Jag vill veta allt om krigen i Israel 1948, 1967 och 1973
Caroline (19 oktober 1999)
caroline_tilda[snabel-a]hotmail.com
Palestina är en uråldrig beteckning på området där flertalet av Bibelns händelser utspelade sig. Genom åren har det varit olika lokala härskare och stormakter som kontrollerat området, som ligger strategiskt längs den enda landvägen mellan Afrika och Asien. Ja, redan den bibliska historien berättar om Assyrien, Babylon, Egypten och Romarriket som kontrollerade området vid olika tidpunkter. Därefter har araber, korsriddare, turkar och britter haft makten.
Området har under långa tider varit glesbefolkat och nästan öde. Under slutet av 1800-talet uppstod den sionistiska rörelsen, som ville ge judarna ett hemland i det gamla Palestina. Invandring till det av turkarna kontrollerade Palestina påbörjades. Ungefär samtidigt började den arabiska lokalbefolkningen opponera sig mot det turkiska styret och en arabisk självständighetsrörelse växte också fram.
Efter Första världskriget tog britterna över kontrollen över Palestina – formellt i form av ett så kallat mandat från Nationernas Förbund (NF) – och lovade att judarna skulle kunna upprätta ett “nationalhem” i Palestina (Balfour-deklarationen 1917). Det gillades inte av den arabiska lokalbefolkningen. De försökte med våld hindra den judiska invandringen, som skedde med lagliga medel och i ordnade former. Judar runt om i världen samlade till exempel in pengar för att köpa mark. Den judiska invandringen – i stor utsträckning välutbildade och ibland förmögna judar från Europa och Nordamerika – satte snabb fart på den ekonomiska utvecklingen i området. Den ekonomiska tillväxten skapade också arabisk invandring till området. Flertalet av dem som idag kallas för “palestinier” har alltså inte förfäder som bott i området, utan förfäder som kommit från andra delar av arabvärlden.
Före Andra världskriget försökte araberna med våld motarbeta det brittiska styret. Efter Andra världskrigets slut började även judarna tillgripa våldsmetoder mot britterna, delvis i form av rena terroristgrupper (det var en sådan terrorist-grupp, Stern-ligan, som mördade den svenske FN-diplomaten och greven Folke Bernadotte).
1947 antog FN ett förslag om att området skulle delas. FN hade ju tagit över det övergripande ansvaret för mandatet från NF. Delningsplanen var dock föga realistisk. FN ville dela området i ett lapptäcke där bägge delarna skulle vara både ekonomiskt och militärt ohållbara. Dagen innan FNs mandat skulle upphöra utropades staten Israel. Krig utbröt omedelbart, eftersom den arabiska befolkningen motsatte sig bildandet av Israel. Resultatet blev att det nyutropade Israel ökade kontrollen även till områden som enligt FNs lapptäcke skulle ha tillförts den arabiska staten. Från de arabiska grannländerna Egypten och Jordanien blev det militära operationer och ockupation av andra områden som tillhört FN-mandatet. Det blev därmed aldrig någon arabisk stat av det slag som FN tänkt sig, även om större delen av det avsatta markområdet kom att tillhöra två andra arabiska stater.
Under det krig som utbröt lyckades Israel konsolidera sin ställning och tillfoga motsidan svåra förluster. Men arabsidan hade bland annat lyckats ta kontrollen över östra Jerusalem och inga judar släpptes därefter in till de heliga platserna i östra Jerusalem (främst Klagomuren).
Efter Israels bildande ökade invandringen av judar markant. Och nu var det inte främst européer och nordamerikaner utan judar som jagades på flykten från arabländerna. Över hela arabvärlden fanns nämligen judiska minoriteter som utsattes för ett allt hårdare tryck. I Marocko fanns innan Palestinakriget 1948-49 300.000 judar, i Algeriet 190.000, i Libyen 40.000, i Egypten 75.000, i Irak 125.000 osv. Större delen av dessa flydde till Israel och integrerades i det nya israeliska samhället. Ett betydligt mindre antal araber flydde från Israel till Jordan-flodens västbank och till Gaza. Där placerades de i flyktingläger och inga försök gjordes att integrera dem i samhället. Med stöd från bland annat FN satsades dock ordentligt på utbildning och de palestinska flyktingarna har i hela arabvärlden blivit en tekniskt välutbildad elit som stått för många av de mer avancerade industriprojekten i olika länder, dock ej i det egna landet.
När Israel bildades var landet i stort sett obrukat ödeland och den marken har idag förvandlats till bördiga jordbruksbygder.
Vid upprepade tillfällen har det återigen utbrutit krig i området. Under 1956 nationaliserade Egypten Suez-kanalen och en brittisk-fransk expeditionsstyrka försökte hindra detta. USA ingrepp och ställde sig på egyptiernas sida. Israel tvingades dra sig tillbaka från de områden man erövrat på Sinai-halvön.
Under 1967 begärde Egypten att FN-trupperna skulle lämna Sinai-halvön och Israels sjöfart i Aqaba-viken blockerades. Egypten marscherade upp mot Israel och gjorde detta i samförstånd med Syrien och Jordanien. Israelerna kunde i tur och ordning slå till mot fienden. Resultatet blev att Israel ockuperade och införlivade östra Jerusalem med landet. Och i östra Jerusalem ligger alla de heliga platserna. Israel ockuperade också Gaza, västbanken av Jordan-floden och Sinai-öknen, samt Golan-höjderna i Syrien. Dessa områden införlivades aldrig med Israel utan ställdes under ockupationsadministration. Judarna fick för första gången sedan den brittiska tiden tillgång till sina heliga religiösa platser, utan att araberna för den skulle förnekades tillgång till sina heliga platser (bland annat klippmoskén i Jerusalem).
Under den judiska helgen yom kippur i oktober 1973 anföll de tre arabstaterna helt överraskande återigen Israel och lyckades inledningsvis återta en del av de ockuperade områdena. Liksom förra kriget slutade även kriget 1973 med israelisk seger. De av Israel ockuperade områdena utvidgades något på Golan-höjderna, som tidigare använts som bas för syrisk artilleribeskjutning av jordbruk i norra Israel.
Jordanien och Egypten har senare slutit fred med Israel. Egypten fick då tillbaka Sinai-halvön (även om en del närmast Israel ska vara demilitariserad). Jordanien, som erövrade områden på Västbanken av Jordan-floden 1948, förlorade dem till Israel 1967. Jordanien har numer gett upp alla anspråk på Västbanken. Istället har Israel accepterat upprättandet av en “palestinsk myndighet”, som svarar för den civila administrationen på Västbanken och i Gaza.