Har en ny fråga, har sett att indier på flera ställen utövat inflytande inom andra länder. Ta t.ex Gandhi i Sydafrika. Nu nämnde ni Guyana. Hur går det till och hur många fler länder är det? Hur får “man” indier att flytta i så stora mängder till andra länder att de får inflytande där och varför stoppas det inte av “mottagarländerna”?
Jörgen Hansen (23 juni 2003)
j.hansen[snabel-a]chello.se
Det är riktigt att indier utövat stort inflytande i många länder, även länder långt från Indien. Samma gäller kineser och judar, två folk som haft betydande inflytande som minoriteter i länder långt från sitt ursprungliga hemland.
I alla tre fallen är det framgång i ekonomiska frågor som varit särskilt tongivande. I stora delar av Europa har judar under hundratals år spelat en betydelsefull roll i många länders ekonomiska utveckling. I Sydostasien är det på samma sätt den kinesiska minoriteten som varit ekonomisk motor, medan indier haft en liknande funktion i Öst- och Sydafrika och i delar av Oceanien (och delar av Sydostasien). I ett invandrarland som USA är det naturligt att alla tre folken spelat en stor roll för den ekonomiska utvecklingen. Alla tre folken har bidragit mer till USAs utveckling än den andel de har av landets totala befolkning (även om antalet indier är ganska litet i USA).
Förklaringen till detta torde vara den nationella kulturens grunder. Helt enkelt att “kapitalism” är en del av det som är traditionell kultur i de judiska, kinesiska och indiska samhällena. Entreprenörskapet hålls högt. Liksom bildning. Som en naturligt följd tar man täten i den ekonomiska utvecklingen – även om man själva bara är en liten minoritet. Just entreprenörskapet har saknats i den kulturella mixen i många av värdländerna. Arbetsmoralen i de lutherska och calvinska samhällena i norra och centrala Europa och USA har varit betydelsefulla för den ekonomiska utvecklingen. Men inte tillräckliga för att områdena skulle bli ekonomiskt världsledande. Det behövdes också en rejäl dos entreprenörskap, som inte naturligen tillhörde samhällets bas i den lutherska och calvinska kulturen. Ännu mindre i den katolska.
I Afrika, där indierna spelat en så stor roll, har entreprenörskap och affärsmannaskap saknats i den inhemska kulturen och indierna har därmed blivit det välståndsmässigt dominerande folkslaget i till exempel Östafrika. Britterna medverkade, genom sin import av arbetskraft, till att skapa betydande indiska samhällen i Öst- och Sydafrika, men också i Guyana (Sydamerika) och på Fidji, dit indierna kom som plantagearbetare, men idag är majoritetsbefolkning. Den inhemska befolkningen på Fidji, som idag är minoritet, har genom sin inte lika kraftfulla ekonomiska kultur hamnat långt efter den indiska befolkningen och det har lett till en svår konflikt mellan indier och fidjianer. Signifikativt nog har vänstern i Europa och Nordamerika kraftfullt tagit ställning mot invandrarna och mot majoriteten, eftersom den fidjianska minoritetsbefolkningen gärna vill leva ett gott liv på den indiska majoritetens bekostnad, vill njuta av kapitalismens frukter utan att bidra till dess odling.
I Uganda var situationen ungefär likadan under Idi Amins styre (1971-1979). Amin, som innan sin politiska karaktär varit östafrikansk mästare i tungviktsboxning, piskade upp en hatstämning mot den indiska minoritet i Uganda som faktiskt var basen för landets ekonomi. Indierna utvisades (trots att det var deras förfäder många generationer tillbaka som flyttat till Uganda) och de berövades sin egendom. Resultatet blev kaos och ekonomisk misär, inte för indierna som ofta klarade sig bra i England eller Australien, utan för negerbefolkningen i Uganda, som inte längre kunde njuta av kapitalismens frukter. Misären som skapades av Idi Amin ledde också till att han störtades 1979. Han bor sedan dess i Saudiarabien.
Där skyddas han av en annan antikapitalistisk kultur, den arabiska. De arabiska basarerna kan visserligen ibland beskrivas som kapitalistiska. Men det är en missvisande beskrivning. Basarerna handlar enbart om handel, att få ut ett maximalt/minimalt (beroende på förhandlingspositionen) pris för en viss vara. Inte att skapa nytt, att producera. det som är en dygd i kapitalismen, den kultur som odlas så flitigt av judar, kineser och indier.
Den indiska befolkningen, som så verksamt bidragit till många avlägsna länders utveckling, har effektivt stoppats av “mottagarländerna”. Det gäller i Östafrika, det gäller på Fidji och det gäller i Guyana. Tyvärr gäller det också i Indien, där befolkningens traditionella entreprenörskap sedan mer än femtio år sedan kuvats av i Storbritannien utbildade fabianister (socialister), som dessvärre lyckats kuva det i den indiska kulturen inneboende entreprenörskapet och ersatt det med en förlamande byråkrati. Först sedan det indiska Kongresspartiet – ideologiskt närstående det brittiska Labour-partiet – numer placerats i en andraplansroll har den indiska kulturens grundläggande styrka börjat komma till sin rätt. Indien är fortfarande ett förhållandevis underutvecklat land, men befolkningens och kulturens styrka visar idag på att det finns potential – om kapitalismen tillåts att utvecklas fritt och fabianismen försvinner i ett märkt förflutet.
Samma för övrigt med Kina. Taiwan – Republiken Kina – är en avancerad industrination, medan de kommunistiska makthavarna i Peking sett till att det kinesiska fastlandet långtifrån utvecklat sin potential. De eftergifter som man gjort de senaste åren bådar dock gott. Den kinesiska kulturens mångtusenåriga styrka kan visserligen förkvävas av en socialistisk tvångströja, men släpper man den bara lite fri kan resultaten bli imponerande. Det ser vi om vi betraktar de kinesiska minoriteternas prestationer i Sydostasien, Amerika och Europa.