Jag undrar vilket det strängaste straffet i svensk lag är och vad det innebär i praktiken?
Amanada Glimstedt, Göteborg (29 mars 1999)
amanda.glimstedt[snabel-a]rudebecks.se
Du vet säkert att det strängaste straffet i lagboken idag är “livstids fängelse”.
Fram till 1972 fanns dödsstraff i den svenska lagboken, dock endast för användning i krigstid, redan 1921 avskaffades dödsstraffet i fredstid. Den siste som avrättades var rånmördaren Alfred Ander, som halshöggs av skarprättaren Gustaf Dalman, som 1910 för första och enda gången fick använda den giljotin som Sverige införskaffat. Det sitter för övrigt en minnestavla över Dalman på det hus som ligger på samma plats på Sankt Eriksgatan i Stockholm där Dalman bodde.
Idag är alltså lagens strängaste straff “livstids fängelse”. Men det är ytterst sällan som livstids fängelse betyder livstids fängelse. Landsförrädare som gått de kommunistiska mördarregimernas ärenden för egen snöd vinnings skull har släppts ur fängelset efter elva år. Stig Wennerström, som sålde ut större delen av det svenska flygförsvarets hemligheter till Sovjet satt till exempel elva år i fängelse. Han bor nu i en lägenhet i den exklusiva Stockholmsförorten Djursholm. Han bodde i Djursholm redan som spion, då i en lyxvilla som finaniserades med pengar som han tjänade på sitt spioneri. Näste landsförrädare i nästan samma klass, Stig Bergling, fick efter åtta år i fängelse permission för att tillbringa natten obevakad i sin nyblivna hustrus lägenhet. Det var den trettonde permissionen (!) han fick, dock den första obevakade. Han och hustrun tog färjan till Finland och smugglades sedan till Sovjet av sovjetiska ambassaden i Helsingfors. Han tillbringade sju år i Sovjetunionen och Libanon. Efter Sovjetunionens fall blev det dock knapert med pengar och han valde efter sju år på rymmen att återvända till Sverige, där han fick fortsätta att avtjäna sitt straff. Regeringen fastställde så småningom ett tidsbestämt straff (23 år) och eftersom han rymt borde han inte ha kommit ut förrän efter åtminstone två tredjedelar av strafftiden. Men landsförrädare behandlas bättre än andra skurkar och han släpptes redan 1997, då han avtjänat sammanlagt 11,5 år i fängelse, dvs lika länge som Wennerström.
Såväl Bergling som Wennerström förorsakade det svenska försvaret kostnader på hundratals miljoner kronor. Lyckligtvis fick de inte de allvarliga konsekvenser för människoliv och kanske för landets överlevnad, som kunnat bli följden om det uppstått en kris- eller krigssituation. Bergling gjorde efter firsläppandet uttalanden som visade att han fortfarande sympatiserade med den utrikespolitik som Sovjetunionen fört.
