Måste några i-länder bli u-länder för att de nuvarande u-länderna ska kunna bli i-länder? Är det då möjligt att det inte finns några u-länder någon dag utan bara i-länder, eller måste någon vara fattig och någon annan rik?
Daniel Wiklund, Robertsfors (9 februari 2000)
Daniel.Wiklund[snabel-a]robertsfors.se
En del människor har en stenåldersmässig syn på ekonomi. De ser ekonomin som ett parti poker. Det som den ene vinner har någon annan förlorat. Men världsekonomin är inte ett parti poker. Tvärtom är själva grunden för all ekonomisk aktivitet att skapa mer resurser och att utnyttja de resurser som finns bättre. Vi kan se hur det är i vårt eget land. Idag har en socialbidragstagare i flera avseenden en högre levnadsstandard än de allra rikaste skikten på 1700-talet. Inga socialbidragstagare behöver nöja sig med ett ouppvärmt utedass eller stearinljus idag. Samtidigt som det var en ekonomisk nödvändighet så sent som för 150 år sedan. Även för de “rika”. Så är det också med länders ekonomier. Det går alldeles utmärkt att skapa bättre ekonomiska förutsättningar i ett land utan att något annat land ska behöva drabbas. Se bara på hur många länder som under de senaste decennierna flyttat in i industriländernas krets: Sydkorea, Taiwan, Mexiko, Singapore, Thailand, Malaysia… Hongkong är idag per capita rikare än Sverige. Så sent som för 40 år sedan var Hongkong upptaget på listan över mottagare av svenskt bistånd (från Lutherhjälpen). Att de här nämnda länderna tagit sig ur fattigdomen innebär inte att vi i Sverige (som har utvecklats mest negativt av industriländerna) har det sämre än för 40 år sedan. Tvärtom, även i Sverige är levnadsstandarden högre än den var för 40 år sedan, samtidigt som vi fallit tillbaka från världens tredje rikaste till världens nittonde rikaste nation.