Hej vi är tre gymnasieelever som är mycket intresserade av ekonomihistoria. Vi vill veta allt om David Ricardo.
Anna, Hanna och Björn, Staffanstorp (25 februari 2002)
karlsson_anna2000[snabel-a]hotmail.com
David Ricardo var en av det tidiga 1800-talets större nationalekonomier. Han kunde visserligen bygga sitt arbete på Adam Smiths grundläggande arbete “The Wealth of Nations” (“Nationernas Välstånd”), men han skrev sina egna arbeten långt före de marginalteorier om samband mellan utbud och efterfrågan som revolutionerade nationalekonomin under 1800-talets senare del.
David Ricardo föddes 1772 i London och började arbeta i sin pappas börsmäklarfirma. Så småningom startade han egen firma i samma bransch, men efter att han 1799 läst Adam Smiths bok blev det mindre börsaffärer och mer nationalekonomi. Sedan han genom framgångsrika börsaffärer gjort sig själv ekonomiskt oberoende blev det från 1814 enbart nationalekonomi. Han avled 1823.
Han utvecklade bland annat en värdelära, som senare svaldes av Karl Marx med hull och hår. Ricardo ansåg att en varas värde motsvarade vad som nedlagts i arbete på den och att priserna visserligen kunde svänga, men på lång sikt styrde i riktning mot detta “naturliga värde”. Idag är detta en föråldrad beskrivning som inte har mycket med verkligheten att göra. En varas värde är lika med dess pris och priset fastställs till jämvikten mellan utbud och efterfrågan. Om värdet är högt blir det meningsfullt att satsa mer resurser på att framställa varan och vice versa. Om man sätter in mer resurser ökar priset och därmed värdet. Det finns inget “naturligt värde” utan alla värden (priser) beror på viljan att sätta in resurser på produktionen och viljan att använda resurser för att köpa varan. Detta hade alltså Ricardo inte insett, varför också en del av hans andra teorier blev missvisande.
På andra områden var han dock en föregångare. Han plockade sönder de gamla merkantilisternas tankar att det enda goda med utrikeshandeln var att man kunde exportera och samla på sig ädla metaller. Ricardo visade istället att det fanns komparativa fördelar i utrikeshandeln. Det vill säga alla tjänade på utrikeshandeln om den lades upp så att olika länder exporterade det som de hade de relativt sett (inte absolut sett!) bästa förutsättningarna att tillverka. Teorin om komparativa fördelar är fortfarande ett centralt inslag i modernt nationalekonomiskt tänkande.
David Ricardo utvecklade också en teori om jordräntan. Han utgick från att värdet av den minst bördiga mark som brukades var noll, medan det fanns en “jordränta”, ett värde på all mark som var bördigare än den sämsta. Den jordräntan tillföll jordägaren. När befolkningen växte såg han hur mindre bördig mark skulle tas i bruk och jordräntan öka på den bättre marken. Eftersom värdet på produktionen var densamma skulle det leda till att både lönerna och avkastningen på kapital skulle sjunka. Han såg framför sig att befolkningen skulle växa tills lönerna var så låga att den nätt och jämnt kunde försörja sig. Detta i Robert Malthus anda. Han tänkte sig dock att tekniska framsteg och bättre jordbruksmetoder skulle kunna bryta loss mänskligheten från det stationära tillstånd som han såg framöver.