Albanien klassas till ett av Europas fattigaste länder, hur har landet hamnat i denna situation? Och hur kan landet resa på sig igen?
Jonay, Örebro (4 november 2002)
jonaydini[snabel-a]hotmail.com
En gång tillhörde Albanien Romarriket och var då ett förhållandevis välutvecklat område – åtminstone om man jämför med de barbariska och efterblivna trakterna på våra breddgrader. När Romarriket delades – och med tiden den katolska kyrkan – hamnade Albanien på den östra, ortodoxa halvan. Även om det under de första 500 åren efter Roms delning var Östrom som höll riket vid liv, så blev det med tiden Västrom som tog den ekonomiska ledningen.
När turkarna under Medeltiden marscherade in över Balkan och lade under sig området upp till Wien lät man invånarna behålla sin kristna tro, men under förutsättning att man betalade höga skatter. Ett sätt att undgå skatterna var att konvertera till islam, då kunde man dessutom få tjänst hos sultanen, kanske som skattefogde i de kristna områdena. Albanerna tog den enkla vägen och konverterade nästan mangrant, i motsats till övriga folkslag på Balkan, som höll fast vid sin kristna tro (ytterligare ett undantag är bosniakerna).
När Väst fick fart på den ekonomiska utvecklingen under 1800-talet stannade det Osmanska Riket (Turkiet) upp, och när Turkiet under Kemal Atatürk på 1920-talet moderniserade landet hade Albanien redan frigjort sig från turkväldet. Albanerna drog en nitlott igen.
Den värsta nitlotten råkade man emellertid ut för efter Andra världskrigets slut då Albanien föll under kommunismen. Genom planekonomin skulle landet nå ekonomiska framsteg, men som överallt annars med planekonomi blev det stagnation, fattigdom och svält. Albanien blev Europas fattigaste land. Saken blev inte bättre av att diktatorn Enver Hoxha drev en isolationistisk politik. Han byggde upp ett system av bisarra bunkrar runt om i landet för att försvara det mot invasion. Detta och andra huvudlösa försvarsprojekt sög det lilla som fanns kvar av kraft ur landet. Saken blev än värre av att Hoxha valde att isolera landet också i förhållande till de omgivande länderna – också de kommunistiska. Albanien blev nära lierat med Kina under den värsta ekonomiska galenskapen under Mao Tse-tung (“det stora språnget”, “kulturrevolutionen” med mera). Detta, kombinerat med en säkerhetsapparat som också krävde stora resurser, accelererade utförslöpan.
Isoleringen gjorde att landet när det väl lyckades kasta av sig det kommunistiska oket (samtidigt som de andra kommunistländerna i Europa – under åren omkring 1990) helt saknade kunskaper om hur en modern ekonomi fungerade. Människor glada över att äntligen få ett kapitalistiskt system, efter decennier av kommunistisk misär, gav sig i kast med att spela “pyramidspel”, det var det som var vinster och kapitalism trodde man, ända tills pyramiden kraschade.
Trots vissa privatiseringar, och framförallt en uppluckring av de urmodiga regleringarna av jordbruket, bedrivs i huvudsak en socialistisk ekonomisk politik i Albanien idag. Det bådar tyvärr inte gott för landets ekonomiska återhämtning. Men startar man från Enver Hoxhas bottenlösa träsk av ekonomisk centralplanering och militärt slöseri, så är det faktiskt inte så svårt att rent procentuellt nå hyfsade tillväxttal. Det lär dock dröja decennier innan Albanien ens närmar sig sina grannländer, för att inte tala om resten av Europa när det gäller ekonomisk standard.