I dessa Attac-tider är det säkert många med mig som funderar över vad en Tobinskatt är och vad det skulle få för konsekvenser om den infördes?
Claes Danielsson, Västerås (15 januari 2001)
claesdan[snabel-a]hotmail.com
Tobin-skatten är uppkallad efter Nobelpristagaren i ekonomi 1981 James Tobin. Tobin arbetade på sin tid för Kennedy-regeringen och får väl därmed anses ha en fast förankring i den amerikanska vänstern. Hans vetenskapliga gärning har främst handlat om finansiell teori och hur hushållen reagerar på finansiella marknader.
Tobin-skatten är ett tankeexperiment och han uttalar nu gång på gång att den som praktisk företeelse är helt orealistisk och ogenomförbar. Vilket inte hindrar Attac att försöka driva en kampanj för den.
Tobin-skatten är tänkt som en skatt på en eller en halv promille på alla internationella valutatransaktioner. Skatten skulle sedan kunna användas för utveckling i till exempel fattiga länder. Utgångspunkten är att den internationella valutahandeln är många gånger större än de reala transaktionerna i form av internationell handel med varor och tjänster. Många valutatransaktioner sker enbart som ett led i riskhantering (vilket med ett negativt ord kan kallas för spekulation). Tobin menar att den stora handeln med valutor riskerar att isolera valutamarknadernas utveckling från de reala handelsflödena, vilket kan öka svängningarna på valutamarknaderna, leda till valutakriser och i slutänden till realekonomiskt negativa följder.
En skatt av det slag som Tobin har förespråkat (eller åtminstone talat om som tankeexperiment) skulle kunna reducera den internationella valutahandeln och eventuellt leda till att någon eller några valutakriser undveks.
Tobin är själv medveten om att genomförandet av en sådan skatt kräver total uppslutning av samtliga länder i hela världen. Annars skulle all valutahandel i hela världen flytta till det lilla hållet utan Tobin-skatt – Andorra eller Hongkong eller var det nu skulle vara. Det är därför som en Tobinskatt är orealistisk enligt Tobin själv. Och oönskad enligt hans kritiker – en total uppslutning kring Tobinskatten skulle kräva en övernationell makt med enorma befogenheter – en maktkoncentration som skulle vara den nuvarande världsordningen helt främmande.
Det finns också sakliga ekonomiska skäl att ifrågasätta skatten.
Att valutatransaktionerna är många gånger större än transaktionerna för varor och tjänster visar egentligen bara att den internationella handeln för risker fungerar effektivt. Om ett företag – till exempel Volvo – vill sälja bilar i USA, bilar som tillverkas i Sverige med insatsvaror som köps från stålverk och verkstäder i svenska kronor och med löner som betalas i svenska kronor tar man ju en stor risk när man vet att bilen måste säljas i dollar. Därför ger sig Volvo ut på den internationella valutamarknaden för att i förväg sälja de dollar som man tänker sig att tjäna i framtiden för det som tillverkas idag. Det finns säkert andra företag, till exempel Compaq Computer, som har motsatt intresse. De tillverkar varor i USA som säljs för svenska kronor. Genom den internationella valutahandeln kan bägge företagen reducera sin risk. Alla tjänar på affären, även bankerna som tar betalt för att matcha utbud och efterfrågan. När Volvo efter ett halvår upptäcker att de inte sålde de tänkta 50 000 bilarna utan bara 45 000 så står man där med en skyldighet att sälja mer dollar än de tjänat och det är dags för en ny vända till valutamarknaden – nu åt andra hållet – för att justera resultatet av den första affären.
I viss utsträckning finns det också personer och företag som tror att de vet bättre hur valutakurserna utvecklas och som är beredda att handla enbart med kursrisker. För att ge sig på något sådant måste man naturligtvis ha stora kapitaltillgångar – det typiska exemplet är väl ungraren George Soros. Han påstås ha tjänat miljarder på att “knäcka” det brittiska pundet 1992. Anledningen till att han kunde tjäna dessa miljarder var dock att Storbritannien försökte försvara en orealistisk pundkurs. Genom att införa rörliga valutakurser har länder som Storbritannien och Sverige numer helt eliminerat möjligheten för Soros och hans motsvarigheter att tjäna pengar på valutakriser. Sådant är bara möjligt när politiker tar sig rätten att plundra en nation för att hålla orealistiska valutakurser. Bengt Dennis (och hans medbrottslingar Carl Bildt och Ingvar Carlsson) kostade det svenska folkhushållet 200 miljarder kronor 1992! Mer än alla vad alla bankrån i Sverige genom alla tider har inbringat!
Ett praktiskt exempel på vad en liten skatt kan leda till för konsekvenser fick vi i den så kallade “valpskatten”, en omsättningsskatt på 0,5 procent på alla aktiehandel i Sverige. Inom kort skedde två tredjedelar av handeln i stora svenska aktier som Ericsson, Volvo, Stora, Saab-Scania etc i London! När skatten avskaffades flyttade handeln hem till Sverige igen.
Den internationella valutahandeln sker med ytterst små marginaler och den skulle störas av även låga skatter. Den fyller en viktig funktion för att utjämna risker och den är ett i huvudsak effektivt instrument att göra det. En Tobin-skatt skulle kasta grus i maskineriet och medverka till att den viktiga uppgiften som den internationella valutahandeln försvårades.