Vilken ekonomisk politik anser du/ni bör bedrivas för att bekämpa en lågkonjunktur?
Lilja, Växjö (27 februari 2007)
zagalilja[snabel-a]hotmail.com
Det finns i huvudsak tre sätt att bekämpa en lågkonjunktur. Det första sättet var vanligast i västvärlden ända till 1930-talet. Det angreppssättet kan kallas traditionell budgetdisciplin eller ekonomisk konservatism. När en lågkonjunktur uppstår ska staten hålla igen på sina utgifter för att undvika budgetunderskott i statens finanser. Vid en konjunkturnedgång minskar ju produktionen och sysselsättningen samtidigt som arbetslösheten stiger. Därmed minskar ju skatteintäkterna vilket medför att utgifterna måste sänkas, eller skatterna höjas för dem som fortfarande tjänar pengar, för att staten inte ska förvärra situationen med sitt underskott.
Detta tankesätt kritiserades av John Maynard Keynes som förespråkade statliga ingrepp i samhällsekonomin för att balansera hög- och lågkonjunkturer. Enligt Keynes förvärrade staten lågkonjunkturen genom att hålla nere de offentliga utgifterna eftersom den totala efterfrågan i samhället då sjönk än mer. Som exempel tog Keynes depressionen på 1930-talet. Då var det enligt Keynes bättre att staten stärkte den totala efterfrågan genom höjda offentliga utgifter och/eller sänkta skatter vilket i sin tur skapade stora budgetunderskott. Dessa budgetunderskott skulle sedan betalas genom att hålla igen vid högkonjunkturer. För att dämpa konjunktursvängningarna skulle alltså staten minska utgifterna och/eller höja skatterna vid högkonjunkturer för att sänka aktiviteten i ekonomin. Anledningen var att en hög aktivitet i ekonomin leder till en hög inflation och risk för överhettning vilket skulle vara orsaken till nästa lågkonjunktur.
Denna konjunkturpolitik kan också bedrivas via penningpolitiken. Vid en lågkonjunktur sänks räntan för att öka tillförseln av pengar i ekonomin bland annat genom att det blir billigare att låna pengar för att investera i hus eller produktionsmedel. Samtidigt blir det mindre lönsamt att spara pengar istället för att konsumera. Vid en högkonjunktur höjs räntan för att dra in pengar från marknaden bland annat genom att det blir dyrare att låna pengar till investeringar samt att det blir mer lönsamt att spara sina pengar istället för att konsumera.
Kritiken mot denna politik fördes främst fram av ekonomerna Friedrich Hayek och Milton Friedman. De menade att det främst var staten som skapade konjunktursvängningarna genom alltför stora penningmängdsökningar. Dessa ökningar av penningmängden skapade inflation och de menade att det inte gick att köpa mindre arbetslöshet genom högre inflation och tvärtom, vilket Keynes och hans bundsförvanter trodde. På 1970-talet visade det sig att Hayek och Friedman hade rätt. Det var då stagflationen, dvs. en utveckling där både hög inflation och hög arbetslöshet sker samtidigt, drabbade västvärlden.
Enkelt förklarat menade Hayek att en ökad penningmängd driver fram en ökad efterfrågan på kapital- och insatsvaror vilket leder till att vinstnivån och lönenivån ökar i samhället. När detta sker ökar också efterfrågan på konsumtionsvaror vilket leder till att relativpriserna förändras till nackdel för kapital- och insatsvaror som känner av en lägre efterfrågan. Då påbörjas en allmän ekonomisk nedgång som förvärras av att även efterfrågan på konsumtionsvaror börjar minska. Om staten då skulle försöka stimulera ekonomin genom att öka efterfrågan på kapitalvaror skulle samma problem med överexpansion uppstå återigen eftersom grunden till lågkonjunkturen beror på felallokering av resurser. Det enda sättet att få bukt på konjunktursvängningarna är att hålla nere penningmängdsnivån. De lågkonjunkturer som uppstår bör vi genomlida för att sedan kunna bygga upp en stabil grund för den framtida ekonomin.
Hayek menade också att Keynes intellektuellt uppmanade till ekonomisk oansvarighet när staten medvetet skulle skapa budgetunderskott under lågkonjunkturer. Ett annat problem var att politiker inte kan samla in all information som de behöver för att kunna dra i de rätta spakarna och trycka på de rätta knapparna i rätt tid. Oftast kommer politiker att reagera för sent samtidigt som effekterna av utgiftsökningar respektive utgiftsminskningar kommer långt efteråt. Det blir alltså väldigt svårt för politikerna att genomföra rätt förändringar i rätt tid.
Milton Friedman var en av de ekonomer som låg bakom kravet på självständiga riksbanker som oberoende av regeringens finanspolitik skulle sätta räntenivån för att hålla inflationen i schack. Detta har medfört en mer ansvarsfull finanspolitik eftersom politikerna vet att effekterna av ofinansierade löften och snabba reformer kommer att slå tillbaka mot dem själva när riksbankerna använder räntan för att hålla pristakten stabil. De negativa konsekvenserna av den ansvarslösa politiken blir då direkt synlig. Samma sak gäller fackförbundens lönekrav. Då fackförbunden vet att för höga löner bara leder till högre räntor undviker man att kräva alltför ansvarslösa löneökningar.
Räntevapnet är ett ganska trubbigt instrument som inte kan finjustera ekonomin på det sätt som Keynes tänkte sig att staten skulle göra. Men just därför kan nog ränteinstrumentet fungera eftersom alla aktörer är väl medvetna om att räntesänkningar och räntehöjningar får effekt efter ett halvår eller ännu längre tid. Det kräver att riksbankerna analyserar nuläget och gör prognoser över hur ekonomin kommer att utvecklas i framtiden utifrån den information som finns att tillgå idag. Det är heller inte många som tror att räntan helt kan undvika låg- och högkonjunkturer utan de flesta har en realistisk bild av vad räntevapnet kan åstadkomma.
Personligen anser jag att verkligheten har gett Friedrich Hayek och Milton Friedman rätt.
Det finns också teorier om att en guldmyntfot är det enda sättet att undvika konjunktursvängningar eftersom samhällsekonomin då följer den reala ekonomins tillväxt. Idag är ju systemet uppdelat i en monetär del och en real del vilket gör att samhällsekonomin kan manipuleras av penningsystemet och det är därigenom som svängningarna uppstår. Men det leder dock för långt att här ytterligare beskriva den teorin.
Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert