Hej, I en undersökning gjord av Aftonbladet, tror jag, säger 80 % av Sveriges kvinnor vilja vara hemma med sina barn de fyra första levnadsåren. Efter vad jag har lärt är sossarnas familjepolitik till stor del baserat på ekteparet Myrdals åsikter. Jag undrar om det finnes litteratur som kritisk tar för sig ekteparet Myrdals syn på familjepolitiken?
Håkon Sengsvoll, Uppsala (28 maj 2000)
sengsvoll[snabel-a]swipnet.se
Makarna Alva och Gunnar Myrdal har gjort mer än de flesta för att bryta ned det svenska samhället. Ett viktigt bidrag var boken “Kris i befolkningsfrågan” som utgavs 1935. För en modern läsare kan den framstå som inspirerad av nationalsocialismen, men så var nog inte fallet. Socialismen – såväl i kommunistisk, socialdemokratisk som nationalsocialistisk form – var förespråkare för vetenskapliga framsteg och som frontlinjen av modern vetenskap ansågs på 1930-talet darwinismen och rasbiologin vara. Det var alltså socialdemokrater (med partiledaren Hjalmar Branting i spetsen) som i riksdagen tog initiativet till bildandet av ett rasbiologiskt institut, som senare under Hjalmar Lundboms ledning inrättades vid Uppsala Universitet. Institutets uppgift var att “vårda folkmaterialet” och motarbeta degeneration genom inblandning av “defekta, abnorma, asociala och brottsliga människor”. Det var socialdemokrater som genomdrev steriliseringslagstiftningen, som innebar att tiotusentals personer som inte ansågs tillräckligt “toppvärdiga” för att fortplanta sig förhindrades från detta med kirurgknivens hjälp. Makarna Myrdal delade in befolkningen i “toppvärdiga och icke toppvärdiga”. “Den profylaktiska socialpolitikens uppgift är att framskapa ett bättre människomaterial”. “Helst skulle man på den vägen [sterilisering] vilja utrota all slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen”. Myrdal skriver vidare i sin bok: “Ett önskemål från både socialpedagogisk och arvsbiologisk synpunkt är därför till en början en så sträng lagtillämpning som möjligt. I de fall rättskapacitet icke kan förnekas, trots att eljest förutsättningarna för sterilisering är vid handen, bör läkare och sociala myndigheter vara verksamma för att förmå vederbörande att frivilligt underkasta sig sterilisering. Visar sig denna påtryckning ineffektiv, så bör en skärpning av steriliseringslagen övervägas, innebärande rätt för samhällets organ att också emot deras vilja sterilisera även rättskapabla”. Att sterilisera de som inte var “rättskapabla”, dvs omyndigförklarade, var uppenbarligen en socialistisk självklarhet 1935. “Vad gäller bortrensning av olämpliga barnuppfostrare genom inskränkning av deras fortplantningsfrihet, kommer denna med all säkerhet icke att bli fullständig i den grad man skulle önska. Samhället kommer även i framtiden att få nöja sig med att i ett flertal fall skilja barnen från olämpliga föräldrar och därmed från skadliga miljöbetingelser” heter det i Myrdals bok.
Alva Myrdal var redan på 1930-talet anhängare av “storbarnkammare”, eftersom föräldrarna ofta inte var tillräckligt kompetenta att ta hand om sina barn. Storbarnkamrarna blev i Alva Myrdals jämställdhetsrapport till den socialdemokratiska partikongressen 1969 daghem, som genom skattepolitiska åtgärder blev en nödvändighet i det svenska samhället.
Att Alva Myrdal själv misslyckades med sin barnuppfostran kan man läsa i sonen Jan Myrdals bok “Barndom” som kom ut 1982. En mer övergripande kritisk exposé rörande Alva Myrdals familjepolitiska insatser finns i förra talmannen Ingegerd Troedssons bok “Den kommenderade familjen – 30 år med Alva Myrdals familjepolitik”, som utgavs av Timbro.