Har den “svenska modellen” visat sig vara bra eller dålig?
Mackan, Hoofors (12 oktober 1999)
smacson[snabel-a]hotmail.com
“Den svenska modellen” användes som beteckning för den organisation på arbetsmarknaden som skapades i och med Saltsjäbadsavtalet 1938. Den byggde på ett djupgående samförstånd mellan arbetsgivare och fackföreningar i ett antal grundläggande frågor:
1) Välstånd skapas genom arbete
2) Både arbetsgivare och arbetstagare har intresse av att företagen utvecklas bra
3) Genom ansvarsfullt agerande från arbetsgivareföreningen och fackförbunden är det möjligt att begränsa de ekonomiska skadeverkningar som arbetsmarknadskonflikter förorsakar.
Den här modellen ansågs på många håll vara intressant och LOs och SAFs ledare turnerade internationellt och berättade om hur arbetsmarknaden i Sverige var organiserad. Med början på 1970-talet rycktes förutsättningarna för modellen bort genom att LO alltmer gick in för att genom samarbete med socialdemokratiska partiet den politiska vägen driva igenom det som tidigare var föremål för överläggningar i avtalsförhandlingarna. Avogheten mot stora strejker minskade och flera sådan har förekommit. Och slutligen har hela den centraliserade förhandlingsmodellen avskaffats. Det som var den “svenska modellen” finns inte kvar längre.
Sverige växte näst Japan snabbast i världen under perioden 1870-1970. Sedan 1970 har vi trillat ner från tredje till nittonde plats i den internationella välståndligan. Det säger att den svenska modellen fungerade under den tid som den verkade. Men idag finns det inget som kan kallas en svensk modell och det som finns i dess ställe fungerar definitivt inte.