Kurderna

Var hittar man information om de våldshandlingar det kurdiska folket utsatts för av de fyra ockuperande ländernas maktapparater?
Claes Löfgren (24 november 2000)
claes.lofgren[snabel-a]ebogast.net

Kurderna i Irak
Det var i Irak och Iran som kurderna började ställa politiska krav, och det under tiden närmast efter Andra världskriget. I irakiska Kurdistan grundade Mustafa Barzani Kurdistans Demokratiska Parti (KDP) och var ledare för en kortlivad kurdisk republik, Mahabadrepubliken, 1946. Den backades upp av Sovjetunionen, men krossades av Iran. Barzani blev utnämnd till sovjetisk general och tillbringade sedan flera år i Sovjetunionen, tillsammans med andra kurdiska flyktingar. Efter att kung Faysal II av Irak mördats 1958 infördes republik och alltsedan dess har Irak styrts av starkt vänsterorienterade envåldshärskare ­ sedan 1968 heter han Saddam Hussein.

Barzani kom tillbaka till Kurdistan 1959. Partiet drev senare en någorlunda framgångsrik gerillakrigföring mot den arabisk-kontrollerade irakiska staten. Stöd kom framförallt från shahens Iran, men också från USA och Israel. KDP kunde träffa avtal med Irak om autonomi 1970. Redan 1974 var den överenskommelsen död och striderna återupptogs på nytt, nu med iranskt stöd till kurderna. Iran gjorde emellertid en helomvändning redan 1975 och upphörde med sitt stöd till kurderna i utbyte mot irakiska territoriella eftergifter längs ländernas södra gränsområden. Barzani flydde till USA, där han avled 1979. Nu är hans son Massoud Barzani ledare för KDP. Barzanis stoft fördes tillbaka och begravdes i iranska Kurdistan.

Men i Mellanösterns politik svänger allianserna snabbt. 1980 bröt krig ut mellan Irak och Iran och KDP fick återigen en allierad i Iran. Samtidigt stödde Irak de kurdiska guerillagrupperna i Iran. Kriget mellan Irak och Iran pågick i åtta år. Irak försökte stoppa kurdernas samarbete med Iran genom att bomba kurdiska fästen. Staden Halabja bombades 1988 med senaps- och cyanidgas. Tusentals kurder (de flesta civila) omkom. Senare samma år slutade kriget mellan Iran och Irak.

Bara två år senare slog Saddam Hussein till mot Kuwait, vilket fick långtgående följder för Kurdistan. De allierade som eftertryckligt besegrade Saddam Hussein 1991, har sedan dess förhindrat Irak att göra sina anspråk på överhöghet praktiskt gällande i irakiska Kurdistan. Det är amerikanskt flyg (med baser i Turkiet) som kontrollerar luftrummet och den kurdiska autonomin är återupprättad, inom vad som kallas “den kurdiska autonoma regionen i Irak”. Den har egen ordningsmakt, egna departement, eget postväsen med egna frimärken osv.

Autonomin har dock inte inneburit att striderna upphört. Efter lokala val, som hölls helt utanför irakisk kontroll, 1992 har tvärtom svåra militära motsättningar uppstått mellan KDP och ett utbrytarparti som kallas PUK, med Jalal Talabani som ledare. I valet fick KDP och PUK ungefär lika många röster och de enades om att dela makten och samarbeta med varandra och några småpartier. Det höll inte länge. Idag är kontrollen över det irakiska Kurdistan delad i två geografiska delar mellan KDP och PUK ­ vapnen har talat. Ledarna för KDP och PUK har haft överläggningar i Washington för att sluta ett fredsavtal, vilket gjordes i september 1998 efter ingripande av utrikesminister Madeleine Albright. Bägge partierna gjorde då den formella eftergiften att de tre kurdiska provinserna i Irak fortfarande ska betraktas som en del av Irak, även om USA backar upp en utveckling i Irak i riktning mot en federativ stat. Nya val ska nu hållas senast 1 juli och en regional regering upprättas med representation för bägge partierna i proportion till valresultatet.

Kurderna i Turkiet
I Turkiet finns PKK, som står för Kurdiska Arbetarpartiet och är en marxistisk organisation som inte tvekat att tillgripa terror. Bland annat har organisationen gjort sig skyldig till två mord på kurdiska meningsmotståndare i Sverige, det ena på Cetin Gungör på Medborgarhuset i Stockholm och det andra på Enver Ata på Forumtorget i Uppsala. De skyldiga identifierades och dömdes, men frånsett mördarna som fick livstid blev hanteringen i Sverige en halvmesyr. Nio PKK-ledare skulle utvisas med stöd av den så kallade terroristlagen, men utvisningarna verkställdes aldrig. Istället fick de nio “kommunarrest”, de fick inte lämna sina hemkommuner och skulle anmäla sig hos polisen dagligen. Besluten har senare upphävts.

Mer än 40 procent av alla kurder bor i Turkiet, vilket gör det till det land som har den största kurdiska befolkningen. Den turkiska regeringens politik mot kurderna har varit hård, och det har inte gett utrymme för framväxten av moderata politiska organisationer. Istället är det den marxistiska terroristorganisationen PKK, som mer eller mindre blivit synonym med kurdisk politisk aktivitet i Turkiet. De kurdiska organisationerna i Irak och Iran tar avstånd från PKK, liksom flertalet länder i Västeuropa. Oron för vad organisationen ska ta sig till visade sig när Italien vägrade att utlämna PKK-ledaren Abdullah Öcalan till Turkiet, när Tyskland avstod från att begära honom utlämnad för terroristbrott begångna i Tyskland och när Nederländerna vägrade hans privatplan att landa. Alla tre länderna ville slippa hantera en het potatis.

PKK grundades i Turkiet 1978. Organisationen är hierarkiskt organiserad med stark centralstyrning enligt marxistisk-leninistiska principer. Organisationen började med sin våldsverksamhet 1984. När PKK varit pressad av den turkiska militären har man dragit sig tillbaka till Irak, men under 1997 kunde turkarna gå till offensiv inne i Irak (den kurdiska delen kontrolleras ju inte av Saddam Hussein) och slå ut PKK-baserna. Den turkiska offensiven fick militärt stöd av Massoud Barzanis organisation KDP. Öcalan har upprätthållit sig i Damaskus i Syrien, men han tvingades lämna Syrien efter det att landet utsatts för hårda påtryckningar från Turkiet.Det var då han dök upp i Italien.

På grund av turkarnas hårda politik mot kurderna har det egentligen aldrig dykt någon effektiv opposition utanför terroristorganisationen PKK. Det finns visserligen ett politiskt parti, representerat i parlamentet, som anses vara kurdvänligt, men partiet måste ändå i stort sett anpassa sig till den kemalistiska statens anspråk på att hela landet är enspråkigt turkiskt.

Kurderna i Iran och Armenien
KDP-ledaren Mustafa Barzani var från Iran, men hans organisation KDP (som leds av sonen Massoud) verkar i Irak. När KDP började samarbeta med shahen 1974 bröt de iranska kurderna med KDP och bildade organisationen KDPI, Irans Kurdiska Demokratiska Parti. Den samarbetade i sin tur med Irak, först mot shahen, sedan mot ayatollornas Iran.

Kurder bor också i en del av det forna Sovjetunionen. Just där de militära urladdningarna har vart som intensivast. Den kurdiska bosättningen låg främst i det lilla landområde som tillhörde Azerbajdzjan, men som skilt de armeniska bosättningarna i Armenien och enklaven Nagorno-Karabach åt. Idag kontrolleras detta område helt av Armenien och många av kurderna har flytt eller fördrivits.