Ni verkar ha rätt god kunskap om kommunistiska rörelser. Jag undrar därför om ni kan berätta om vad som hände med alla små vänstergrupper (t ex MLK, KPML(r), SKP, APK, FK, RMF osv osv), hur de uppkom, och vilka mer kända personer som var med.
Tony Hallman (27 januari 2000)
tony.hallman[snabel-a]spray.se

Du har gett en ganska sorglig förteckning över organisationer på den allra extremaste vänsterkanten från slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Då man talade om ”bokstavsvänstern”, eftersom den organiserade sig i en aldrig sinande ström av nya bokstavskombinationer. Organisationerna finns beskrivna bland annat i Bertil Häggmans och Jon Skards bok ”Så arbetar kommunistpartierna”, som utgavs av Contra redan 1979. Du kan också läsa boken ”Medlöparna” (1991) av Bertil Häggman, eller Lars Johannesens ”Litet konversationsMarxikon” (1990).

MLK – Marxist-Leninistiska Kampförbundet. MLK bildades 1970. Det var en av två organisationer som uppstod ur SKP/VPKs ungdomsförbund som lämnade moderpartiet 1969. Den andra organisationen som uppstod på ruinerna av ungdomsförbundet var Förbundet Kommunist. MLK tog med sig namnet Stormklockan på sin tidning. Stormklockan hade ursprungligen grundats 1908 inom SSU, men hamnade vid partidelningen 1921 i den kommunistiska delen av den socialistiska rörelsen. Den var sedan länge organ för SKPs (senare VPKs) ungdomsförbund och hamnade alltså hos MLK. Den upphörde att utkomma 1985 och MLK har knappt haft någon verksamhet sedan dess. Redan 1983 hade MLK gått ihop med SKPs (f d KFML) ungdomsförbund Röd Ungdom. Organisationens mest kända medlem var Gudrun Schyman.

KPML(r) – Kommunistiska Partiet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna) bildades 1970. Partiet bröt sig ur dåvarande KFML (senare namnändrat till SKP). KPML(r) med bas i Göteborg ansåg inte att det intellektuella SKP var tillräckligt renlärigt kommunistiskt. Inom KPML(r) odlades ”arbetarmytologin”. Partiet gav sken av att vara ett arbetarparti, men de arbetare som fanns inom partiet var i huvudsak avhoppade akademiker som börjat som arbetare av ideologiska skäl. KPML(r) existerar än idag med bas i Göteborg. Partiet hade under en mandatperiod ledamöter i Göteborgs kommunfullmäktige och har haft enstaka ledamöter i andra kommunala församlingar. I Karlshamn i Blekinge har partiet lyckats skafa sig en lokalt stark position och finns än idag representerad i fullmäktige. KPML(r) har arbetat för en kommunistisk revolution och under 1970-talet tvekade man inte att ta till våld. Partiet såg till en början Albanien som en ideologisk förebild (Europas fattigaste land), men har med tiden svängt till en mer prosovjetisk linje, efter Sovjetunionens fall finns det bara ett idealland kvar: Nordkorea. Där folk svälter ihjäl. Partiets i särklass mest kända namn är skådespelaren Sven Wollter. En annan känd person är Katarina Engberg, som i sin ungdom var aktivist i KPML(r). Hon arbetade sedan under många år som analytiker på Utrikespolitiska Institutet, men idag arbetar hon på ÖBs stab (!!!!!). Partioets ordförande under många år var Frank Baude, men han lämnade ordförandeposten häromåret.

