Vad händer med de kristna i Libanon under Syrien och marionetter? Jag läste att antalet kristna i landet halverats. I och för sig skylldes det på att Israel dragit tillbaka stödet till de kristna, men oavsett orsak så är det skamligt om sant att så har skett.
Carl Carlsson, Glädjefrid (14 april 2002)
CJFCarlsson[snabel-a]telia.com
Libanon var länge Mellersta Österns pärla. En välmående liten nation i ett hav av fattigdom och elände. Det var där alla de stora bankerna fanns. Det var dit araber från de strängt muslimska länderna reste på semester. Det var kring Beirut och bolaget Middle East Airlines som all flygtrafik i regionen cirklade. Och Libanon var det enda demokratiska landet i regionen, vid sidan av Israel.
Så är det inte längre. Det en gång kristna Libanon har idag muslimsk majoritet och de kristnas inflytande minskar snabbt. Därmed har Libanon blivit lite som de andra länderna i regionen. Auktoritärt styrt. Visserligen med vissa rester av den gamla demokratin kvar, men med Syrien som övervakare i fjärran, alla avgörande beslut fattas egentligen i Damaskus.
Redan Paulus reste genom Libanon och de första blev kristna bara några år efter Jesu död. Men det var först på 400-talet som hela landet blev kristnat. När islam började spridas på 600-talet gjorde de erövringar också i Libanon. Men Libanon blev aldrig ett muslimskt land. De kristna flyttade norrut och upp i bergen för att komma undan de muhammedanska invasionsstyrkorna. En majoritet förblev kristen.
När turkarna (det ottomanska riket) senare lade under sig hela Mellersta Östern respekterade sultanerna den kristna tron i området (sultanen försökte visserligen omvända de kristna, men det skedde mest genom skatteförmåner för dem som övergick till islam, och de kristna i området betalade uppenbarligen den skatt som krävdes för att de skulle få behålla sin tro). Efter ett inbördeskrig mellan maroniter (kristna) och druser (muslimer) 1860 upprättades en autonom ottomansk provins kring berget Libanon 1861. Den styrdes av majoritetsbefolkningen, de kristna, men under sultanens yttersta kontroll. Straxt innan Första världskriget (1911) var 79 procent av Libanons befolkning kristen.
Första världskriget ledde till det turkiska imperiets undergång och Libanon blev 1920 ett “mandat” under Nationernas Förbund, administrerat av Frankrike. Kriget ledde till folkomflyttningar och den kristna andelen av befolkningen krympte till 55 procent 1921. Fortfarande under 1930- och 1940-talen var de kristna i majoritet. Och när Libanon under Andra världskriget (1943) förklarade sig självständigt var 52% kristna. Det fastställdes också i landets nya författning att presidenten skulle vara maronit (kristen) och premiärministern sunni-muslim.
Under 1950-talet och början av 1960-talet upplevde Libanon en guldålder. Början till den långa utförslöpan kom i samband med kriget mellan Israel och de omgivande arabländerna 1967. Egypten, Syrien och Jordanien anföll samfällt Israel, men den militära kampanjen blev ett stort fiasko. Israel slog tillbaka alla tre angriparna och ockuperade delar av Jordanien och Egypten samt Golanhöjderna i Syrien. De kristna i Libanon ville hålla landet neutralt i kriget, medan muslimerna ville ställa upp för den arabiska alliansen. Libanon deltog inte i kriget, men det fick den negativa konsekvensen att 350.000 palestinska flyktingar slog sig ner i landet. När PLO blev utslängt från Jordanien flyttade Yassir Arafat högkvarteret till Libanon, något som kom att stå det libanesiska folket dyrt. Upprepade terrordåd från Libanon över gränsen mot Israel provocerade fram en israelisk invasion 1980, en invasion som fick till följd att PLO tvingades flytta sitt högkvarter till Tunisien. Invasionen och de följande striderna medförde samtidigt stor skadegörelse i Libanon.
Under 1975 utbröt ett inbördeskrig i Libanon, mellan kristna och muslimer, ett krig som kom att vara i hela 16 år. Tidvis var det också krig mellan olika kristna grupper, mellan druser och andra muslimer och hela tiden med Syrien i bakgrunden, ett muslimskt Syrien som först ställde upp på maroniternas sida, men sedan gick över till de muslimska trosbröderna. Beirut delades i två delar och på bägge sidor om gränslinjen jämnades hus med marken under striderna. Tidvis skedde etniska rensningar, till exempel när druserna mördade tusentals kristna 1983. Andelen kristna på berget Libanons sluttningar minskade från 50 procent 1975 till 1 procent 1985. Idag är andelen något högre sedan det blivit möjligt för de kristna som jagades iväg att flytta tillbaka. Flera av de kristna ledarna mördades, till exempel Danny Chamoun och hela hans familj 1990. Chamoun var ledare för maroniterna och son till den avlidne presidenten Camille Chamoun. En annan ledande maronit, generalen Michel Aoun tvingades i exil 1991.
Under kriget flydde 700.000 människor från Libanon. Majoriteten, ungefär 500.000 av de flyende, var kristna. Ungefär 20.000 libaneser flydde till Sverige. Innan flyktvågen hade landet cirka 4 miljoner invånare. Flyktingströmmens sammansättning påverkade kraftigt befolkningssammansättningen i landet. De senaste någorlunda säkra uppgifterna är från 1983, då de kristna utgjorde 38 procent av befolkningen och muslimerna (inklusive druserna) 62 procent. Av de kristna var 26 procent maroniter, 7 procent grekisk-ortodoxa och 5 procent armeniskt kristna. Maroniterna erkänner påven som sitt överhuvud, men de är inte helt integrerade med den katolska kyrkan. Av muslimerna var 34 procent shia-muslimer, 21 procent sunni-muslimer och 7 procent druser. Druser är en sekt som själva anser sig vara muslimer, medan andra muslimer inte brukar erkänna dem som muslimer. Idag torde andelen kristna ha sjunkit ytterligare, kanske till 25 procent. Utvecklingen påskyndas av att muslimerna för det mesta har större familjer än de kristna. En kristen familj nöjer sig ofta med tre barn, medan en muslimsk ofta har sju.
I andra delar av världen finns det idag 6 miljoner libanesiska kristna, ungefär en fjärdedel av dem i USA. De anser sig inte vara araber utan just libaneser, medan muslimska libaneser ser sig som araber i första hand. Bägge grupperna har dock arabiska som modersmål.
Den libanesiska konstitutionen har försökt balansera mellan de olika religiösa grupperna. Presidenten ska vara kristen (maronit), medan premiärministern ska vara sunni-muslim och riksdagens talman shia-muslim. Tidigare har presidenten varit den viktigaste funktionen, men genom författningsändringar är det idag premiärministern som har mest makt. Presidenten har fått mer och mer en ceremoniell funktion. Därmed har makten ytterligare förskjutits åt det muslimska hållet.