För andra innebär dock livstidsstraffet ett verkligt livstidsstraff. Ett exempel är den så kallade bombmannen Lars Tingström, som avled i cancer på kärnsjukhuset i Skövde (dit han transporerats från Tidaholmsanstalten). Tingström dömdes på tvivelaktiga grunder (se artikeln här) för flera bombattentat till livstids fängelse. Han var starkt kritisk mot regeringen och dess socialistiska politik, sedan han blivit utsatt för en enligt honom orättfärdig taxeringsrevision som krossade hans elektronikföretag. I fängelset arbetade han för upprättelse, men utsattes för konsekventa trakasserier för att förhindra att han fick sin sak omprövad i domstol. Han hade till exempel avslöjat att åklagaren i målet mot honom, Sigurd Dencker, under utredningsperioden gått till sängs med Tingströms sambo Anita. Detta gjorde åklagaren jävig och han hade underkänts som åklagare om saken varit känd under rättegången. Men när Tingström begärde resning nekades han detta med hänvisning till att han inte kunde bevisa att han skulle ha vunnit processen om åklagaren varit ojävig. Tingström började då skriva brev till riksdagens ledamöter för att genomdriva en lagändring. Varefter fängelseledningen och åklagaren i Norrköping slog till och åtalade Tingström för brott mot datalagen. Han hade skrivit breven till riksdagens ledamöter på en skrivmaskin med minneskapacitet (det var innan persondatorernas tid) och kombinationen av ett brev som skrevs ut till 349 mottagare, vars adresser också fanns i minnesskrivmaskinen ansågs vara ett olagligt personregister. Enligt lagen var det uppenbart att så inte var fallet, men genom rättegångar och beslag kunde man förhindra Tingströms arbete på resning i huvudprocessen i ett helt år. Tingström blev frikänd för åtalet om olaga personregister. Så småningom lyckades Tingström genomdriva en ändring i rättegångsbalken, som antogs av riksdagen, han fick resning i det mål där Sigurd Dencker varit åklagare och han blev frikänd av en enhällig domstol. Problemet för Tingström var att han var fälld i två rättegångar för två olika bombattentat. I den andra rättegången var bevisningen dock enbart att bomben var av samma konstruktion som i det första fallet och eftersom han nu var friad i det första fallet borde han ju rimligen inte kunna dömas i det andra fallet, men han hade inte lyckats få resning i det andra målet när cancern tog hans liv. Tingström blev vid flera tillfällen nekad ett tidsbestämt straff, sista gången så sent som en månad innan sin död, då slutet var uppenbart. Tingström satt längre än både Bergling och Wennerström i fängelse. Men Tingström var i motsats till Bergling och Wennerström motståndare till socialismen.
Idag verkar det vara normalt att omvandla livstidsstraff till tidsbestämda straff på cirka tjugo år. Omvandlingen görs av regeringen. Den dömde kan sedan släppas efter halva strafftiden. I praktiken blir därför ett livstidsstraff ungefär tio år. Dock har en viss försiktighet att omvandla livstidsstraffen till tidsbestämda straff märkts under senare tid. Skurkarna kan idag inte räkna med att de verkligen kommer ut efter tio år. Det kan ta ett par år längre.
I USA kan domstolar döma ut livstidsstraff som innehåller villkoret att fången aldrig ska kunna släppas fri. Där finns alltså två typer av livstidsstraff, sådana som har möjlighet till frigivning och sådana som inte har det.
Beträffande Sverige ska ju också sägas att det finns möjlighet att döma en person till psykiatrisk vård. Då är straffet inte alls tidsbestämt. Psykiatrikern på vårdinstitutionen kan anse att den dömde är frisk redan då han kommer dit och det har faktiskt hänt att en mördare därför släppts fri efter en vecka! Det kan å andra sidan hända att den psykiska sjukdomen aldrig “botas” och därmed kan fången faktiskt bli inspärrad på livstid. Möjligen är Thomas Quick ett sådant fall, även om han naturligtvis kan leva än i många decennier..
F-58 Jag håller på och skriver ett arbete om Chile och Pinochet. Jag undrar från vilka källor ni baserar uttalandet i Veckans Contra nummer 45 1998 angående antalet mordoffer för `Fidel Castro (100000) respektive Pinochet (2000-4000).
Nadina Hannäs Navier, Värmdö (27 mars 1999)
nadina_n@hotmail.com
Siffrorna 2000-4000 döda i Chile har nämnts i seriösa media. Ofta har det varit 3000, som nämnts i samband med publicitet om Pinochet i samband med processen mot honom i London. Siffran 3000 kommer dock från hans kritiker. Den högsta siffran vi sett i serösa sammanhang är 4000. Vi kan inte gå i god för källorna till de högre siffrorna, men har velat nämna dem eftersom de förekommer i olika sammanhang. Siffran 2000 finns dokumenterad av den sanningskommission som tillsattes efter demokratins införande i Chile 1990. Uppgiften finns refererad i den ansedda tidskriften “The Economist” den 30 januari 1999, och har hög trovärdighet.
