På vilket sätt påverkades Kuba av det Kalla Kriget? Svaret ska gärna vara så ingående som möjligt.
Natalie Majerskie (20 september 1998)
tommaj[snabel-a]algonet.se
Kuba har inte bara påverkats av, utan i hög grad själv påverkat det Kalla Kriget. En av det Kalla Krigets mest centrala händelser går under benämningen Kubakrisen.
Större delen av Latinamerika blev oberoende av Spanien och Portugal redan under början av 1800-talet, men Kuba var ända fram till 1898 en spansk koloni. Den revolutionära rörelse som med vapenmakt motsatte sig den spanska närvaron fick 1898 stöd av USA och på några månader var spanjorernas välde över. Efter några års amerikansk ockupation blev Kuba självständigt 1902. Det amerikanska engagemanget i Kubas frigörelse från Spanien och den geografiska närheten gjorde att förbindelserna blev utomordentligt täta.
Under självständighetstiden styrdes Kuba med auktoritära metoder av olika “caudillos” (starka ledare), som ofta tog makten med odemokratiska metoder. En av de värsta hette Fulgencio Batista. Han var någorlunda demokratisk president 1940-1944, men efter några års bortovaro tog han makten i en kupp 1952. Batistas styre blev ökänt för sin hårdhet och sin korruption.
När en upprorsrörelse mot Batista fick växande inflytande blev han därför utan amerikanskt stöd och Fidel Castro kunde ta över makten på nyårsdagen 1959. Inledningsvis sågs Castro som en lätt verklighetsfrämmande reformvän, men det visade sig ganska snart att han lät sig styras av hårdföra marxister som ingick i den egna rörelsen. De demokratiska krafter, som också ingått i Castros rörelse, kastades i fängelse. Socialdemokraten Huber Matos, som fick en toppost under Castro under något år, fick till exempel tillbringa mer än tjugo år i fängelse, för att han krävde demokrati. Den gamla regimens män avrättades urskillningslöst och regimen gav sig i kast med att nationalisera amerikanskägda egendomar, utan att ens ge ersättning till de privatpersoner och företag som blev av med sin egendom. Sedan alla demokratiska krafter försvunnit ur Castros rörelse förklarade sig Castro själv vara marxist-leninist i december 1961.
Då hade konflikten med USA trappats upp. USA som inledningsvis varit någorlunda positiv till att Batista störtades var nu svuren fiende till Castros diktatur. Och Sovjetunionen var inte sen att haka på möjligheten att förbättra sitt strategiska läge. Redan 1959 hade Sovjet levererat vapen till Kuba och 1962 skickades 5000 tekniker dit. Samtidigt uppgraderades det militära stödet och Kuba fick de senaste versionerna av de sovjetiska vapensystemen. Detta på 20 mils avstånd från Florida.
Sovjetunionen låg under hela efterkrigstiden efter USA i kärnvapenkapprustningen. Vid den här tiden, i början av 1960-talet, hade USA interkontinentala kärnvapenrobotar, som var betydligt mer funktionsdugliga än de sovjetiska. USA hade också strategiskt bombflyg utrustat med kärnvapen. Sovjet hade några få interkontinentala kärnvapenrobotar, men de var tekniskt sett långt efter de amerikanska. Sovjet hade däremot en – jämfört med USA – helt överlägsen arsenal av medeldistansrobotar. Det innebar att Sovjet utövade ett kraftigt hot mot Västeuropa (dit medeldistansrobotarna nådde från bland annat Östtyskland), men bara ett lindrigt hot mot USA. Sovjets ledare Nikita Krusjtjov ville ändra på detta och beslöt att installera medeldistansrobotar också på Kuba. Genom detta skulle både Washington och New York hamna under det sovjetiska hotet och den amerikanska förvarningstiden vid ett robotanfall skulle minska från 30 minuter till några få minuter.
Amerikanska spaningsplan upptäckte vad som var på gång och president Kennedy agerade kraftfullt för att stoppa planerna. Han beslöt att införa en flottblockad mot Kuba för att stoppa leveranserna av robotar. Krusjtjov fick vika sig och omdirigera de fartyg som redan var på väg mot Kuba. Den sovjetiska reträtten skedde mot bakgrund av den amerikanska militära överlägsenheten, både vad gällde konventionella marinstridskrafter i Karibien och vad gällde interkontinentala robotar. De amerikanska robotarna kunde vara ständigt startberedda, medan de sovjetiska med flytande bränsle behövde flera dygn för att göras avskjutningsklara, samtidigt som startberedskapen inte kunde upprätthållas särskilt länge.
Samtidigt som Sovjet backade i medeldistansrobotfrågan fick man emellertid också ett underhandsmedgivande att USA inte militärt skulle ingripa mot Kuba. Kuba hade därmed hamnat helt i händerna på Sovjetunionen.
