Vad hände med den sista Tsaren i Ryssland?
Maria, Karlstad (27 november 2000)
rod. nedre[snabel-a]bu.karlstad.se
Natten till den 17 juli 1918 förintades den ryska tsarfamiljen. Det skedde i Jekaterinburg på östra sluttningen av Uralbergen.
På morgonen den 20 mars 1917, fem dagar efter tsarens tronavsägelse, hade den provisoriska regeringen under ledning av liberalen Alexander Kerenskij befallt att kejsarinnan skulle arresteras; två dagar senare anlände tsaren, också som fånge, till Tsarskoje Selo, nära Sankt Petersburg.
Det förekom trakasserier från manskapets sida, och ofta uppträdde befälet ohövligt. Men levnadssättet var sådant, att det passade så höga fångar. Interneringen här varade till den 13 augusti. Därpå beslöt Kerenskijs regering, att fångarna skulle överföras till Tobolsk där guvernörsbyggnaden skulle bli en lämplig plats. Resan dit tog 13 dagar. Det råder ingen tvekan om, att regeringen hade de bästa avsikter med förflyttningen. Tsarskoje Selo låg emellertid alltför nära Petrograd där spelade nämligen stadens sovjet rollen av en sidoordnad regering, redo till vilka desperata åtgärder som helst.
Första tiden i Tobolsk blev för den internerade tsarfamiljen ungefär som i Tsarskoje Selo. Men snart försämrades förhållandena. De till tsarfamiljen anslagna medlen blev ej ordentligt utbetalade.
Efter sitt makttillträde i november 1917 inledde Lenin och hans “folkkommissarie för utrikes ärenden” Trotskij, nästan omedelbart förhandlingar om vapenstillestånd och separatfred med tyskarna, som nu stod ända framme i Brest-Litovsk i östra Polen. Tyskarna önskade tsarens underskrift på fredsdokumenten, som skulle ge separatfred med Ryssland. Men tsaren och hans familj fördes till Jekaterinburg. Om detta berodde på tsarens vägran att underteckna dokumenten eller på nya order från Moskva har aldrig utretts. Freden i Brest-Litovsk slöts utan tsarens underskrift den 3 mars 1918. Ryssland förlorade de baltiska staterna, sin del av Polen samt protektoratet Finland. Bolsjevikerna spred ryktet, att den försvunna tsarfamiljen lyckats fly.
Verkligheten kom fram först efter flera månader, då den vita armén från Sibirien trängt fram långt i väster. Amiral Koltjaks undersökningskommission arbetade länge och omsorgsfullt, och tack vare den engelske journalisten Robert Wilton kom sanningen fram till allmänhetens kännedom.
I Jekaterinburg blev vistelsen mycket värre än i Tobolsk, där det fanns en stor gårdsplan dit fångarna kunde gå efter behag. Tsaren sysselsatte sig med vedhuggning. Men i Jekaterinburg satt man som i en bur utan möjlighet att lämna rummen. Varje dag blev en lång plåga. Maten var dålig, och fångvaktarna gjorde allt för att bringa de olyckliga till förtvivlan. Maten kom från sovjetens kök. På tsarens önskan intog tjänstefolket måltiderna tillsammans med tsarfamiljen.
Bestick fanns inte tillräckligt; i tur och ordning fick man använda kniv, gaffel och sked. Under måltiderna kom vaktmanskapet in och fyllde nästan hela rummet. Männen satte sig vid bordet, tog med smutsiga fingrar mat direkt från kärlen, knuffade tsaren och tsaritsan och sparade inte på oanständiga ord. Vakterna var inte sällan berusade, sjöng revolutionssånger, stod utanför toalettrummen och ropade skamligheter när storfurstinnorna gick dit. På så sätt gick det till under maj och första delen av juni. Befälet gjorde ingenting.
Efter hand inträdde någon förbättring. Fångarnas tappra uppträdande började inverka på vakterna, och kosten förbättrades. Nunnorna från ett närbeläget kloster kom med mjölk, ägg, smör och grönsaker utan att hindras av vakterna.
Den 4 juli 1918 tillträdde en ny befälhavare för vakten, Jankel Jurovskij. Gåvorna stoppades och de ryska vakterna fick yttre tjänstgöring. De ersattes av tio man ur säkerhetsorganet Tjekan, som där utförde bödelstjänst. Dessa kallades för “letterna”.