Vad Kuba beträffar hänvisar vi till professor Rudolph J. Rummel, en av världens främsta forskare om politiskt våld, vi University of Hawaii. Hans forskningen introducerades för svensk politik av Per Ahlmark i boken “Det öppna såret” (utgiven av Timbro förlag 1997, sidan 56). I boken anges att 73.000 dött av politiska skäl under Castros tid vid makten på Kuba. Går man till Rummels utomordentliga hemsida på Internet finns fördjupad information. Den sida som speciellt förtecknar antalet dödsoffer för politiska system finns här. Kuba behandlas mellan raderna 752 och 848. Rummel uppskattar antalet dödsoffer till mellan 35.000 och 141.000. Rummel räknar i det här sammanhanget inte in de angoalner och etiopier som drabbats av den kubanska militärens verksamhet i dessa länder. Vi anser därför att 100000 dödsoffer är en realistisk siffra.
F-57 Varför hindrade ingen judeutrotelsen? Vad lever kvar av nazismen idag?
Johan Bunnstedt, Halmstad (24 mars 1999)
grodanboll@innocent.com
I dagarna har 144 svenska intellektuella i ett upprop motsatt sig de åtgärder som vidtagits för att förhindra utrotningen av den albanska befolkningen i Kosova. Har vi lärt oss något? Svenska intellektuella socialister har i alla fall ingenting lärt.
Skillnaden på då och nu är att det då var en av världens stormakter, den militärt starkaste av alla, som låg bakom utrotningen. Idag är det en tredje klassens militärmakt som ligger bakom. Det borde alltså vara så mycket enklare att ställa upp idag, eftersom riskerna är mycket mindre. Men ändå går 144 svenska intellektuella slaktarnas ärenden.
Därtill kommer att judeutrotningen faktiskt var okänd fram till 1943 för de flesta. Och då, 1943, satsade ju redan de allierade sedan flera år alla sina militära resurser på att krossa Hitlers maktställning. Sverige valde då som nu att ställa sig sidan av den övriga världens ansträngningar för demokrati och mänsklig anständighet. Det är ju den verkliga innebörden av en neutralitetspolitik som ställer sig neutral mellan demokrati och diktatur. Neutral mellan nationalsocialism och demokrati, neutral mellan kommunism och demokrati.
Nationalsocialismen krossades 1945 militärt. Idémässigt blev det också bara en ruinhög. Idag odlas vissa nationalsocialistiska idéer i kriminella ligor. Ligornas allmänna brottslighet är dock sådan att de säkert skulle ha placerats i ett lämpligt koncentrationsläger om de gjort sig skyldiga till samma brott när nationalsocialisterna hade makten. Den andliga arvtagaren till våldssystemet, diktaturen och planekonomin i den nationalsocialistiska staten finns idag faktiskt främst i olika kommunistiska sekter
F-56 Varför var Sverige neutralt under och efter världskrigen? Eller var vi det?
Johan Bunnstedt, Halmstad (24 mars 1999)
grodanboll@innocent.com
Sverige var nuetralt i den meningen att vi inte var krigförande. Sedan kan man ha synpunkter på hur vi av mer eller mindre goda skäl i själva verket stod på den ena eller andra sidan i Andra världskriget.
Men först Första Världskriget. Som egentligen var ett krig mellan Tyskland och Österrike/Ungern å enda sidan och Frankrike, Storbritannien och Ryssland å andra sidan. Så småningom drogs fler länder in i kriget, men många lyckades hålla sig utanför. Så kunde till exempel Sverige, Norge och Danmark helt hålla sig utanför kriget. Liksom till exempel Nederländerna. Den skandinaviska neutraliteten manifesterades genom det så kallade trekungamötet i Malmö. Under Första världskriget hade Sverige landgräns mot ett av de krigförande länderna, Ryssland. Och där de finska och svenska järnvägssystemen möttes i Karungi i Tornedalen pågick en intensiv internationell aktivitet. Tidvis var Karungi den säkraste platsen för de allierade i Väst att nå sina allierade i Ryssland och tvärtom. Detta accepterades av Sverige, men det var aldrig fråga om några militära transporter eller trupptransporter. Även om det säkert smugglades en hel del. Sverige höll sig nog i stort sett neutralt under Första Världskriget.
