Hur förändrades Vänsterpartiets politik i och med Sovjetunionens fall?
Eric Ottosen, Helsingborg (29 oktober 2000)
ottosen[snabel-a]mindless.com
Efter Sovjetunionens (och de andra europeiska kommunistländernas) fall har det inte funnits någon Storebror att hämta inspiration från, att skicka delegationer till och att få ekonomiskt stöd från. Detta har naturligtvis inneburit vissa lättnader i den tidigare mycket rigida politiken från Vänsterpartiet. Men de renläriga kommunisterna finns kvar i partiet och de kräver snarast ett återupprättande av den sovjetiska politiken, om det inte är möjligt i Ryssland, så åtminstone i Sverige. Det här är emellertid en utdöende generation. På samma sätt som de sista nostalgiska nationalsocialisterna vid det här laget endast finns kvar i de äldsta årsklasserna av pensionärer finns de nostalgiska kommunisterna bara kvar i den äldre generationen, från 60 och uppåt.
Partiledningen har insett att denna relik från en svunnen tid, en grupp som gärna skulle sälja Sverige till vem som helst i utbyte mot några stänk av gammeldags kommunistisk politik, inte är något att satsa på långsiktigt. Den renläriga marxismen, hyllandet av proletariatets diktatur och den våldsamma revolutionen har därför skjutits i bakgrunden, även om det fortfarande finns många partimedlemmar som kämpar för dessa ideal. Partiet har också gett upp sin ställning som ett alternativ för den gamla typen av industriarbetare, det är ju också en grupp som blivit allt mindre. Istället satsar man målmedvetet på lågavlönade kvinnor i den offentliga sektorn. Det är grupper som lätt kan manipuleras genom populistiska utspel om nya generösa program för barnomsorg, sjukvård etc. Eftersom man inte längre är nämnvärt inriktade på de alltmer välavlönade industriarbetarna behöver partiet inte låtsas om att de generösa utgifterna ska finansieras med ännu högre skatter betalda av industriarbetare.
I korthet har partiets politik utvecklats från en renlärig marxistisk ideologi till en populistisk röstvärvningsmaskin inriktad på att tillgodose kortsiktiga intressen hos en liten grupp i samhället.
Men i bakgrunden finns alla de marxistiska tankarna kvar. Halva riksdagsgruppen kallar sig än idag kommunister. Den ideologi som har mer än 100 miljoner människors liv på sitt samvete.