Tretton män och tre kvinnor som varit med och förstört Sverige. Läs om Axel Hägerström, Herman Lundborg, makarna Myrdal, Ernst Wigforss, Stellan Arvidsson, Gustav Jonsson, Ingemar Hedenius, Östen Undén, C H Hermansson, Olof Palme, Olof Lagercrantz, Sten Andersson, Anna-Greta Leijon, Pierre Schori och Birgitta Dahl. Samt ytterligare personer som redovisas i samlingskapitel.
170 sidor. Pris 190:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Beställ från vår nätbutik eller betala in 230:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer kapitlet om Östen Undén:
Östen Undén efterträdde Christian Günther som svensk utrikesminister den 31 juli 1945. Det innebar kulmen på en lång politisk bana i trogen tjänst hos socialdemokratin. Det var akademikern Undén som, delvis i strid med statsminister Erlanders intentioner, formade den utrikespolitik som för lång tid framåt skulle prägla Sveriges yttre hållning i det Kalla kriget: en kylig inställning till USA och västmakterna och en passiv till stödjande attityd gentemot Sovjetunionen och den kommunistiska världen. Sedan är det annan sak att samarbete med västalliansen NATO skedde bakom kulisserna, särskilt i säkerhetsfrågor.
Östen Undén har inte utan orsak betecknats som ”den svenska utrikespolitikens onda genius”. Hans traditioner fördes sedermera vidare – och utvecklades ytterligare – av gestalter såsom Olof Palme, Bernt Carlsson, Pierre Schori, Sverker Åström och Sten Andersson. Den palmeska utrikespolitiken sedan Undén lämnat Arvfurstens palats kom vad beträffar Tredje världens länder till betydande del att bestå i stöd till marxistiska/vänsterradikala upprorsrörelser i exempelvis Indokina, södra Afrika och Latinamerika.
Undén föddes i Karlstad den 25 augusti 1886 och blev medlem i Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) 1909 via Lunds arbetarekommun. Han avlade juris kandidatexamen 1910 och övergick därefter till juridiska studier i Berlin i kejsartidens Tyskland. 1912 blev han, efter att ha tillägnat sig doktorsgraden, docent i civilrätt vid Lunds universitet. 1916 blev han sekreterare i riksdagens konstitutionsutskott och 1917 professor i civilrätt och internationell privaträtt, denna gång vid lärosätet i Uppsala. Den 19 oktober 1917, mitt under pågående revolution i Ryssland, inträdde Undén för första gången i regeringen som konsultativt statsråd i den liberala-socialdemokratiska regeringen Edén–Branting. Och den 10 mars 1920 blev Undén, endast 33 år gammal, justitieminister i Hjalmar Brantings första rent socialdemokratiska ministär.
Den 18 oktober 1924 blev han utrikesminister i Brantings tredje regering; dessförinnan hade han blivit ledamot av den svenska delegationen vid Nationernas förbund (NF) i Génève.
Undfallenhet
Östen Undén var sedan under ett par årtionden mycket aktiv i en rad olika ämbeten och under en rad offentliga uppdrag av skilda slag. 1929 utsågs han exempelvis till Uppsala universitets rektor och 1930 till ledamot av Permanenta skiljedomstolen i Haag (bland annat fick han vara skiljedomare i en tvist mellan Italien och Venezuela). Under 1930-talet kom Undén sedan att anlitas i samband med ett antal ytterligare internationella tvistigheter. 1937 utsågs han till universitetskansler och lämnade sin professur. 1938 var han delegat i förhandlingarna i Ålands-frågan.
Det råder således inga tvivel om att Östen Undén hade en både gedigen och formellt lämplig bakgrund då han utsågs till utrikesminister i Per Albin Hanssons nya, efterkrigstida socialdemokratiska regering vilken kom i stället för krigsårens koalitionsregering – som också den letts av Hansson. Sveriges officiella utrikesdoktrin har under många år sammanfattats i doktrinen ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”. Den svenska alliansfriheten har dock gång efter annan fått köpas till priset av undfallenhet i förhållande till mäktiga stater.
Under Första världskriget intog Sverige en protysk hållning, vilket också var fallet under första hälften av Andra världskriget då vi tillät såväl tysk permittenttrafik till och från Norge som transport av krigsmateriel och stridande trupper till lands och sjöss. Sverige försåg också handelsvägen tyskarna med för krigsansträngningarna oundgänglig järnmalm samt kullager. Först när det började gå dåligt för tyskarna ställdes den svenska assistansen in.
