Jag undrar om ni vet hur Chile påverkades efter kuppen 73, dom var ju ganska starka ekonomiskt innan den extrema vänstern tog över (typ marxistiskt, Lenin) Jo då tänkte jag hur påverkades Chiles ekonomi och utbildning efter det att Pinochet kom till makten och började styra och ställa blev ekonomin starkare respektive svagare? Vad blev bättre vad blev sämre? Och vilken roll hade USA i detta?
Fredrik, Robertsfors (22 november 2000)
inthedjungle[snabel-a]hotmail.com
Salvador Allende, som valdes till president 1970, förde snabbt Latinamerikas ekonomiskt mest välmående land till ruinens brant. Genom huvudlösa nationaliseringar (utan ersättning till de bestulna ägarna), höjda löner och skatter och en alltmer laglös okontrollerad mobb som drev igenom det Allende inte lyckades få igenom i parlamentet (där oppositionen hade majoritet). En ekonomi med centraliserad planhushållning leder till elände och sjunkande produktion. Priserna steg rekordartat, men det fanns ändå inget att köpa för pengarna. Husmödrar vandrade genom Santiagos gator och bankade på sina tomma kastruller – det fanns ingen mat. Lastbilsägarna slutade arbeta, eftersom planhushållningen gav alla tillgängliga drivmedel till det nystartade statliga åkeriet. Men där blev det som det alltid blir när ett stort företag sköts av politiskt utsedda personer. Knappt några transporter genomfördes, vilket ytterligare försämrade försörjningsläget.
Det var därför en fullständigt katastrofal ekonomisk situation som rådde när Allende störtades 1973. Den nya regimen vände upp och ner på det mesta i chilensk politik. En av de saker som Pinochet införde per omgående var att avskaffa alla ekonomiska regleringar. Man hyrde in ett antal framstående nationalekonomer från USA, många utbildade vid University of Chicago, och detta ledde i princip till att staten drog sig tillbaka från ekonomin. Om det var diktatur på det politiska planet, så blev det istället största möjliga frihet på det ekonomiska planet. Utan att staten eller Pinochet lade sig i. Resultatet lät inte vänta på sig. Man brukar ofta tala om det “chilenska undret”, det tog inte många år att rensa upp efter Allendes kaos. Arbetslösheten sjönk, inflationen sjönk och produktionen steg.
Chile är återigen ett av Latinamerikas mest välmående länder – trots att folk svalt under Allendes korta tid vid makten. De demokratiska regeringar som har följt efter Pinochets avgång 1988 har tagit lärdom av de socialistiska experimenten och fortsätter att låta ekonomin sköta sig utan politiska ingrepp.
På ett område har Chile till och med blivit ett internationellt föredöme. Det är hur man ordnat sitt pensionssystem. I och med Allendes oansvariga socialistiska politik blev de gamla pensionerna värdelösa och pensionärerna drabbades kanske mest av alla. Med tiden infördes ett system som innebär att arbetsgivarna betalar avgifter som placeras i det pensionsbolag som den anställde väljer. Precis som den nya svenska premiepensionen. Skillnaden är att i Chile är avgifterna mycket högre och det finns inga andra system. I Sverige är premiepensionen mycket mindre än i Chile. Men idéerna är precis desamma.
Det nya pensionssystemet har gjort att Chiles näringsliv haft god tillgång till kapital, vilket gjort att den ekonomiska tillväxten har tagit ännu mer fart.