Vad vill ni göra mot arbetslösheten? Vad ska en som är arbetslös göra? Vilka krav kan man ställa på en arbetslös?
David Hellgren, Karlstad (14 oktober 1999)
david.hellgren[snabel-a]telia.com
Contra är inget politiskt parti och vi har därför inga politiska program. Däremot delar vi gärna med oss av synpunkter på olika aktuella politiska frågor.
Arbetslöshet uppstår om det vid rådande lönenivå finns fler som vill ha arbete än antalet personer som efterfrågas av företagen. Är det meningsfullt att göra något åt den obalansen – och vad kan göras?
Låt oss börja med den del som det inte är någon mening att göra något åt. Det behöver alltid finnas människor utan arbete i en ekonomi, annars skulle det vara omöjligt att få tag på folk snabbt om det händer något stort – kanske något katastrofalt. Det är också naturligt att det tar en viss tid att hitta arbete åt alla i samband med förändringar i näringslivet som leder till nedläggning. Om det vore så att alla skulle få arbete dagen därpå skulle efterfrågan på arbetskraft vara så stor att vi skulle ha en fruktansvärd inflation. Hur stor är då denna minsta arbetslöshet som behövs för att ekonomin ska fungera? Det tål naturligtvis att diskutera och olika argument kan framföras rörande nivån. Låt oss säga att siffran ligger någonstans mellan 1 och 3 procent, utan att precisera oss mer.
Om man accepterar en arbetslöshet på 1-3 procent innebär det naturligtvis inte att det hela tiden är samma personer som är arbetslösa. Nej, den här siffran kom fram genom att det fanns ett visst behov av “lediga resurser” i samband med förändringar. Och när en person går från en arbetsplats till en annan. Det kan då vara naturligt med en arbetslöshetsperiod på kanske två-tre månader, inte mycket mer.
Men arbetslösheten ligger ju över även den övre nivån – 3 procent – som vi satte upp som minimum för en fungerande arbetsmarknad. Vad kan man göra åt resten av de arbetslösa? Eftersom problemet är att söka i bristande överensstämmelse mellan utbud och efterfrågan till rådande lönenivå finns det tre faktorer som kan påverkas: Utbud, efterfrågan och lönenivån. Utbudet av arbetskraft kan anpassas bättre till vad företagen kräver genom utbildningsinsatser, dvs anpassning av tillgänglig arbetskraft till vad företagen efterfrågar. I förekommande fall kan man naturligtvis också vidta andra åtgärder som att hjälpa handikappade att finna lösningar på som möjliggör arbete trots handikappet etc. Den del där man har störst möjlighet att göra insatser gäller efterfrågan. För det första sjunker arbetslösheten om den allmänna efterfrågan i ekonomin ökar. Det gör den när tiderna är goda och tillväxten hög. Det går också att bidra till ökad efterfrågan genom att se till att vi får fler företagare. En nyföretagare skapar sin egen efterfrågan och plussar i bästa fall på med att anställa ytterligare personer. Nyföretagandet innebär att vi tar tillvara möjligheter som inte fanns tidigare. Vi behöver nyföretagande och entreprenörskap för att få fart på ekonomin. Ibland vidtar också staten särskilda riktade stödåtgärder för att styra efterfrågan i riktning mot vissa grupper. Så har man till exempel gett stöd till företag som anställer långtidsarbetslösa, för att öka efterfrågan på just denna typ av arbetskraft. Riktade stödåtgärder är dock alltid tveksamma, eftersom de riskerar att skapa en konstlad arbetsmarknad.
Slutligen har vi lönesidan. Fackföreningar är i ekonomiskt hänseende en kartell som genom sina försök att skapa monopol på utbud av arbetskraft inom sin sektor försöker driva upp priset på arbetskraft (lönen) över jämviktsnivån. Därmed minskar efterfrågan automatiskt på arbetskraft, eftersom priserna är högre än vad de annars skulle vara. En inskränkt ställning för fackföreningarna skulle därför leda till lägre arbetslöshet. Det märks ju för övrigt ofta att fackföreningarna i sina allmänna politiska uttalanden strävar efter att slå vakt om dem som har arbete, ofta på de arbetslösas bekostnad. Det förekommer också att fackföreningarna slår vakt om de fast anställda på de tillfälligt anställdas bekostnad. En annan aspekt på lönesidan är att den i Sverige är mer sammanpressad än i andra länder. Dvs löneskillnaderna är inte lika stora som skillnaderna i produktivitet mellan olika ansställda. Det här är faktiskt ett mycket allvarligt problem för de allra sämst ställda, som inte alls får den position i samhället de skulle ha om de ekonomiska mekanismerna fungerade på mer marknadsmässiga sätt också när det gäller lönebildningen. Ett av de största arbetslöshetsproblemen vi haft är att sysselsätta personer som vi skulle kunna kalla lågproduktiva. Att hitta arbeten åt personer som av olika skäl inte kan ta ingenjörsjobben, specialisttjänsterna eller kundkontakten. Det är en stor utmaning för hela samhället att finna en lösning som ser till att den här gruppen – som idag i stor utsträckning går arbetslös – får en meningsfull och avlönad sysselsättning. För samhällsekonomin är det ju bättre att en person jobbar produktivt för 40 kronor i timmen än att vederbörande inte gör något alls. Kostnaderna för olika sociala stödåtgärder, arbetslöshetsersättning och liknande kommer ju sökerligen att överstiga den summan även om inget produktivt arbete utförs. Här finns möjlighet för den samlade samhällsekonomin att vinna en produktivitetsökning på 4-5 procent bara genom en bättre fungerande lönebildning för de minst produktiva grupperna i samhället.