Jag skulle vilja veta vilka orsaker ligger bakom den ekonomiska krisen i Argentina idag.
Jaime, Uppsala (23 maj 2002)
banunaluve[snabel-a]hotmail.com
Dagens ekonomiska kris i Argentina har sina rötter långt tillbaka i tiden. Under mellankrigstiden var Argentina (jämte Uruguay) ett av världens rikaste länder. De rika jordbruksmarkerna på Pampas och hårt arbetande invandrare från Sydeuropa var basen för en mycket framgångsrik ekonomi.
Utländskt kapital flödade till och byggde upp kommunikationer och industri. Snart kunde argentinarna ställa krav på en välfärdsstat som var långt mer generös än någonsin den svenska. Det blev självklart att alla skulle ha bra inkomster även om de inte arbetade hårt.
Argentina hamnade genom detta alltmer i bakvattnet. Industrin var inte längre konkurrenskraftig och det som varit ett land i den ekonomiska frontlinjen förvandlades successivt till ett u-land i vardande.
Argentinas utveckling hämmades av den stora depressionen på 1930-talet. Men arbetarna hade lärt sig att ständigt kräva mer. Och de fick mer av politiker som lovade guld och gröna skogar utan hårt arbete. Främst av dessa var Juan Perón som lyckades vinna presidentvalet 1946. han körde snabbt landet i botten genom stränga regleringar av näringslivet och en jordbrukspolitik som gick ut på att ge Peróns väljare i städerna låga livsmedelspriser på jordbruksbefolkningens bekostnad. Perón störtades 1955 i ett land som redan befann sig i kaos.
Efter Peróns fall har olika regeringar styrt landet under kortare perioder. Det har varit militärdiktaturer, peronister (Perón själv blev president igen 1973 fram till sin död 1974 då hans andra hustru Isabel tog över) och emellanåt andra krafter. Men hela tiden har den destruktiva peronismen funnits i bakgrunden. Att med en rundhänt statskassa lova väljarna förmåner utan att kräva dem på betalning.
Argentinas president sedan 1989 Carlos Menem var peronist, men han försökte inledningsvis föra en stram ekonomisk politik, dvs ett anti-peronistiskt program. Men i längden kunde han inte hålla emot. Arbetslösheten steg och krisen fördjupades. Peronisterna förlorade valet 1999 och den nye presidenten hette Fernando de la Rúa. Bland annat reformerades valutan och landet införde en ”penningfond” som innebar att den argentinska peson med kursen 1 mot 1 var helt garanterad av Riksbankens tillgångar i amerikanska dollar. Välståndet växte, men välståndet var skenbart. Den penningfond som skulle ha kunnat rädda en stabil valuta fuskades nämligen bort. När pengarna tog slut i statskassan fortsatte man att anställa fler genom att ge ut skuldsedlar som inte hade täckning i penningfonden. Den strama ekonomiska politiken som kunde ha räddat tillväxten i Argentina förbyttes till en ansvarslös ekonomisk politik. Argentina lånade friskt för att hålla levnadsstandard och konsumtion uppe, men 2001 behövdes 85 procent av exportintäkterna för att betala räntor och amorteringar på de utlandslån som använts för att hålla levnadsstandarden uppe under de senaste decennierna. Det hela brakade samman i slutet av 2001 och president de la Rúa tvingades avgå. Levnadsstandarden sjönk drastiskt och argentinarna drabbades återigen av de försyndelser som Juan Perón gjorde sig skyldig till redan på 1940-talet.