Jag vill veta lite grann om Chile, lite historia och sånt som kan vara bra att veta för ett skolarbete.
Emma (26 januari 2000)
chilipoppa[snabel-a]hotmail.com
Chile var avvikande från resten av Latinamerika i den meningen att det var ett ganska välmående industriland som hade en stabil demokrati ända från början av 1930-talet. Industrin utvecklades och landet drabbades inte av grannländerna Argentinas och Uruguays kollaps i de sociala välfärdssystemen, när dessa fick växa utan gräns.
Den chilenska stabiliteten krossades i och med att marxisten Salvador Allende blev vald till president 1970. Han fick bara 36 procent av rösterna i presidentvalet (men de två andra kandidaterna fick 35 respektive 29 procent, så Allende hade flest röster). Han förklarade redan när valsegern var klar att han inte skulle bli alla chilenares president utan att landet skulle genomföra en socialistisk omvälvning. Efter ett par års ansvarslös utgiftspolitik, då statens pengar slösades bort i generösa bidragsprogram och offentliga investeringar, måste dock räkningen betalas. Inflationen gick i topp, produktionen föll, företag som inte klarade ekonomin socialiserades. Folk kunde inte köpa mat.
Under hela den här perioden hade parlamentet en borgerlig majoritet. Allende kunde därför bara genomföra sin politik genom att utnyttja presidentmakten i strid mot parlamentet. Till slut var övergreppen mot konstitutionen så långtgående att parlamentets majoritet förklarade Allendes regering för olaglig. Det var inte bara parlamentet utan även Högsta Domstolen som förklarade Allendes socialistiska regim för olaglig.
I den situationen genomförde Augusto Pinochet en militärkupp. Kuppen hade inledningsvis stöd från de demokratiska partierna (kristdemokraterna och nationalisterna), eftersom de trodde att militärens maktinnehav skulle bli kortvarigt och att man skulle återinföra den konstitutionella ordningen. Så blev dock inte fallet. Pinochet kom att sitta vid makten i sammanlagt 17 år och först mot slutet av den perioden började de mänskliga rättigheterna återigen att respekteras. 1990 kunde dock makten överlämnas fredligt till en i fria vald utsedd kristdemokratisk president, Patricio Aylwin.
Till sitt försvar skulle Pinochet kunna hävda att de socialistiska krafterna under Allendes tid vid makten lärt sig att nävarnas rätt gällde. Det var till exempel så som företagarna berövades sin egendom. Militanta socialistiska fackföreningar marscherade in på fabriken och “tog över”. Ringde företagaren till den av socialisterna kontrollerade polisen blev han i bästa fall utskrattad. Efter några månaders ockupation blev företagaren i “laga ordning” berövad sitt företag. Han hade ju misskött det genom att inte bedriva någon produktion (det var ju ockupanter i fabriken) och då hade staten rätt att beslagta egendomen. Med den typen av människor i verksamhet krävdes det förvisso rätt hårda tag för att återinföra lag och ordning, när socialisterna störtades. De flesta av socialisternas politiker hade ju gjort sig skyldiga till grova brott enligt chilensk lag, men de lagfördes inte av de socialistiska myndigheterna. De som drabbades av Pinochets “hårda tag” tillhörde i stor utsträckning de grupper som skulle ha lagförts och dömts till fängelsestraff i ett fungerande rättssamhälle.
Men Pinochet lagförde dem inte. Det blev inga rättegångar – åtminstone inte inledningsvis – och säkert var det många oskyldiga som drabbades också. Kort sagt Pinochets agerande var nästan lika brottsligt som Allendes.
I motsats till Allende hade Pinochet inga ambitioner att kontrollera landets ekonomi. Han lät liberala krafter få ganska fria händer, vilket först hjälpte till att röja upp i det ekonomiska kaos som skapats av Allendes socialistiska tvångspolitik och sedan ledde till ett chilenskt ekonomiskt under, som återförde landet till positionen som Sydamerikas mest utvecklade och välmående.
Idag är Chile en fungerande demokrati.