Måndagen den 15 juli kom nunnorna med mjölk, det enda de fick leverera. Jurovskij tog emot dem och gav en oväntad beställning: “I morgon skall ni ta med några tjog ägg”. Det visade sig sedan, att dessa ägg var avsedda för vakterna efter mordgärningen. Nästa dag, den 16 juli, kom nunnorna med ägg och mjölk. Det var tsarfamiljens sista dag i livet.
Klockan sju på kvällen gav Jurovskij order om att insamla revolvrar hos vaktmanskapet. Han meddelade Pavel Medvedev, en av de få ryssar som var med vid slutet, hur avrättningarna skulle försiggå. Vid midnatt började Jurovskij sitt arbete. Han meddelade, att fara hotade tsarfamiljen och tjänstefolket och att de måste lämna staden. Alla steg upp och klädde sig i all hast. Jurovskij gick före och fångarna fördes ner i undre våningen. Offren följde med utan misstankar. De tog med sig det allra nödvändigaste, som för en resa. Den blödarsjuke Aleksej kunde inte stå på benen. Närvarande förutom tsar Nikolaus och tsaritsan Alexandra var tsarens livmedikus doktor Botkin, de fyra storfurstinnorna Olga, Tatjana, Maria och Anastasia samt kocken Haritonov, lakejen Trupp och kammarjungfrun Demidova.
Alla väntade på signalen för avresan. Efter någon minut kom bödlarna in i rummet. Dessa var förutom Jurovskij fyra ryssar och sju “letter”, sammanlagt tolv personer. Offren började nu förstå vad som väntade dem. Jurovskij gick fram till tsaren och sade: “Era släktingar vill rädda er, men det skall inte lyckas. Vi skall döda er”. Tsaren hann ingenting säga utom att mumla: “Vad menas”?
I samma ögonblick avlossades tolv revolverskott, varefter den ena salvan efter den andra följde. Döden blev ögonblicklig för tsaren, tsaritsan, tre av döttrarna och Trupp. Storfurstinnan Anastasia levde ännu, hon skrek och fäktade med armarna. Jurovskij sköt några skott. De övriga dödades med bajonetter. Härefter höljdes liken med tygstycken och lades på en lastbil. Mördarna hade ont om tid och ville fara iväg innan det ljusnade. De hann därför inte plundra liken fullständigt utan fick endast med sig klockor och armband.
Lastbilen körde ut i skogen norr om staden. Vid en övergiven gruva hade man funnit en lämplig plats där kropparna kunde förintas. Liken styckades och övergöts med bensin som antändes. Då detta tillvägagångssätt inte var tillräckligt anskaffades svavelsyra. Resterna kastades ner i ett gruvhål.
Förövarna ansåg nu att alla spår var utplånade. Alltjämt hölls vakt vid det hus där tsarfamiljen bott, och stadens invånare misstänkte ingenting. Först efter några dagar, den 20 juli, fick Jekaterinburgs befolkning veta att “den blodige bödeln” Nikolaj (Nikolaus) Romanov blivit avrättad. Sovjetregeringen i Moskva tillkännagav, att man med hänsyn till de “tjeckoslovakiska bandens” framryckning mot Jekaterinburg nödgats avrätta tsaren för att hindra dennes fritagning. Det upplystes att hans hustru och son förts till ett säkrare ställe.
Sanningen kom i dagen först efter flera månader, då Koltjaks vita trupper besatt guvernementet i Perm. Det var lätt att finna platsen i skogen, då det fanns många vittnen till mystiska förehavanden. En mängd föremål, vilka identifierades som tillhöriga de försvunna, påträffades. Vidare fann man ett käkben med löständer som tillhört doktor Botkin; ett finger, troligen avhugget i syfte att komma åt en ring, var tydligen kejsarinnans.
På 1970-talet hittades gravplatsen och upphittaren fick klart för sig att det var tsarfamiljen. Först efter Sovjetunionens fall kunde man dock berätta för allmänheten vad som hittats och genom DNA-test på tsarens i Väst levande släktingar kunde man konstatera att hela tsarfamiljen återfunnits. De fick statsbegravning i Peter Pauls-katedralen i Sankt Petersburg på 80-årsdagen av morden, den 17 juli 1998.