I detta undfallenhetsperspektiv blir också Sveriges handlingssätt i samband med utlämningen av tyska och baltiska krigsfångar till Sovjetunionen 1946 fullt förståeligt. Östen Undén gjorde sitt bästa för att i riksdagen försvara den omänskliga utlämningspolitiken, som inte blir ett dugg bättre för att liknande utlämnanden skedde på andra håll i världen och på sina håll under ännu mer omänskliga former än i Sverige. Ett av Undéns argument var, att emedan de randstater som de baltiska krigsfångarna kom ifrån endast varit självständiga en kort tid så var de i realiteten att betrakta som ryska! På så sätt avfärdade den högtravande svenske utrikesministern med en för sin personlighetstyp karakteristisk fnysning de baltiska frihetssträvandena.
I och för sig var det redan den krigstida samlingsregeringen som gjort utfästelser till ryssarna att de krigsfångar på svensk mark som slagits på tysk sida skulle överantvardas till Sovjetunionen. I en intervju inför sin 75-årsdag 1961 med Dagens Nyheters Jan Olof (Jolo) Olsson hävdar Undén (19/8) att han personligen motsatt sig utlämningen men i egenskap av utrikesminister tvingats stå för den.
Undéns yttrande till Jolo luktar efterhandskonstruktion lång väg, ty genom hela sin karriär som utrikespolitiker valde Östen Undén att hysa stor förståelse för det sovjetiska imperiebygget. Förhoppningar om baltiska frihetsdrömmar avfärdade han som ”rena illusionspolitiken”. Hans förhoppning var att balterna fullt ut skulle acceptera ”det nya Ryssland” och dess övervälde. Det var en naturlig följd av denna inställning att Per Albin Hanssons socialdemokratiska regering efter ingående diskussioner bestämde sig för att till Sovjet utlämna 2700 tyska och 146 baltiska krigsfångar.
Som en jämförelse kan nämnas att då en sovjetdelegation anlände till det lilla furstendömet Liechtenstein och krävde att 500 ryska flyktingar skulle överlämnas, så nekade regeringschefen bestämt med orden: ”Vårt land är litet men styrs av lagar.”
Sprickan Undén–Erlander
Efter kriget valde de tre skandinaviska länderna Norge, Danmark och Island att manifestera sin provästlighet genom att gå in i försvarspakten NATO, även kallad Atlantpakten. Sverige förblev alliansfritt sedan man misslyckats med att få till stånd ett nordiskt försvarsförbund. I socialdemokratiska kretsar fanns en tydligt avog inställning till USA och västsamarbete samt en välvillig inställning till Sovjetunionen, som uppfattades ha socialismen gemensam med den svenska socialdemokratin. Finansminister Ernst Wigforss – på flera sätt Undéns läromästare – förklarade i ett tal i Borås den 4 april 1948 som sin åsikt, att det var troligare att väst skulle angripa vårt land än att Sovjet skulle göra det. Undén å sin sida förblev kritisk mot Förenta staternas inflytande i Skandinavien.
Jan Linder diskuterar i en artikel i tidskriften Pennan & Svärdet 7/2003 frågan om svensk NATO-anslutning. ”Sverige kunde ha blivit ett NATO-land”, konstaterar Linder rubrikvis och analyserar Undéns normgivande inställning på följande sätt: ”Undén lyckades få regeringen med på en fortsatt svensk neutralitetslinje. Hans resonemang var grundat på ett synsätt som skulle kunna kallas ’kålsuparteorin’. Innebörden var att ’alla stormakter är lika goda kålsupare’, d.v.s. av samma aggressiva och betänkliga sort. I riksdagens utrikesdebatt den 4 juli 1947 kollektivanslöt han svenska folket till denna balanslinje: ’Regeringen och en överväldigande majoritet av svenska folket vill inte i någon form välja sida mellan östblock och västblock.’”
Våren 1948 övertog kommunisterna på ett kuppartat sätt med sovjetisk assistans makten i Prag; samtidigt ställde Moskva krav på militärt samarbete med Finland resulterande i Vänskaps– och biståndspakten (VSB). En direkt följd härav blev den av västmakterna bildade ”Brysselpakten”, som 1949 blev till Atlantpakten, alltså NATO (North Atlantic Treaty Organization).