Innan Castros revolution hade Kuba två viktiga näringsgrenar, turismen och sockerodlingen. Turismen upphörde helt efter nationaliseringarna av amerikanskägd egendom, vilket ledde till att amerikaner förbjöds att besöka Kuba (och även om förbudet hade införts hade nog få frivilligt rest till en ö som styrdes av revolutionära kommunister). Sockerexporten hade länge uppbackats av USA, som köpte stora mängder socker till priser långt över världsmarknadspriserna. Också dessa affärer upphörde efter Castros nationaliseringar.
Castro genomförde nu en planekonomi av sovjetisk modell. Det innebar att Kuba som innan revolutionen varit Latinamerikas mest utvecklade land (när det gällde genomsnittsinkomst, hälsovård, läskunnighet etc intog Kuba en positiv särställning), snabbt rasade utför. Idag är Kuba bland de fattigaste länderna i Latinamerika, efter snart fyrtio års kommunistisk diktatur.
Sovjet backade upp Kuba genom att köpa upp sockerskörden och Kuba fick betala igen genom att vara en bas för export av revolutionen till Latinamerika. Försök efter försök gjordes att omstörta länderna i Latinamerika. Så reste den argentinske läkaren Ernesto “Che” Guevara, som varit både riksbankschef och industriminister under Castro, till Bolivia (1966) för att starta revolutionen. Han berättar i sina dagböcker hur fullständigt ointresserade de bolivianska bönderna var när de kubanska gerillasoldaterna med den argentinske intellektuelle i spetsen, försökte värva dem. Den bolivianska armén tog slutgiltigt hand om upprorsmakaren och sköt honom 1967. Castro försökte dock gång på gång starta revolutioner i andra latinamerikanska länder – där det ju i flera länder fanns legitima skäl att protestera mot de sociala och ekonomiska förhållandena. Mest framgångsrik var han i Nicaragua, där de pro-kommunistiska sandinisterna lyckades störta den korrupte presidenten Anastasio Somoza 1979. Liksom på Kuba var det inte att tänka på att genomföra fria val och folket hade inget att säga till om. När det äntligen – efter amerikanska påtryckningar och framgångar för den antikommunistiska gerillarörelsen Contras – blev fria val 1990 kastades kommunisterna ut med dunder och brak. Sedan dess har Nicaragua styrts med demokratiska medel.
Övriga försök att ingripa i latinamerikansk politik blev ännu mindre framgångsrika, även om de på sina ställen satte djupa spår.
Kubas ekonomiska och politiska isolering blev allt djupare, när de omgivande länderna alltmer fick känna av marknadsekonomins välsignelser (det gammeldags feodala ekonomiska systemet föll alltmer sönder, samtidigt som modern teknik importerades från USA och Japan) och dessutom i ökad utsträckning kom att styras av demokratiska krafter. Kuba föll allt djupare ner i beroende av Sovjetunionen. De fick betala med vad de hade. Socker i första hand, men eftersom planekonomin med tiden bröt ned produktionskapaciteten i sockernäringen räckte sockerexporten på långa vägar inte till att betala vad Sovjet ville ha. Lösningen blev att kubanska trupper skickades för att uträtta de smutsiga uppdrag som Sovjetunionen inte själv kunde åta sig. Kuba har därför haft tiotusentals man på krigsuppdrag i bland annat Angola och Etiopien. Det har naturligtvis varit en svår belastning för Kubas folk, som samtidigt allt mer drabbades av det ekonomiska förfallet. De kubanska truppernas närvaro i olika konfliktområden bidrog till att fördjupa konflikterna i det Kalla Kriget. Överallt var det fråga om att understödja utvecklingsfientliga krafter som med vapenmakt motarbetade demokratiska och ekonomiska reformer och samtidigt understödde Sovjetunionens och kommunistvärldens strategiska intressen.
I och med Sovjetunionens fall 1991 upphörde i stort sett det ekonomiska stödet till Kuba. Det ekonomiska förfallet förvärrades och i mitten av 1990-talet var förfallet så djupt att till och med Fidel Castro tvingades för sig själv att erkänna att kommunismen var “körd”. Kubanerna tilläts inneha dollar. Småföretagande blev tillåtet (visserligen inte med anställd personal, men de hantverk och serviceyrken som varit obefintliga började i alla fall leva upp). Landet började öppnas för turism. Många politiska fångar släpptes. I början av 1960-talet hade landet 100 000 politiska fångar, idag finns det bara något tusental kvar. Katolska kyrkan fick lättare att verka. Med mera.
Men fortfarande är Kuba en kommunistisk diktatur. En politisk och ekonomisk relik från en svunnen tid. Det lär dock bara vara en tidsfråga innan denna det västra halvklotets skamfläck faller för de demokratiska krafterna. Då faller ett av de kvarvarande minnesmärkena från det Kalla Kriget.