“På upptäcktsfärd i marknadsriket” är en sammanfattande beskrivning av marknadsekonomins principer.
Vi verkar alla på marknader av skilda slag. På arbetsmarknaden. På bostadsmarknaden. På olika varumarknader. Därför behöver vi också alla veta hur marknader fungerar.
Marknaden är ett sinnrikt system för att genom frivilligt samarbete skapa välstånd. Professor Sven Rydenfelt förklarar på ett lättillgängligt sätt hur det går till.
Professor Sven Rydenfelt var tidigare universitetslektor i nationalekonomi vid Lunds Universitet. Han har flitigt deltagit i debatten om marknadsekonomin och skrivit ett flertal böcker som berör olika ekonomiska frågor. Han gavs professors namn av regeringen Bildt för sina insatser i den ekonomiska debatten.
148 sidor. Pris 80:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Beställ från vår nätbutik eller betala 120:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Sven Rydenfelts bok innehåller en rad korta avsnitt om marknadens funktion – och försök att ingripa mot dess funktion. Här återger vi det avsnitt som handlar om svensk jordbrukspolitik – innan svenskt medlemskap i EU gjorde politiken än värre:
Jordbruksregleringen
Produkton är till för att skapa sysselsättning. Att de producerade varorna kan säljas är en fördel, men inget villkor, så skrev Nils-Eric Sandberg om jordbrukspolitiken 1978
Den priskontroll som nu behandlats har inneburit att makthavarna med hjälp av den statliga maktapparaten tvingat fram en lägre prisnivå inom en viss marknad än vad den oreglerade marknaden skulle ha givit. I regel avser en sådan politik att gynna en majoritet av konsunenter på bekostnad av en minoritet av producenter.
Den statliga maktapparaten kan också tvinga fram en prisnivå som ligger högre än vad den oreglerade marknaden skulle givit. En sådan politik stimulerar utbudet och bromsar efterfrågan och resulterar därför ofrånkomligen i överskott. Ett typiskt exempel på den sistnämnda politiken är den svenska jordbruksregleringen, vars främsta mål är att tillförsäkra de svenska bönderna högre priser än vad en oreglerad marknad skulle ha givit. Målet nås genom att utländsk konkurrens i form av import bromsas eller hindras med hjälp av höga tullavgifter – införselavgifter. Jordbruksregleringen fungerar i långa stycken som ett modernt skråväsende, ett system som på sin tid avsåg att tillförsäkra städernas befolkning monopol på handel, hantverk och industri. När skråmonopolet genom näringsfrihetsreformerna 1846 och 1864 avskaffades, var panikstämningar i städerna vanliga. I skyddet av statliga monopol och privilegier hade städernas befolkning känt sig trygg, medan den utan skyddet kände sig hotad av katastrof. Liknande skräckstämningar inför förslag om avskaffade statliga skråregleringar gällande jordbruket finner man i dag bland landets bönder.
Vi som sitter med facit i hand, vet hur det gick på 1800-talet. Frihetsreformerna utlöste en explosion av företagande – den industriella revolutionen – som framförallt gynnade städernas invånare. Istället för den fruktade katastrofen kom en utveckling som enligt mångas mening kom att otillbörligt gynna städerna. Ända sedan 1800-talet har ett ledmotiv i böndernas strävanden
varit att eliminera konkurrens – grunden för all marknadshushållning. Den spontana oviljan mot konkurrenter – friarens avsky för rivaler – är naturlig. När det gäller samhället i stort blir emellertid en statlig politik som går ut på att bekämpa och eliminera konkurrens en politik med obehagliga konsekvenser. Genom att tvinga fram rationaliseringar – ökad hushållning med resurserna – och tekniska förbättringar är konkurrensen den kraft som mer än något annat driver utvecklingen framåt. Den gynnar konsumenterna med bättre och billigare varor, medan den på producentsidan gynnar de skickligaste och effektivaste företagarna som hela tiden kan öka sina marknadsandelar.
