Vad är kollektiva varor? Varför är det problem att uppnå samhällsekonomisk effektivitet på en fri marknad där kollektiva varor finns?
Mattias Wallström, Viskafors (14 maj 2002)
fjos_83[snabel-a]hotmail.com
“Kollektiva nyttigheter” är en bättre term än kollektiva varor, för de kollektiva nyttigheterna är mycket sällan produkter man kan ta på.
De kollektiva nyttigheterna är sådana som alla i ett samhälle har nytta av, vilket innebär att de svårligen kan köpas på en marknad. Ett av de klassiska exemplen är fyrarna. Alla fartyg kan se fyrens ljus, även de som inte varit med och betalat uppbyggnaden av ett fyrväsende. Ett annat och viktigare exempel är försvaret. Alla skyddas av det svenska försvaret, oavsett om de är totalpacifister eller helst skulle vilja gå fiendens ärenden…
Problemet med kollektiva nyttigheter, sådant som det särskilt behandlas i den nationalekonomiska teorin, är att alla är med och betalar genom sina skatter, trots att en del anser att vi har för lite av nyttigheten och är beredda att betala mer och andra att vi har för mycket och vill dra ner på kostnaden.
En vanlig nyttighet som handlas på marknaden köps i olika mängd av olika konsumenter. Varje konsument är beredd att köpa så många stycken så att han har minst lika mycket nytta av det sista exemplaret som det kostar honom.
En kollektiv nyttighet handlas däremot som “allt eller inget” och alla beslut måste fattas den politiska vägen med majoritetsbeslut. Det är dessutom ytterst sällan det ordnas en folkomröstning som avser en viss kollektiv nyttighet, i nästan alla fall måste därför väljarna fatta sitt beslut för ett helt paket av åtgärder som erbjuds av ett visst politiskt parti. Det som ett visst parti erbjuder i frågorna A, B, C och D är kanske bra, men i fråga E passar partiets linje inte alls med väljarens åsikt. Men partiet är ändå det bästa, eftersom väljaren har fyra frågor gemensamma. Det är då stor risk att beslutet i fråga E inte blir i enlighet med väljarmajoritetens önskemål…
Mängden nyttigheter på marknaden styrs av marginalnyttan. Dvs varje enskild konsument är beredd att köpa så mycket som han/hon har nytta av för det rådande marknadspriset. Och varje enskild producent är beredd att leverera så mycket som han/hon kan tillverka för det rådande marknadspriset. Det går att visa att detta är en optimal produktionsmix för samhället, som dessutom leder till att konsumenterna slipper betala så mycket de skulle vara beredda att betala för de första exemplaren av en vara (“Konsumentöverskott”, consumers’ surplus).
När det gäller kollektiva nyttigheter kan marknadsmekanismen tyvärr inte användas för att fastställa mängden nyttigheter, varför det med största sannolikhet inte kommer att produceras nyttigheter på en för samhället optimal nivå. Troligen blir det för mycket eller för litet…