Ge tre orsaker till att den keynesianska skolan inte fungerar i dagens ekonomi!
Marja Liisa, Haninge (29 november 2006)
africkat[snabel-a]hotmail.com
John Maynard Keynes (1883-1946) är mest känd för sin konjunkturteori där staten får en större betydelse än vad den hade inom den tidigare nationalekonomin. För att få en bakgrund till Keynes teorier kommer jag att ge en historisk sammanfattning innan jag besvarar din egentliga frågeställning.
På 1500- och 1600-talet uppstod merkantilismen som kan betraktas som grunden till dagens nationalekonomi. Den gick ut på att ett land skulle maximera sin export av varor och maximera införseln av guld, ädelstenar och liknande skatter. Konkurrens utifrån betraktades som ett hot mot nationens existens samt ett hot mot nationens fulla sysselsättning.
När den moderna nationalekonomin med Adam Smith (1723-1790) som ledstjärna uppstod på 1700-talet sattes frihandeln och den perfekta marknaden i centrum för analysen. Smith talade om den osynliga handen som skulle samordna de enskilda individernas agerande till ett välfungerande samhälle eller till en allmän jämvikt. Utgångspunkten var att marknaden bestod av många små företag och att inget enskilt företag kunde påverka priset på egen hand. Informationen skulle också vara fri och tillgänglig för alla. Förvisso lade Smith in en brasklapp när han varnade för att kartellbildningar uppstår när företagsledare träffar varandra. Utifrån den analysen drogs slutsatsen att avvikelser från full sysselsättning enbart skulle uppstå undantagsvis eller bara när staten ingrep i marknadens funktionssätt.
På den tiden utgick man från Says lag (formulerad av den franske ekonomen Jean Baptiste Say (1767–1832)) som går ut på att utbudet skapar sin egen efterfrågan. Det totala utbudet kan aldrig överstiga den totala efterfrågan. När man enbart fokuserar på den realekonomiska sidan blir detta en självklar lag eftersom den som producerar ägg samtidigt efterfrågar något annat såsom skor och därmed är det helt enkelt ett nollsummespel. Men tar man in penningsidan och framförallt möjligheten till sparande blir inte lagen lika självklar. Ekonomen Thomas Malthus (1766-1834) menade att ett varuöverflöd skulle kunna uppstå om företagare och jordägare är för sparsamma och därmed investerar för mycket. Företagarna är alltså mer optimistiska än konsumenterna. David Ricardo (1772-1823) trodde helt och hållet på Says lag men gjorde ett undantag för teknologisk arbetslöshet. Maskiner skulle kunna komma att ersätta arbetskraft. Detta tog Karl Marx (1818-1883) till sig av och formulerade som en fundamental lag i teorin om avtagande avkastning. När maskiner frigör arbetskraft blir arbetarna proletariserade i takt med den ökande arbetslösheten. Då Marx utgick från att enbart det rörliga kapitalet, dvs. arbetskraften, kunde skapa värde (till skillnad från bytesvärdet som inte var ett äkta värde enligt Marx) skulle kapitalisten lida av en avtagande profitkvot eftersom det fasta kapitalet ökade i förhållande till det rörliga. Lösningen på detta var egendomsgemenskap och proletariatets diktatur som skulle eliminera spänningarna mellan proletariatet och kapitalisterna i samhället.
Knut Wicksell (1851-1926) hade klart för sig att sparande och investeringar inte är identiska utan beslutas i regel av två olika aktörer. I en uppåtgående konjunktur hände det ibland att sparandet inte utvecklades lika snabbt som investeringstakten. Detta blev en viktig grund i Keynes analyser.
Till skillnad från Adam Smith och hans efterföljare var Keynes mer fokuserad på makroekonomiska samband och aggregerade storheter såsom nationalinkomst, total arbetslöshet, inflation (allmän prisnivå), total efterfrågan och totalt utbud. En fundamental frågeställning för Keynes var om den totala efterfrågan och det totala utbudet var i balans. Full sysselsättning är bara möjligt när dessa två storheter balanserar varandra och det är statens uppgift att se till att de är i balans. Staten skulle vid lågkonjunkturer öka aktiviteten i ekonomin genom indirekt eller direkt inverkan på marknaden. Det indirekta sättet var att justera lågkonjunkturen med hjälp av sänkt ränta, sänkta skatter och ökade offentliga utgifter via bidrag mm. för att öka efterfrågan på marknaden. Den direkta metoden byggde på att staten aktivt skulle gå in på marknaden och öka efterfrågan genom att öka de offentliga investeringarna. Vid högkonjunktur ska staten göra tvärtom, dvs. dra in pengar från marknaden genom höjd ränta, höjda skatter och neddragna offentliga utgifter.