Föreställningen att konkurrens skulle vara skadlig för företagen bekräftas inte av erfarenheten. I själva verket är det på marknader med fri och hård konkurrens företagen redovisar de högsta vinsterna, medan företagen på marknader med inskränkt konkurrens nästan alltid kämpar med stora svårigheter. En blick på de svenska företagarna-bönderna bekräftar denna slutsats. Trots att jordbruksregleringen avser att gynna jordbruket torde det vara svårt att hitta ett område där företagarna känner sig mer missgynnade och frustrerade.
Situationen påminner osökt om den i föregående avsnitt behandlade statliga bostadspolitiken, som med hjälp åv hyresreglering och utomordentligt generösa bidrag-subventioner avser att gynna hyresgästerna med goda bostäder och låga hyror. Någon som helst tacksamhet kan dock inte förmärkas. Klagomålen över höga hyror är hjärtskärande och kraven på ytterligare bidrag pockande.
Böndernas största bekymmer i dag är den överskottsproduktion de tvingas dumpa på världsmarknaden, ofta för en bråkdel av de priser de med statens hjälp kan ta ut på hemmamarknaden. Exporten av överskottsvete krävde – för att ge producenterna samma inkomster som försäljning på hemmamarknaden – 1986 tillskott om bortåt 1.000 kronor per ton. Och överskotten av vete uppgick vid 1985 års skörd till över en miljon ton. Behövliga exporttillskott för 1986 års skörd kom att stiga till 1500 miljoner kronor. I ett marknadssystem skulle ett sådant överskott auto matiskt ha eliminerats med hjälp av prissänkningar-priskonkurrens. Men konkurrens är för bönderna ett rött skynke, och de har därför föredragit att – med statens hjälp – ytterligare bygga ut och komplicera sitt skråväsende med reglerings- och utjämningsavgifter hit och dit, med suggpensioner, premier för smågris-, kalv- och kvigslakt, med tvåprissystem för mjölk, med kvotering av ostproduktionen etc. Ett otroligt tillkrånglat, ineffektivt och dyrbart system, som bönderna i huvudsak själva får betala.
Ett naturligt sätt att minska produktionen vore givetvis att lägga igen överflödig åkermark. Till de mera metafysiska inslagen i böndernas attityder har under senare år hört deras fanatiska vägran att acceptera igenläggning av ett enda hektar åkermark. Trots att bönderna under tidigare decennier lagt igen 800 000 hektar sådan mark.
En första reträtt kom dock i april 1986, då lantbrukarnas fackliga organisation, LRF, uttalade sig positivt om tanken på en “jordbank” – trädesbruk med statliga subventioner. En andra och än mer uppseendeväckande reträtt kom i juni 1986, då LRF, därtill tvingad av en stark medlemsopinion, uttalade sig positivt om tanken på skogsplanering och bebyggelse på åkermark.
Till de mest tvivelaktiga inslagen i skråsystemet hör jordförvärvslagen (från 1965), enligt vilken bönderna tillförsäkras monopol på all svensk jordbruksjord. Även här har man lyckats sätta konkurrensen ur spel med hjälp av ett privilegium som mest av allt påminner om kungamaktens, adelns och kyrkans feodala jordmonopol en gång i tiden. Detta feodala system påbyggdes ytterligare 1979, då lantbruksnämnderna i varje län fick rätten att kontrollera och bestämma det rätta och riktiga priset vid fastighetsöverlåtelser. Det medeltida begreppet “justum pretium” har åter uppstått. Denna priskontroll avskaffades 1987.
Framförallt under 1980-talet kom jordförvärvslagen att få en rad icke önskvärda och icke avsedda konsekvenser. Resultaten blev ofta motsatsen till de avsedda. Regeringen tillsatte därför i juni 1986 en utredning med uppgift att kartlägga lagens verkningar och föreslå lämpliga åtgärder. Betänkandet, “Översyn av jordförvärvslagen” (Ds Jo 1986:5) kom i oktober samma år och redovisar rader av icke önskvärda effekter. Eftersom ägandet av jord- och skogsbruk genom lagen förvandlats till ett privilegium, behöll ägarna gärna sina fastigheter under sin livstid, och efter deras död vägrade dödsbona att sälja. Omsättningen av sådana egendomar sjönk till ett minimum, och antalet s k trottoarbönder – ett för bönder förhatligt fenomen – ökade avsevärt. Andelen arrenderad åker steg från 30 procent 1965 till 42 procent 1985.