Stalin och Tito

Josef Vissarionovitj Dzjugasvili-Stalin influerades mycket av och fick mycket hjälp av Lenin som vidareutvecklade och genomförde Marx teorier i praktiken. Det som främst skilde Lenin från Marx var Lenins teori om imperialismen samt elitteorin. Marx förutspådde att kapitalismen skulle falla samman av sina egna motsättningar varefter kommunismens klasslösa samhälle skulle ta vid. Proletariatets diktatur, socialismen, skulle vara ett led mot det slutgiltiga i historiens gång. Enligt Marx drevs historiens utveckling av en kamp mellan motsättningar (dialektismen) där kvalitativa förändringar uppstår via dessa motsättningar. Lenin såg att Marx förutsägelser inte slog in och blev därför tvungen att komplettera Marx teori med imperialismen. Enligt den teorin försöker de kapitalistiska länderna hålla sig kvar vid makten genom kolonialisering. Enligt Marx teorier skulle kapitalismen leda till överproduktion som till slut skulle leda till kapitalismens undergång. Detta kunde de kapitalistiska länderna, enligt Lenin, skjuta upp genom att dumpa överproduktionen i kolonierna och därmed suga ut kolonierna. Felet med Lenins analys var att kolonialisering var ett dyrt företag. Kolonialmakterna hade också andra motiv än enbart snävt ekonomiska motiv vilket marxister har svårt att inse. Historiens utveckling har också visat att teorin inte stämde. Kapitalismen behövde inte kolonier för att överleva. Sverige är ett av många sådana exempel. Även de forna kolonialmakterna klarade sig efter avkoloniseringen. Stalins teori byggde vidare på Lenins imperialistteori. När Stalin märkte att kapitalismen inte rasade samman som förutspått lade Stalin helt enkelt till en teori där fascismen utpekades som orsaken till kapitalismens förlängda livslängd. Enligt Stalins dialektiska synsätt var fascismen nödvändig för att uppnå kommunismen. Det var därför som Stalin aktade sig för att motverka fascismen och det var en av anledningarna till att Stalin ingick Molotov-Ribbentropp-pakten där Hitler och Stalin delade upp Europa mellan sig.

Stalin var rättfram, brutal och burdus. På sin väg till makten tog Stalin hjälp av både ”vänster”marxister och ”höger”marxister för att slå ut sina motståndare. Stalin stödde till en början Lenins NEP-politik, dvs. den nya ekonomiska politiken som gick ut på att tillåta en viss handel för att ge bönderna incitament att odla mer och därmed kunna råda bot på livsmedelsbristen. NEP-politiken var dock misslyckad och det fanns en opinion inom partiet som ansåg att kommunistpartiet hade kompromissat för mycket med marxismen och därför intog Stalin den ståndpunkt som de vänstermarxister han tidigare besegrat. Stalin gick in på en mer militaristisk linje och beordrade militären att gå ut på landsbygden och med tvång och våld söka efter och rekvirera livsmedel. Stalin anklagade bönderna, vanligtvis kallade kulakerna, för att de hamstrade livsmedel i avvaktan på högre priser. Varken NEP eller Stalins våldsmetoder fungerade.

Stalin kunde behålla makten från 1924 till sin död 1953 främst genom hårda metoder såsom utrensningar, tortyr, förföljelse, medvetet framkallad hungersnöd, deporteringar och terror mm.. Inte ens Stalins närmaste medarbetare kunde känna sig säkra. Det gick till och med så långt att Stalin kunde ha förlorat mot Tyskland under andra världskriget på grund av de många utrensningarna som han genomförde inom militären.

Stalin fattade successivt ett allt starkare grepp om Östeuroparegionen (Warzawapakten) och krävde i takt med detta mer lojalitet från sina bundsförvanter. När Tito valde sin egen väg blev Stalin upprörd och startade en klappjakt mot alla regimer som kunde betraktas som mer självständiga gentemot Moskva. Den definitiva brytningen mellan Stalin och Tito uppstod 1948.

Josip Broz Tito satsade mer på decentraliserade löntagarfonder och fackförbund. (Viktigt att notera är dock att kommunistpartiet i Jugoslavien trots detta i praktiken hade den största makten.) Med andra ord valde Tito en mer syndikalistisk samhällsmodell. Stalin förde istället en extremt centralistisk politik där makten koncentrerades till det kommunistiska partiet. I Jugoslavien kollektiviserades och förstatligades industrin innan Sovjetunionen gick in på samma väg. Jugoslavien kom sedermera att avkollektivisera jordbruken och lämnade tillbaka delar av jorden till lantbrukarna vilket inte godkändes av Moskva. En annan konfliktlinje handlade om strategier där Stalin ofta talade om ”Socialism i ett land” och Tito mer öppet strävade efter att hjälpa kommunistiska rörelser i Västeuropa. Det sågs inte heller med blida ögon på Titos mer hårda linje mot USA och Storbritannien.

En orsak till att Tito vågade gå emot Sovjetunionen så mycket som han gjorde var att Tito hade kommit till makten på egen hand och inte var så beroende av Sovjetunionens röda armén. Partiet och armén i Jugoslavien förblev därför lojala mot Tito vilket gjorde att Tito klarade av den isolering som landet utsattes för från andra kommunistländer. Förvisso är det en myt, som Tito själv skapade, att det var han och hans kroatiska partisanstyrka som slängde ut tyskarna ur landet under andra världskriget, men till skillnad från övriga Östeuropeiska länder transporterade inte Sovjetunionen in lojala kommunister till Jugoslavien. Stalin trodde efter andra världskriget att Tito skulle bli en lojal partner, men detta visade sig alltså vara en felbedömning.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert