Vad var 1950-talets kommunistskräck?
Therese Olsson, Falkenberg (14 november 2002)
thess21[snabel-a]everyday.com
Ibland kallas det som var en rationell reaktion på kommunistiska metoder och kommunistisk militär offensiv för “kommunistskräck”. En bättre beskrivning är att det var fråga om en förnuftig reaktion på ett akut hot mot den civiliserade världen, mot det demokratiska systemet och mot den kapitalistiska ekonomin som skapade vårt ekonomiska välstånd.
Genom statskuppen i Sankt Petersburg i november 1917 (som kallats Oktoberrevolutionen av kommunisterna) tog kommunisterna makten i Ryssland. Under de närmast följande åren konsoliderade de sin ställning och lade även under sig grannområden som frigjort sig från det ryska imperiet i samband med tsardömets fall.
Den kommunistiska regim som tog makten hade som uttalad målsättning att lägga under sig hela världen och skapa en kommunistisk världsregering. Man skapade, med hjälp av sovjetisk finansiering, kommunistiska partier i större delen av världen, partier som bara var sektioner av den världsomspännande Kommunistiska Internationalen med säte i Moskva. Sveriges Kommunistiska Parti hade således den kompletterande beteckningen “sektion av den Kommunistiska Internationalen”, dvs de svenska kommunisterna var bara ett bihang till Moskvas kommunister och det var till Moskva som de svenska kommunistledarna (Karl Kihlbom, Nils Flyg, Sven Linderot med flera) fick lov att åka för att förankra sin politik.
I och med sovjetledaren Josef Stalins överenskommelse 1939 med Adolf Hitler om militärt samarbete mot länderna i östra Europa startade Andra världskriget och Sovjetunionen lade under sig tidigare fria länder som Estland, Lettland, Litauen och (östra) Polen (tyskarna tog hand om västra Polen). Man försökte även erövra Finland, men finnarnas framgångsrika militära motstånd gjorde att kommunsiterna under den finske landsförrädaren Otto Ville Kuusinens “Finska folkrepublik” fick nöja sig med ungefär 10 procent av Finlands territorium (Karelska näset med staden Viborg), de tio procent av Finlands befolkning som bodde i området flydde till rest-Finland.
Efter Andra världskrigets slut (under pågående krig bytte Sovjet sida och hamnade vid krigsslutet på segrarsidan tillsammans med demokratierna i Väst) ockuperade Sovjetunionen de östra delarna av Europa, medan USA och Storbritannien ockuperade de västra delarna. I de av USA och Storbritannien ockuperade områdena återupprättades demokratin snabbt och folken kunde i fria val utse sina regeringar. I de av Sovjet kontrollerade områdena blev det aldrig några fria val, utan Sovjet tillsatte sina hejdukar för att införa kommunistisk diktatur. Där man inte lyckades från början var man beredd att tillgripa militärt våld och mord, som i den så kallade Prag-kuppen 1948 som gjorde Tjeckoslovakien till en kommunistisk diktatur. Samma år planerades för övrigt för en statskupp också i Finland, men den kom aldrig till genomförande, sedan nyckelpersonen i Sovjets kupplaner, den kommunistiske inrikesministern Yrjö Leino, hoppat av sedan han funnit att han var mer finne än kommunist.
I de länder som redan kuvats av kommunisterna och med tiden försökte resa sig och införa demokrati krossades alla strävanden till demokrati och folkligt inflytande med militära medel, som i Östtyskland 1953, Ungern och Polen 1956, Tjeckoslovakien 1968, Polen 1970 osv.
I de länder som ännu var fria arbetade av Moskva finansierade partier för att införa kommunistisk diktatur. Så också i Sverige där de kommunistiska ledarna Hilding Hagberg och senare C H Hermansson (bägge föregångare till våra dagars Gudrun Schyman i samma parti) flitigt reste till Moskva och umgicks med de sovjetiska diktatorerna. På svensk hemmaplan arbetade de för att skaffa sig inflytande i fackföreningsrörelsen och i andra organisationer. Så var den så kallade “metallstrejken” 1945 initierad av kommunisterna och den blev till en väckarklocka för socialdemokraterna, som upptäckte att kommunisterna genom sin underjordiska verksamhet var nära att skaffa sig ett dominerande inflytande i fackföreningsrörelsen. Socialdemokraterna såg kommunisternas dolda verksamhet som ett hot och organiserade en motoffensiv, som såg till att den svensk fackföreningsrörelsen kunde länkas in i demokratiska banor. De krafter som låg bakom 1945 års strejk skulle aldrig få inflytande igen.
I omvärlden arbetade sovjetiska spioner för att få tillgång till modern västerländsk militär teknologi och de sovjetiska atomvapnen var en direkt följd av sovjetiskt spioneri mot västerländsk atomvapenutveckling. En målmedveten satsning på militära resurser – Sovjet brydde sig föga om att utveckla konsumtionsindustrin – gjorde att landet militärt kom att bli ett i förhållande till de ledande västmakterna militärt starkt land. Ett direkt hot mot hela den fria världen. Men landets svaga ekonomi och oförmåga att tillgodose folkets mest grundläggande materiella behov var naturligtvis en black om foten.
Det var först i och med den amerikanske presidenten Ronald Reagans målmedvetna satsning på en konsekvent upprustning som Västs ekonomiska försprång tog sig uttryck också i en militär styrkeposition. Först efter Ronald Reagans seger i det kalla kriget, kunde vi i de demokratiska länderna tona ned behovet att ständigt vara på vår vakt mot kommunistiska försök att med dolda och lömska metoder skapa en kommunistisk diktatur i vårt land – och i andra länder.