”Man kan fråga sig varför inte också Sverige visade vilja att ansluta sig till detta västliga samarbete”, skriver Linder som fortsätter: ”En förklaring är att Undéns linje i regeringen understöddes av den dominante finansministern Ernst Wigforss. Han menade att Sverige behövde göra avbön hos stormakten i öster för sin traditionella inställning till ’arvfienden’, samarbetssträvandena med Finland och eftergifterna till Hitler under kriget. Wigforss troskyldiga tanke var att ’oss socialister emellan’ göra upp med gammal svensk-rysk misstänksamhet och markera en ny era av samarbete mellan goda grannar…Undén och Wigforss hade omkring 1904 funnit varandra i radikala studentkretsar i Lund. Wigforss var sex år äldre än Undén och förblev hela livet hans mentor.”
Senare tids forskning har visat att det fanns en relativt djupgående spricka mellan utrikesminister Undén och statsminister Tage Erlander just avseende utrikespolitiken. Detta till skillnad från den entydiga bild av harmoni mellan de båda statsmännen som tidigare målats upp av exempelvis Yngve Möller, som 1986 publicerade boken Östen Undén. En biografi (Norstedts). Ambassadör Krister Wahlbäck visar i en debattartikel i Dagens Nyheter den 28/10 2001 att Erlander misstrodde Undéns västkritiska hållning därför att den riskerade ge omvärlden fel signaler beträffande Sveriges grundläggande hållning i utrikespolitiken. Som belägg för sin tes hänvisar Wahlbäck till flera Undén-kritiska passager i Erlanders dagboksanteckningar och skriver:
”Det var inte bara brister i personkemin [som motiverade oenigheten mellan Undén och Erlander]. De hade uppenbarligen olika uppfattningar om vad som var lämpligt att säga och göra, när man offentligen skulle beskriva konflikten mellan öst och väst eller hade att ta ställning till symboliskt laddade tvistefrågor exempelvis i FN. Erlander befarade att Sverige skulle isloleras från västmakterna genom onödiga markeringar i ’neutralistisk’ riktning.”
Sprickan mellan de båda männen skall dock inte överdrivas. Erlanders dagbok innehåller fler USA– än Sovjet-kritiska formuleringar, och dessutom valde Erlander att som sin efterträdare som partiordförande och regeringschef utse den djupt USA-kritiske Olof Palme.
En socialdemokratisk parlamentariker som starkt misstrodde den sovjetvänliga utrikespolitik som myntats av Undén och Wigforss var skriftställaren Ture Nerman, ledamot av riksdagens Första kammare 1946-53. Nerman, som representerat kommunisterna i samma församling 1931-37, hade under Andra världskriget givit ut tidskriften Trots allt! vilken upprepade gånger väckt koalitionsregeringens vrede genom sin konsekvent Hitler-fientliga hållning. Nerman dömdes till tre månaders fängelse för sin verksamhet och satt av straffet på Långholmen. Efter krigsslutet blev Nerman allt mer kritisk till vad han uppfattade som svenska eftergifter gentemot Sovjetunionen och pläderade öppet för svensk NATO-anslutning.
Ture Nerman deklarerar i memoarboken Trots allt! 1954 (sidan 248): ”Atom– och vätebomberna – ja, det är fruktansvärda saker, men en fredshysteri till varje pris, en fredshysteri som glömmer friheten är värre. [USAs president] Eisenhower har med full rätt erinrat om, att soldatens börda trots allt är lättare att bära än fångens bojor. Hur det är att vara fånge i öster vet vi i dag. Frihetskriget är mera moraliskt än slavfreden.”
Nerman, som förblev socialist, blev under 1960-talet en alltmer övertygad vederskakare av den marxistiska nyvänsterrörelsen och publicerade 1967, ett par år före sin död, den starkt provästliga och antikommunistiska skriften Sverige på glid (Andromeda förlag).
”Mannen utan nåd”
Östen Undéns basala prosovjetism framträder med skarp tydlighet i Raoul Wallenberg-frågan. Wallenberg, sekreterare vid Sveriges legation i Budapest från och med den 9 juli 1944 fram till dess att han bortfördes av sovjetiska trupper i mitten av januari 1945, hade försvunnit spårlöst i ryssarnas händer och hans öde började engagera allt fler. Wallenberg hade fått tjänsten som legationssekreterare med den enda uppgiften att med tillhjälp av svenska ”skyddspass” rädda så många ungerska judar som möjligt undan Hitlers utrotningsplan, i Budapest exekverad av Adolf Eichmann och med entusiastiskt stöd av de inhemska nazisterna, de så kallade Pilkorsarna.