Annat var det under Andra världskriget. Våra grannländer, Finland, Danmark och Norge blev alla utan egen förskyllan indragna i kriget. Deras och Nederländernas neutralitetsdeklarationer struntade tyskar, engelsmän och ryssar högaktningsfullt i. Sverige fortsatte dock krampaktigt att hålla fast vid en neutralitet som var neutral till namnet men inte så mycket i praktiken. Orsaken var enkel. Sverige hade under socialdemokratisk ledning avvecklat en stor del av försvaret under 1920-talet (känns politiken igen?) 1936 kom man på att det inte var så dumt med ett fungerande försvar – inte minst mot bakgrund av utvecklingen i Tyskland, och försvaret började åter byggas upp. När Andra världskriget började 1939 var det svenska försvaret fortfarande ihåligt. En rad desperata åtgärder vidtogs för att stärka försvaret, men det tog flera år innan försvaret nått en nivå så att det kunnat haft någon betydelse om Sverige skulle ha attackerats av Tyskland eller Sovjet. Statsminister Per-Albin Hanssons uttalande i september 1939 att “vår beredskap är god” var en ren lögn. Låt oss vara snälla och kalla det nödlögn.
När kriget kom närmare Sverige tvingades vi av rent militära skäl att göra stora eftergifter för Tyskland. Tyska trupper transporterades genom Sverige mellan Tyskland och Norge (visserligen bara permittenter, men ändå). Dessutom transporterades krigsmateriel samma väg. När krig brutit ut mellan Tyskland och Sovjet sommaren 1941 medgav Sverige transport av en fullt krigsutrustad tysk division från Norge till Finland (som var allierat med Tyskland), den s k Engelbrechtdivisionen. Sverige levererade järnmalm och andra strategiska varor till Tyskland (som var mer beroende av svenska produkter än de allierade). Sverige ställde alltså upp på Tysklands sida under de första krigsåren. När det började gå sämre för tyskarna bytte Sverige sida och sa till exempel upp avtalet om permittenttransporterna till Norge från augusti 1943.
När det gäller Finland ställde Sverige upp med frivilliga efter Sovjetunionens överfall på Finland 1939 (Vinterkriget). Även krigsmateriel sändes till Finland, och en svensk flygdivision sattes upp i Finland. Även under det så kallade fortsättningskriget mellan Finland och Sovjet från 1941 deltog vissa (men inte så många) svenska frivilliga.
Sammanfattningsvis kan man säga att Sverige förde en principlös anpassningspolitik och tillmötesgick dem som hade det militära övertaget för tillfället. Det var framgångsrikt så till vida att Sverige ju faktiskt aldrig blev attackerat.
Efter Andra världskriget hade de neutrala länderna Danmark, Norge och Nederländerna att en neutralitetsdeklaration inte spelar någon praktisk roll när det smäller. De anslöt sig därför alla till NATO. Sverige valde dock att stå utanför, även om debatten om ett NATO-medlemskap fördes under en stor del av 1950-talet. Från 1960-talets början var dock neutralitetsdogmen så djupt inpräntad i det politiska etablissemanget att det inte ens gick att diskutera saken utan att bli “utkastad från det politiska samtalet”. Den socialdemokratiska utrikesadministrationen med först Östen Undén och sedan Olof Palme som främsta drivkrafter drev dock en politik som i väsentliga internationella frågor ställde Sverige på de kommunistiska diktaturernas sida. Palmes dubbelroll blir mycket märklig, eftersom det under de allra senaste åren framkommit han personligen såg till att Sverige samtidigt hade ett nära samarbete med NATO:s planering och i en ytterst liten krets la upp planer för hur Sverige skulle samarbeta med Väst i händelse av krig.