Vilka är för- respektive nackdelarna med att ha sin valuta knuten till en annan t ex dollarn? Det har ju inte gått så bra for Argentina!
Daniel Tilly, Nelson (17 april 2002)
d_tilly[snabel-a]hotmail.com
Man löser inte alla ekonomiska problem genom att “anknyta” en valuta till en annan. En anknytning av en valuta till en annan sker genom någon form av mekanism eller regel och då är det viktigt att studera hur den mekanismen eller regeln är uppbyggd. Är den konstruerad på fel sätt riskerar kopplingen att bli instabil. Sverige har under tiden av låsta växelkurser (fram till 1992) ett flertal gånger fått uppleva vad som kan hända om knytningen till en annan valuta rasar ihop. Det finns länder som tagit ett radikalt grepp på problemen med en instabil valuta. Ett exempel är Panama, där det inte finns någon egen valuta. Man använder amerikanska dollar som betalningsmedel och landet har därför – i motsats till flertalet andra länder i Latinamerika – ingen inflation att tala om.
I många länder på Balkan har den egna valutan under senare år blivit en skuggvaluta, som används i liten utsträckning. Bristande förtroende för den egna valutan och en rasande inflation har lett till att den tyska marken (och nu euron) blivit det i praktiken mest använda betalningsmedlet. Men det är en utveckling som skett utanför den egna regeringens kontroll. Den inhemska valutan har successivt underminerats i värde, men det har knappast spelat någon roll eftersom löner betalats ut i D-mark och man har kunnat handla mat på marknaden för D-mark.
De här angivna exemplen handlar om när den egna valutan antingen inte finns alls, eller bara används som en andrahandsvaluta. Det är alltså ingen knytning av en valuta till en annan som Du frågar efter.
Det finns dock flera modeller där en valuta kopplas till en annan. Den svenska kronan var till exempel inom ramen för det så kallade Bretton Woods-systemet (1950-1973) kopplad till den amerikanska dollarn – som i sin tur var kopplad till guldet. Alla valutor som var kopplade till Bretton Woods var kopplade till guldet via dollar. Problemet med Bretton Woods-systemet var att kopplingen mellan valutorna inte var förenad med enhetlighet vad gällde inflationspolitik, finanspolitik osv. Inflationstakten blev därför olika i olika länder och därmed byggdes obalanser upp som till slut resulterade i att skillnaderna mellan de officiella valutakurserna inte motsvarade skillnaderna i realvärden. När skillnaderna blivit alltför stor rasade systemet ihop. Men under decennier kunde växelkurserna ligga i princip stilla, med bara några promilles svängningar upp och ner.
Med tiden skapades andra system för att koppla valutor. Ofta då i form av “valutakorgar”, dvs ett urval av utländska valutor för att eliminera beroendet av en enda valuta. Korgarna byggdes ofta upp på ett lands utrikeshandel. I Sverige fick korgen därför en stor del tyska mark, men också mycket av våra grannländers kronor, finska mark och brittiska pund. Samt naturligtvis dollar, som fick dubbelt så stor vikt som USAs andel av utrikeshandeln, med motiveringen att mycket av utrikeshandeln sköttes i
dollar, även när USA inte var inblandat.
Men alla system som inte samordnar valutapolitiken leder förr eller senare till obalanser och i slutänden systemets sammanbrott. Det svenska systemet med kopplade valutakurser havererade 1992, sedan Riksbanken på slutet försökt försvara kurserna med räntehöjningar (till 500 procent den 16 september 1992). Men inget fanns egentligen att sätta emot när den svenska valutan i grunden var övervärderad. Devalveringen kom som ett brev på Posten och den fasta växelkurspolitikens fiasko var så stort att vi alltsedan 1992 haft ett system med rörliga växelkurser.
Det finns några länder som har prövat på en mer stabil koppling till en annan valuta än vad som uppnås genom politiska uttalanden, valutareserver och räntehöjningar. Det är de länder som byggt upp en “sedelfond”. Systemet går ut på att landets Riksbank inte ger ut mer valuta än motvärde mot den valutareserv som finns. Länder som tillämpat detta system är Estland (tyska mark, senare euro), Hongkong (brittiska pund) och Argentina (amerikanska dollar). Det har fungerat bra för två av de tre och lett till katastrof i Argentina.
Men i Argentina urholkades systemets principer genom ett galopperande underskott i statsfinanserna. När pengarna inte räckte för att betala statstjänstemännens löner, sociala bidrag etc fylldes hålen igen med “låtsaspengar”, vilket var skuldsedlar utgivna av olika regeringsorgan. De fungerade naturligtvis penningpolitiskt som sedlar, men de ansvariga myndigheterna låtsades inte om dem när de höll valutamängden (i peso) på mattan.
Argentinas system var alltså inte en sedelfond, utan fungerade som valutasystemen i många andra latinamerikanska länder. När pengarna var slut tryckte Riksbankens argentinska motsvarighet nya pengar i form av skuldebrev och obligationer. Argentina fick därmed det sämsta ur två världar – en skenbart fast växelkurs, men i realiteten en gigantisk inflation som urholkade realvärdet på landets valuta.
Euron är ett gigantiskt experiment med låsta valutor. Genom att helt avskaffa de gamla valutorna har ett system utan snabb återvändo och reträtt skapats. Genom att sätta upp regler för medlemsländernas finanspolitik och genom att införa en enhetlig europeisk centralbank har man försökt åtgärda de saker som fått alla tidigare system med låsta valutakurser att haverera.
Avslutningsvis kanske ska tilläggas att Sverige länge var med i den Skandinaviska Myntunionen (1873-1924). Där kopplades de tre deltagande ländernas valutor (danska, norska och svenska kronor) till varandra efter kursen 1:1. Mynten var till och med av samma storlek, innehöll lika mycket silver och var gångbara i alla tre länderna (i Finland gällde vid den här tiden ryska rubel som valuta). Skandinaviska myntunionen höll till efter Första världskriget. Första världskrigets omvälvningar ledde till att förutsättningarna för kopplingen inte längre fanns och skandinaviska myntunionen bröt ihop.
Sammanfattningsvis är det alltså möjligt att koppla olika länders valuta till varandra. Men det är svårt att skapa de institutionella ramar som gör
att kopplingen kan överleva under någon längre tid.