade byggts upp av British Security Coordination, som hade grundats av Stephenson under kodnamnet Intrepid. De samlade ansträngningarna från de tre länderna hade framställt den första atombomben. Det fanns overenskommelser inom ABC när USA ännu var neutralt som saboterade nazisternas tillgång till sällsynta råvaror för atomexperiment och att fysiker räddades (en del skulle säga kidnappades) från nazist-ockuperade områden. Brittiska experter flyttade i hemlighet till Amerika. Kanadas enorma ytor dolde experiment och var under Andra världskriget den fria världens enda källa till vissa råmaterial som behövdes for atombomben, som en tid mest tycktes vara en fantasiskapelse.
En annan av ABC:s skapelser skulle visa sig vara till stort besvär for Stalin: ett fjärde vapenslag av hemliga operationer vid sidan av armén, flottan och flygvapnet. Det fjärde vapenslaget skapades som det redskap som med hjälp av lokala patrioter skulle störta de nazistiska despoterna i olika delar av Europa, patrioter ledda av en utbildad guerilla och stödd av sabotörer och experter på uppror. Ett fjärde vapenslag skulle, om det bibehölls efter kriget, kunna användas mot andra tyranner, av vilka Stalin var den mest uppenbare. Och Stalin var besatt, även under de dystraste stunderna av Hitlers krig mot Ryssland, av riskerna för intern revolt – särskilt faran för uppror som underblåsts av ärkefienden bland anti-bolsjevikerna, Winston Churchill, och hans amerikanska vänner.
Stalins våldsamma reaktion mot teorin bakom fjärde vapenslaget var bäst känd av Dick Ellis, vars första insatser i underrättelsetjänsten under den ryska revolutionen hade förlänat honom Stalins personliga hat som en brittisk spion som underblåste “kontrarevolutionära krafter”. Den roll som Ellis spelade i fjärde vapenslagets operationer efter de första ABC-samtalen återuppväckte den sovjetiske diktatorns ientlighet mot Stephensons medarbetare.
Eftersom jag kände Ellis kunde jag mycket väl föreställa mig hans reaktion på 1981 års påminnelse att ABC-samarbetet fortfarande kvarstod. New York Sunday News satte som rubrik över reportaget från OSS-middagen: “Thatcher backar upp presidenten i försöken att stoppa Sovjet”. Ellis skulle ha sagt att detta nya exempel på samarbete skulle väcka Centrets intresse i Moskva, att hedersgästerna vid middagen var levande måltavlor för KGBs ryktesmord “Att utså misstankar är klassisk KGB-taktik,” berättade han för mig. “De har ett namn för det, dezinformatsija, och en avdelning som skall styra det.”