De främsta anledningarna till att marknadsekonomin, enligt Keynes, inte skulle kunna garantera en full sysselsättning var att lönenivåerna var fasta eller stela vilket skulle göra att arbetslöshet skulle uppstå när den totala efterfrågan försämrades. Lönerna anpassades inte efter lågkonjunkturer och därmed kunde inte full sysselsättning garanteras eftersom arbetsgivarna då blev tvungna att friställa folk. Men om lönerna å andra sidan vore så flexibla som tidigare nationalekonomer antog skulle det påverka efterfrågan så mycket att det skulle förvärra lågkonjunkturen. Den andra anledningen är att sparandet ibland överstiger investeringarna. Detta gör att konsumtionen, dvs. efterfrågan, inte är tillräcklig. Ett utbudsöverskott uppstår då och nationalinkomsten kommer då att anpassas till detta, därmed uppstår en lågkonjunktur. Detta utbudsöverskott kan staten råda bot på. En invändning mot detta resonemang är att räntan är för hög när sparandet är för högt och därför borde en räntesänkning kunna skapa balans mellan sparande och investeringar. Keynes svar är att om räntan understiger en viss nivå kommer människor hellre att behålla pengarna som likvida medel, dvs. att spara i madrassen. Keynes menar också att inkomsten avgör hur mycket pengar som konsumeras i ekonomin. Men även där har kritik framkommit då mycket tyder på att förmögenhet och den relativa inkomsten (alltså jämfört med andra) är faktorer som har betydelse. Milton Friedman(1912-2006) påpekade att inkomsten bör delas in i en permanent och en rörlig del och att det är den permanenta delen som avgör konsumtionsnivån.
Keynes idéer passade också väl in i hans samtid då börskraschen i USA 1929 blev startpunkten för depressionsåren på 1930-talet. Men allt var inte nytt med Keynes idéer. Några av Keynes förutsättningar var gemensamma med tidigare antaganden. Exempel på det är antagandet att företag och människor är vinstmaximerande, att marginalnytteteorin gäller och att ekonomin är statisk. Tillväxt, innovationer, entreprenörer och befolkningsutveckling fick inte plats i Keynes teorier. Joseph Schumpeter (1883-1950) var den första som på allvar tog hänsyn till dessa faktorer i sina analyser.
Så över till frågan varför Keynes teorier inte fungerar:
1. Keynes ignorerar frågan hur tillväxt skapas. Schumpeters entreprenörer, småföretag och innovatörer finns inte med i Keynes analyser eftersom Keynes är mer intresserad av aggregerade storheter.
2. Keynes har en för stark tilltro till statens förmåga att göra rätt saker vid rätt tillfälle. Friedrich A. Hayek (1899-1992) var den främsta kritikern på det området. Hayek menade att staten riskerar att förvärra lågkonjunkturer och högkonjunkturer dels på grund av att staten är en trögrörlig koloss som inte hinner reagera förrän det är för sent, dels för att ingen beslutsfattare sitter inne med all information som är utspridd i samhället, enbart en fri marknad kan hantera all information som finns via ett prissignalssystem, och dels på grund av att statens åtgärder får effekter långt efteråt.
3. Det är lätt för politiker att genomföra offensiva åtgärder på marknaden vid en lågkonjunktur, men det är mycket svårare för politiker att hålla igen vid en högkonjunktur.
4. Milton Friedman och Friedrich A. Hayek har påpekat att punkt två och punkt tre är inflationsdrivande, bland annat på grund av att det leder till en för stor penningmängd, och att inflation leder till en högre arbetslöshet på sikt. Under 1970-talet utsattes västvärlden för stagflation, dvs. både hög inflation och hög arbetslöshet. Det var då man började ifrågasätta Keynes på allvar. Till detta resonemang hör att dela upp arbetslösheten i en strukturell och en konjunkturell del. Keynes modell kan bara påverka den konjunkturella arbetslösheten.
Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert