Kommer det verkligen att behövas så mycket invandring när 40-talister gått i pension eller ser det annorlunda ut?
J. Szurpita (4 december 2002)
j.szurpita[snabel-a]swipnet.se
Det har talats om behov av en arbetskraftsinvandring på 75.000 personer per år (Svenskt Näringsliv) för att kompensera för fyrtiotalisternas pensioneringar och för att upprätthålla kvoten mellan arbetande och “försörjda”. Idag går det två arbetande på en pensionär, med nuvarande trender skulle vi år 2030 hamna på 1,4. För att “återgå” till nuvarande kvot skulle det då behövas 75.000 nytillkommande arbetande per år – förutsatt att de inte tar med sig några anhöriga alls till Sverige.
Men det finns en rad faktorer som gör att en arbetskraftsinvandring på 75.000 är en siffra tagen ur det blå.
Andelen arbetande av hela befolkningen är naturligtvis en viktig faktor när man bedömer försörjningsbörda och skattebelastning för ett lands invånare. Men man ska inte bara se till antalet pensionärer, utan till antalet som inte arbetar av andra skäl. Barn, studerande, hemmafruar, arbetslösa osv.
Och man ska inte nöja sig med att titta på dagens befolkningstal och göra enkla framskrivningar. De framskrivningarna förutsätter till exempel att åldern då ungdomar kommer ut i arbete ökar och åldern då folk går i pension minskar. Det finns ingen anledning att tro att nuvarande trender kommer att fortsätta för lång tid framöver. Då skulle vi inom hundra år gå i pension innan vi avslutat våra studier…
Tvärtom, det finns goda skäl att utgå från att åldern då folk kommer in i arbetslivet kommer att minska och att pensionsåldern kommer att öka. Om vi ser till utbildningsnivån så är andelen med lång akademisk utbildning högst just hos de fyrtiotalister, som nu kommer att gå i pension (från 2005 om den “traditionella” pensionsåldern, 65 behålls). Senare generationer har klarat sig med kortare utbildning, och det går säkert bra att göra det i framtiden också. Det är deto viktigare att det blir RÄTT utbildning – fyrtiotalisternas akademiska betyg i filmvetenskap och sociologi klarar vi som samhälle oss ganska gott utan. Pensionsåldern påstås ha sjunkit (fast ingen riktigt vet), men i lagstiftningen är pensionsåldern redan höjd från 65 till 67 – även om nästan alla kollektivavtal håller sig till 65 – än så länge. När folk i höga ålder successivt blir allt friskare, samtididigt som medellivslängden ökar, finns det all anledning att tro på en ÖKAD inte en sänkt pensionsålder i framtiden.
Redan här har vi alltså två utvecklingstrender som sannolikt kommer att vända och kraftigt reducera behovet av arbetskraftsinvandring enligt de kalkyler som gjorts i debatten.
Det är också så att antalet fyrtiotalister inte alls är så stort som man ibland försöker göra gällande i debatten. Fyrtiotalisterna är visserligen många fler än trettiotalisterna. Men den största årsklassen bland fyrtiotalisterna – 56-åringarna (födda 1946) var senaste årsskiftet 132 578 stycken, vilket slås av både 36-, 37- och 38-åringar (födda 1964, 1965 och 1966). Även omkring 1990 finns det årskullar i storleksordningen 130.000. Den demografiska utvecklingen är alltså inte alls så katastrofal som man vill göra gällande. Om man jämför årskullar med 45 års mellanrum (från 20 till 65 år) blir det faktiskt plustal det första året fyrtiiotalister går i pension enligt 65-årstraditionen… De kommande åren (2006 och senare) blir det minustal på ett par tusen fram till dess att de små årskullarna från 1990-talets senare del ska sättas in i arbetskraften (2025-2030), då kan det bli kärvt, då fattas det 25.000-30.000 personer per år, men inte fler. Och år 2002 är födelsetalen på väg tillbaka till mer normala nivåer igen. Sverige har ett demografiskt problem med få födda åren 1996-2001. Det problemet skulle kunna lösa med arbetskraftsinvandring i storleksordningen 25.000 personer årligen år 2015-2020… Helt andra siffror än de som framförts i debatten.
Observera att det här bara är ett resonemang som utgår från de demografiska variablerna. Det kan ju finnas helt andra skäl till arbetskraftsinvandring, till exempel önskan att ekonomin ska bli större (men också delas av fler), men ser vi alltså till de rent demografiska aspekterna är inte behovet av arbetskraftsinvandring särskilt stort de kommande 15 åren och därefter rör det sig om 25.000-30.000 personer under några år, varefter behovet återigen kan bli ganska litet.