Sedan den svenske envoyén Staffan Söderblom i Moskva redan den 16 januari 1945 fått besked från de sovjetiska utrikesmyndigheterna att Wallenberg påträffats i den ungerska huvudstaden, uppträdde man från svensk sida överdrivet försiktigt och tafatt. Inte förrän den 21 april 1945 fick Söderblom, för övrigt en son till ärkebiskop Nathan Söderblom, definitiva instruktioner från Stockholm att ta upp fallet Wallenberg med sina värdar. Söderblom tog upp Wallenberg-ärendet med själve Josef Stalin i juni 1946, varvid Stalin lovade att saken skulle klaras upp. Den 18 augusti 1947 lät emellertid vice utrikesminister Vysjinskij, på 30-talet beryktad åklagare i Stalins häxprocesser, meddela att ”Wallenberg är okänd för oss”. Vysjinskij antydde att det var möjligt att Wallenberg i Budapest fallit offer för den ungerske nazistledaren Szálasis anhängare. Vid det laget var Wallenberg troligen redan död.
I Sverige hade en grupp aktivister börjat oroa sig för att svenska myndigheter var alldeles för överslätande i sin hållning gentemot Moskva och bildat Raoul Wallenbergaktionen. Ordförande här var Birgitta Bellander, ordförande i Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet. Aktionen lyckades få ta del av hemliga UD-handlingar som rörde Wallenberg-fallet och kom till slutsatsen, att ”Raoul Wallenberg från den 13 januari 1945 stått under effektivt beskydd av sovjetisk militärmyndighet i enlighet med vad som också meddelats från Sovjets UD.” Representanter från en kommitté med anknytning till Wallenbergaktionen inviterades till Kanslihuset för ett möte den 3 november 1947, där från regeringens sida Östen Undén, Tage Erlander och UD-mannen Lennart Petri medverkade; från kommittén kom Birgitta Bellander, Yngve Schartau, Anders Örne och Guy von Dardel, den senare svåger till Raoul Wallenberg.
Mötet i Kanslihuset blev dramatiskt. Undén intog från början en aggressiv och högdragen hållning visavi de kommitterade. Enligt Bellanders anteckningar blev han ”blodröd i ansiktet”, då Örne inledningsvis gjorde gällande att UD inte gjort tillräckligt för att rädda Wallenberg. Undén ”röt till och blängde på Örne som en ilsken tjur”. Undén trodde att Wallenbergaktionen mer än något annat var intresserad av att ”jaga upp känslostormar hos allmänheten”. Undén skall vid mötet ha frågat Bellander: ”Menar fru Bellander att Vysjinskij ljuger?” Varvid Bellander skall ha svarat: ”Ja, det menar jag.” På det genmälde Undén: ”Men det är ju oerhört, det är ju oerhört!”
Undéns uppenbarligen ryggmärgsmässiga prosovjetism hade tagit överhand och förmörkat excellensens omdöme. Uppgifterna från mötet fick Herbert Tingsten att i en DN-ledare bland annat kalla Undén ”mannen utan nåd”.
Korea och Catalina
När Nordkorea den 25 juni 1950 angrep Sydkorea i en väl förberedd och koordinerad attack över den 38e breddgraden hade det Kalla kriget redan varit igång några år och nått sin dittillsvarande kulmen med det brutala kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948. Det hade bland annat medfört att också naturligt sovjetvänliga, svenska socialdemokrater tvingats ompröva sin tidigare attityd. FN beslutade på ett tidigt stadium att ingripa till förmån för det angripna Sydkorea, något som underlättades av att Sovjets delegat var frånvarande från säkerhetsrådet som en protest mot att FN erkände Republiken Kina på Formosa (Taiwan) i stället för den kommunistiska folkrepubliken på det kinesiska fastlandet. 16 FN-länder ställde militära trupper på benen, under det att Sverige bidrog med sjukvårdstrupper i form av den så kallade Koreaambulansen.
Den formalistiskt lagde Undén hade sina dubier om FN hade rätt att ingripa militärt i Korea, eftersom nu sovjetrepresentanten var frånvarande då beslutet därom togs. Sverige hade vid sitt inträde i FN stött linjen att inga sanktioner kunde fattas mot något land om inte samtliga fem permanenta medlemsnationer i säkerhetsrådet var närvarande. Det befanns dock snart efter närmare studier av beslutet att FN faktiskt inte hade beordrat, blott rekommenderat, medlemsstaterna att ingripa militärt mot Nordkorea. Därför kunde också Sverige officiellt ställa sig bakom FN-insatsen.
