På vilket sätt argumenterade Rousseau för den direkta demokratin? Och kan man hitta Rousseaus demokratiska tankar i dag? Finns de kvar i något parti eller något land?
Linda, Göteborg, (15 maj 2007)
linda.jg[snabel-a]hotmail.com
Jean-Jacques Rousseau föddes 1712 (dog 1778) i Genève och växte upp med sin far som var urmakare. Redan som barn var han intresserad av att läsa och kom sedan att bli en självlärd bildad man. Hans första försök att slå sig fram i samhället var 1741 då han introducerade ett nytt notsystem. Nu blev det inte den framgång som Rousseau hade väntat sig, men han lyckades något bättre som kompositör. Den stora framgången kom dock inte förrän 1749 då han vann en uppsatstävling om ”Huruvida vetenskapernas och konsternas återupprättande har bidragit till att förädla sederna?”. Rousseaus svar var nej. Han menade att vetenskaperna och konsterna medförde förställning, ärelystnad, lyx och dagdriveri. Alla seder som utvecklats i bland annat Egypten, Aten och Rom har upplösts. Detta ställde han mot dygderna i Sparta och det ursprungliga Rom. Detta var tankefröet till föreställningen om den ädla vilden som kännetecknar Rousseaus filosofi.
Hans andra tävlingsbidrag (1755) besvarade frågan ”Vilket är ursprunget till ojämlikheten mellan människorna?”. Förvisso vann inte Rousseau den tävlingen, men den lade grunden till hans huvudverk ”Om samhällsfördraget” 1762. Rousseaus tes var att människorna i ursprungssituationen var lika och fria. Människorna hade också en naturlig kärlek till sig själva samt medkänsla för sina medmänniskor. Men med civilisationen blev människan egenkär, vilket är motsatsen till den naturliga kärleken till sig själv, och förlorade medkänslan till andra på grund av den utvecklade äganderätten. Innan civilisationen ägdes allt gemensamt och när civilisationen kom uppstod också ojämlikheten. Ojämlikheten cementerades sedan av att de mäktiga lurade de svaga att ingå ett samhällsfördrag med det uttalade målet att trygga individens frihet och säkerhet.
Men Rousseau skrev inte bara samhällskritiska texter utan skrev också konstruktiva böcker, ett exempel på det är boken om uppfostran och pedagogik, ”Emile”, 1762. Det är också viktigt att notera att Rousseau inte var upptagen med att undersöka den historiska och faktiska övergången från ett tillstånd utan politiska myndigheter till ett tillstånd med politisk myndighet, utan Rousseau var ute efter att finna legitimitet för ett visst samhällssystem. Det Rousseau kom fram till är att samhällsfördraget måste ingås frivilligt och att fördraget inte får vara ett slavkontrakt. Samhällsfördraget ska istället ingås på grund av att människorna kommer till en punkt då de inte kan överleva utan att skapa en gemenskap. Det viktiga med samhällskontraktsidén är inte att samhället verkligen har uppstått på det här sättet utan att kontraktet är underförstått. Samhällskontraktet handlar också om att skapa medborgare av människor genom att instinkter blir rättrådighet och att människors handlande får en moralisk karaktär.
Rousseaus idé om samhällskontrakt påminner något om Thomas Hobbes idé om samhällskontrakt såtillvida att samhället skapas för att skydda individen, dvs. skydda individen från andra individer. För att uppnå detta överlämnar individen befogenheter till en suverän. Den som lyder suveränen lyder sig själv. Det som skiljer Rousseau från Hobbes är själva lösningen. Rousseau betonar allmänviljan och definierar den som att lagstiftningen ska utgå från helheten och ska gälla helheten. Detta betyder att alla röster ska räknas och att lagen ska vara lika för alla, dvs. lagen ska vara av en allmän karaktär.
Det räcker inte med en symbolisk eller reell representation utan folket måste tillfrågas direkt. De beslut som tas utan folkets direkta medverkan är inte legitima. Med andra ord är folkomröstningar mer legitima beslutsformer än representativ demokrati där folket väljer en lagstiftande församling, dvs. ett parlament. Här har Schweiz gått längst med sin direktdemokrati. I Sverige är det Miljöpartiet som ligger närmast Rousseaus tankar. Rousseaus demokratidefinition kan även tolkas som att deltagardemokrati där alla människor får en möjlighet att delta i den politiska processen på lokal nivå är den bästa formen. Att lagen ska vara lika för alla är å andra sidan en idé som alla demokratiska västländer bekänner sig till. Där stiftar lagförsamlingen i regel allmänna lagar, inte specifika och detaljerade regler som gäller för vissa vid ett visst enstaka tillfälle.
Observera dock att detta handlar om den lagstiftande makten. Den verkställande makten anser Rousseau ska ligga hos ett fåtal personer för att den ska bli handlingskraftig och inte beroende av särintressen. Folket som helhet ska inte involveras i konkreta detaljfrågor utan i allmänna principer. Precis som Locke och Hobbes delar Rousseau in styrelseformerna i tre kategorier. Locke delar in lagstiftningsmakten i demokrati, oligarki och monarki, Hobbes delar in lagstiftningsmakten och den verkställande makten (som är en enda suverän) i demokrati, aristokrati och monarki. Rousseau använder samma benämningar som Hobbes men då enbart inom den verkställande makten. Rousseau ansåg att aristokrati är den bästa styrelseformen eftersom den balanserar kravet på handlingskraft och lojalitet med allmänviljan, dvs. lagstiftningen.
Rousseaus allmänvilja tar föga hänsyn till minoritetens rättigheter. Det är fel att tolka Rousseau som totalitär i samma division som Stalin och Hitler, men Rousseau kan kritiseras för att politiken tillåts ta en för stor plats. Majoriteten har rätt att förtrycka minoriteten. Rousseau löste detta problem genom att slå fast att minoriteten kommer att inse att de hade fel, eftersom majoriteten alltid har rätt. Här kan man argumentera för att Rousseau för en linje som liknar den leninistiska linjen, demokratisk centralism, som går ut på att före ett beslut har alla rätt att tycka som de vill, men efter att beslut har tagits ska alla rätta sig efter majoritetens åsikter.
Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert