Jag vill veta bakgrunderna till konflikten mellan kurderna och Turkiet. T ex varför Öcalan gjort som han gjort.
Pierre Åsman, Lerum (30 augusti 1999)
DruHill_82[snabel-a]hotmail.com
Kurderna lever i gränstrakterna mellan Turkiet, Iran och Irak. Men det finns också kurder i Syrien, Armenien och Libanon. Samt naturligtvis en mängd kurder som flyttat från Mellanöstern till Västeuropa.
Kurdiskan är ett indoiranskt språk, nära besläktat med persiska. Språket är därmed teoretiskt mer besläktat med svenska än med turkiska och arabiska, som ju talas i två av de tre länderna med stor kurdisk befolkning.
Kurderna har aldrig under historiens gång haft en egen kurdisk stat, utan de har för det mesta varit delar av större imperier i omgivningen. Ibland har det varit tvärtom, landet har kontrollerats av lokala stamhövdingar, utan någon övergripande nationell gemenskap. Splittringen mellan olika stormakter i området har, liksom isoleringen mellan de olika dalarna i bergslandet som utgör Kurdistan, påverkat både språk och kultur. Det är svårt att säga om det verkligen finns en enhetlig kurdisk kultur eller ens ett kurdiskt folk. De olika dialekterna är svåra att förstå sinsemellan. Och språken kan skrivas med arabiska, latinska eller kyrilliska bokstäver. Även om en majoritet är sunni-muslimer, så finns det bland kurderna också shiiter (särskilt i Iran), kristna och judar, samt även aleviter och yazidier, två trosriktningar som har viss släktskap med islam.
Självklart har kurderna under seklernas lopp påverkats av de länder som haft kontroll över bergstrakterna där de bott. För det mesta har Kurdistan som nämnts varit i stormaktshänder. Stormakten har dock varierat. Senast var det Osmanska riket (som sedan blev Turkiet), som konsoliderade kontrollen över Kurdistan genom en fred med Persien år 1639.
När det osmanska väldet började vackla under 1800-talet uppstod nationalistiska rörelser som ville ta över makten. Det är resterna av de anspråken som vi idag kan betrakta i striderna mellan de olika folkgrupperna på Balkan. I Kurdistan finns lika många konfliktanledningar som på Balkan, skillnaden är att området är kontrollerat av grannfolken, där kurderna i varje land utgör en minoritet.
Liksom på Balkan växte den nationalistiska rörelsen i Kurdistan under senare delen av 1800-talet. I anslutning till Första världskriget såg kurderna sin chans och enligt freden i Sèvres 1920 skulle en självständig kurdisk stat upprättas. Av det blev emellertid inget, eftersom Kemal Atatürk tog makten i den turkiska delen av det gamla osmanska riket. Han gjorde upp med det religiösa inflytandet, skapade en sekulariserad stat och ansåg att de kurdiska områdena i det som idag är sydöstra Turkiet var rent turkiska områden. Atatürk vägrade att över huvud taget erkänna att det fanns ett kurdiskt folk och ett kurdiskt språk. Först 1990 blev det tillåtet att tala och skriva kurdiska i Turkiet, ett land som uppskattas hysa 10 miljoner kurder!
Kurderna i Turkiet trängdes tillbaka av den starka kemalistiska staten, som bestod långt efter Atatürks död 1938. Ja, som kanske består än idag, åtminstone är den turkiska konstitutionen fortfarande grundad på Kemal Atatürks principer.
PKK står för Kurdiska Arbetarpartiet och är en marxistisk organisation som inte tvekat att tillgripa terror. Bland annat har organisationen gjort sig skyldig till två mord på kurdiska meningsmotståndare i Sverige, det ena på Cetin Gungör på Medborgarhuset i Stockholm och det andra på Enver Ata på Forumtorget i Uppsala. De skyldiga identifierades och dömdes, men frånsett mördarna som fick livstid blev hanteringen i Sverige en halvmesyr. Nio PKK-ledare skulle utvisas med stöd av den så kallade terroristlagen, men utvisningarna verkställdes aldrig. Istället fick de nio “kommunarrest”, de fick inte lämna sina hemkommuner och skulle anmäla sig hos polisen dagligen. Besluten har senare upphävts.
Mer än 40 procent av alla kurder bor i Turkiet, vilket gör det till det land som har den största turkiska befolkningen.
Den turkiska regeringens politik mot kurderna har varit hård, och det har inte gett utrymme för framväxten av moderata politiska organisationer. Istället är det den marxistiska terroristorganisationen PKK, som mer eller mindre blivit synonym med kurdisk politisk aktivitet i Turkiet. De kurdiska organisationerna i Irak och Iran tar avstånd från PKK, liksom flertalet länder i Västeuropa. Oron för vad organisationen ska ta sig till visade sig tidigare i år när Italien vägrade att utlämna PKK-ledaren Abdullah Öcalan till Turkiet, när Tyskland avstod från att begära honom utlämnad för terroristbrott begångna i Tyskland och när Nederländerna vägrade hans privatplan att landa. Alla tre länderna ville slippa hantera en het potatis.
Det förtjänar att noteras att Öcalan kom till Italien från Moskva, i sällskap med några av ledarna i det italienska kommunistpartiet.
Öcalans hustru Kesire har tidigare haft politisk asyl i Sverige. SÄPO motsatte sig hennes ansökan, men kördes över av regeringen (med Olof Palme som statsminister).
PKK grundades i Turkiet 1978. Organisationen är hierarkiskt organiserad med stark centralstyrning enligt marxistisk-leninistiska principer. Organisationen började med sin våldsverksamhet 1984. När PKK varit pressad av den turkiska militären har man dragit sig tillbaka till Irak, men under 1997 kunde turkarna gå till offensiv inne i Irak (den kurdiska delen kontrolleras ju inte av Saddam Hussein) och slå ut PKK-baserna. Den turkiska offensiven fick militärt stöd av Massoud Barzanis organisation KDP. Öcalan har upprätthållit sig i Damaskus i Syrien, men han tvingades lämna Syrien efter det att landet utsatts för hårda påtryckningar från Turkiet.Det var då han dök upp i Italien.
På grund av turkarnas hårda politik mot kurderna har det egentligen aldrig dykt någon effektiv opposition utanför terroristorganisationen PKK. Det finns visserligen ett politiskt parti, representerat i parlamentet, som anses vara kurdvänligt, men partiet måste ändå i stort sett anpassa sig till den kemalistiska statens anspråk på att hela landet är enspråkigt turkiskt.