Sverige och Sovjetunionen kom alltså, säkerligen till Undéns förtret, att hamna på olika sidor i Koreakonflikten. Ännu mer ansträngda blev de bilaterala förbindelserna med Catalina-affären 1952, då ett svenskt flygplan av typ DC-3 den 13 juni försvunnit över Östersjön under ett hemligt spaningsuppdrag. Planet hade skjutits ner av ryssarna, vilka även attackerade ett av de två plan av typ Catalina vilka medverkade i spaningarna efter DC-3an. Catalinan sjönk, men besättningen räddades ombord på ett förbipasserande västtyskt fartyg. Under den notväxling som följde valde Undén att för ovanlighetens skull skarpt kritisera Sovjetunionen. När den socialdemokratiska regeringen senare, på rekommendation av FNs generalsekreterare Trygve Lie, inte drog Catalina-affären inför FN fick den utstå kritik av de borgerliga partierna.
Regeringen valde i stället att ge ut en ”Blå bok” om flygplansaffären, enligt historikern Kenth Olsson i boken Catalinaaffären (1986) ett försök till mörkläggning av vad som hände.
Enligt Olsson ljög Undén om Catalinaaffären.
Hjalmarson och Wennerström
Östen Undéns småaktiga natur framgick tydligt i samband med den så kallade Hjalmarson-affären, då utrikesministern vid en konselj den 27 juli 1959 med enhälligt stöd från den övriga regeringen (alltså även från Erlanders sida) starkt motsatte sig att de borgerliga partiernas kandidat som representant vid den svenska FN-delegationen i New York, högerledaren Jarl Hjalmarson, skulle utnämnas. Undén hade sedan gammalt ett horn i sidan till Hjalmarson på grund av dennes uttalade västvänlighet. Redan 1952, då Folkpartiet nominerat sedermera partiledaren Sven Wedén till FN-uppdraget, hade sosseregeringen satt sig på tvären; det berodde också den gången på en ”olämplig” politisk uppfattning, eftersom Wedén var förespråkare för såväl svensk NATO-anslutning som att Sverige skulle skaffa sig atomvapen. Folkpartisterna valde dock att inte ”bråka” i fallet Wedén.
Undéns fientlighet mot Hjalmarson berodde mycket på att Hjalmarson skarpt kritiserat den sovjetiske diktatorn Nikita Chrusjtjov, vilken av allt att döma till följd av kritiken (till Undéns grämelse) inställt ett planerat besök i Stockholm. Fallet Hjalmarson utvecklade sig till en präktig skandal, där Undéns småsinthet nagelfors litet varstans. Nya Wermlandstidningen framhöll i en kommentar: ”Det är beklämmande att hr Undéns utrikespolitik lett till att regeringen i betydelsefulla frågor främst strävar efter att vara Sovjet till lags. Hr Undéns slamkryparaktiga utrikespolitik när det gäller relationerna till Sovjet har länge utgjort en potentiell fara för vårt land.”
Det behöver väl inte sägas att Jarl Hjalmarson aldrig kom iväg till New York. En annan följd av affären var även att den misstänkliggjorde Hjalmarson valde att avgå som högerns partiledare påföljande år, för att efterträdas av Gunnar Heckscher (vilken dock inte var mindre kritiskt inställd till Chrusjtjov och Sovjet).
Möjlighet till utlandsvistelse fick däremot spionöversten Stig Wennerström, som under slutfasen av Undéns utrikesministertid förlänades ett UD-uppdrag som militärt sakkunnig i rustningsfrågor. Undén visste mycket väl att SÄPO hade Wennerström under övervakning som möjlig spion men fann ändå inget skäl att denne inte skulle knytas till UD. Wennerström hade, menade Undén, inga möjligheter att i sitt UD-uppdrag som nedrustningsexpert komma i besittning av statshemligheter. Efter en animerad debatt i riksdagen prickades Östen Undén för försumlighet i fallet Wennerström.
Östen Undéns ande svävade långt efter hans frånfälle över Arvfurstens palats där svensk utrikespolitik har formats. Hans intentioner tillvaratogs ömsint genom den politik som kom att föras av operatörer såsom Olof Palme, Sverker Åström, Bernt Carlsson, Anders Thunborg, Sten Andersson och Pierre Schori. Inom den här kretsen återfinns möjligen den ännu icke avslöjade sovjetagent som strategiskt placerade bedömare menar kan ha funnits inom den högsta utrikesledningen. Inte ens Undén själv, vars prosovjetism stundom kunde vara närmast parodisk, kan rimligtvis uteslutas från resonemanget.
När Sven Grafström, en av svensk utrikesförvaltnings mest uttalade antinazister och antikommunister, slutligen en gång i Undéns närvaro jämförde Stalins sovjetsystem med nazisystemet under Hitler, deklarerade Undén enligt Grafströms efterlämnade dagsboksanteckningar: ”Sådana dumma paralleller tål jag inte!”