SKP (Sveriges Kommunistiska Parti) bildades ursprungligen som KFML (Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna) 1967. Det var en vänsterutbrytning ur dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti, sedermera Vänsterpartiet Kommunisterna och nu Vänsterpartiet. SKP var kärnan i den så kallade ”nya vänstern” från slutet av 1960-talet och spelade en betydelsefull roll för att samla extremister på vänsterkanten. Redan från början var organisationen kritiskt inställd till dåvarande SKPs (nuvarande Vänsterpartiets) underdåniga inställning till Sovjetunionen. Man var däremot vänligt inställda till Kina och betecknades därför som maoistiska. SKP utvecklade till fulländning tekniken med frontorganisationer, där man försökte få ”nyttiga idioter” att arbeta för partiets syften. Den största framgången i det avseendet var De Förenade FNL-grupperna, som arbetade för kommunistisk diktatur i Vietnam. Man lyckades över hövan väl i sin frontorganisationstaktik och lyckades den vägen rekrytera många socialdemokrater att arbeta för kommunismens genomförande. 1973 antog förbundet namnet Sveriges Kommunistiska Parti, dvs man stal det namn som så länge innehafts av nuvarande Vänsterpartiet, som bytt namn till Vänsterpartiet Kommunisterna 1967. SKP ansågs allmänt stå långt till vänster om VPK. Med tiden blev SKP en mer nationellt orienterad kommunistisk sekt, som alltmer principiellt motsatte sig VPKs nära kontakter med Sovjetunionen. En följd av den inställningen var till exempel att många SKPare började arbeta för ett starkt försvar, från att tidigare ha lutat åt att bli värnpliktsvägrare. Med tiden omvandlades partiet från SKP till Solidaritetspartiet. Det omvandlades 1987 till Solidaritetspartiet, som tynade bort och försvann i början av 1990-talet. Sista numret av partitidningen Gnistan utkom i december 1989. Partiet fick som mest 0,5 procent av rösterna i riksdagsvalet. SKP leddes under sin storhetstid av läkaren Gunnar Bylin. Det var ett utpräglat elitparti som knappt hade en arbetare bland sina medlemmar, trots att man gjorde anspråk på att representera ”arbetarklassen”. Bland personer som varit engagerade i SKP finns flera personer som idag har viktiga positioner i media och förvaltning. Till exempel journalisterna Robert Aschberg, Göran Rosenberg, Peppe Engberg och Jan Guillou, författaren Jan Myrdal, litteraturkritikern Mats Gellerfelt förra TCO-ordföranden Inger Ohlsson, Lärarförbundets ordförande Christer Romilson, statsrådet Marita Ulvskog och SE-Bankens chefsekonom Klas Eklund (Eklund har också varit med i KPML(r)s studentförbund och den trotskistiska organisationen KAF, Kommunistiska Arbetarförbundet).

APK (Arbetarpartiet Kommunisterna) var också en utbrytning ur VPK. Utbrytningen skedde 1977 sedan VPK gått alltför mycket i riktning mot det redan utbrytna SKP. APK var mer Moskvatroget och tog med sig två av VPKs riksdagsledamöter. Under 1977-1979 hade därför partiet representation i Riksdagen av Alf Lövenborg från Luleå och Rolf Hagel från Göteborg. Partiet fick ekonomiskt stöd från Sovjetunionen och samlade de mest doktrinära och efterblivna kommunisterna i landet. Kapitalismen hann dock så småningom ifatt partiet som gjorde konkurs. Konkursen var dock välplanerad och partiet kunde återbildas, medan fordringsägarna (bland annat tryckerier) blev utan pengar. Det dröjde dock inte länge innan partiet även i sin nya skepnad tynade bort. APK samlade de mest doktrinära kommunisterna, vilket innebar att partikulturen var mycket inskränkt. Några välkända personer var därför aldrig aktiva i APK. Partiet lyckades dock – efter diverse processer i det borgerliga domstolsväsendet – ta hand om partitidningen Norrskensflamman. Under drygt tio år var Norrskensflamman organ för APK. Efter nya konflikter 1990 lyckades Norrskensflamman frigöra sig från APK och det var början till slutet för partiet.

FK (Förbundet Kommunist) var en av de organisationer som bildades på ruinerna av SKPs/VPks ungdsomförbund 1970. Den fick aldrig någoin större betydelse.

RMF (Revolutionära Marxisters Förbund) var en trotskistisk rörelse. Den saknade också nämnvärd betydelse.

KAF, Kommunistiska Arbetarförbundet, hade också en trotskistisk inriktning.