Sverige av idag har – förutom av ekonomiska krafter – i mycket formats av socialdemokratin under de över sjuttio åren sedan världskrigets slut. De borgerliga har styrt en knapp fjärdedel av perioden, men de har bara påverkat takten i vänsterglidningen av samhället, inte riktningen. Lite lägre skatter och större valfrihet på ett antal områden är inte politiska resultat som imponerar. Samtidigt ska vi inte underskatta betydelsen av en opposition, som hindrat socialdemokratin att föra en ännu mer extrem politik. När de borgerliga genom valsegern 1976 lyckades eliminera införandet av löntagarfonder enligt den inledningsvis avsedda modellen, undvek man en socialisering av en betydande del av näringslivet. Det var en stor seger för Sverige. Men annars har de borgerliga noga aktat sig för att avlägsna sig mer än ett litet stycke från den kollektivistiska staten. Bortsett från Bohman och Bildt har man mestadels underkastat sig vänstern.
Det innebär också att tre generationer svenskar fått leva sina liv i ett i många avseenden kollektivistiskt samhälle, men som kunnat överleva genom att socialdemokratin (bortsett från det tidiga 70-talet) övergett en viktig grundtanke i marxismen: att staten ska ta över det traditionella näringslivet. Däremot behöll man många andra delar av den socialistiska ideologin. Man kunde på grund av att man hade makten under en period av ekonomiskt osedvanligt gynnsamma förhållanden framstå som framgångsrika, och därmed också få behålla makten. De borgerliga misslyckades vanligen under de första fyra decennierna efter kriget att övertyga väljarna, att det på olika reformområden fanns frihetliga alternativ, som skulle vara bättre än regeringens.
Många tror att S låg bakom välståndet
Det råder fortfarande bland svenskar en övertygelse om att just den ekonomiska politiken, som socialdemokratin genomförde efter kriget, orsakade den snabba välståndsutvecklingen i vårt land. Men förklaringen till de goda tiderna fram till oljekrisen är dock en annan. Den utgörs av förhållandet att Sverige under Andra världskriget förblev neutralt och inte angreps, utan kunde leva i fred. Alla våra industriella resurser inklusive all vår infrastruktur fanns därför kvar oskadad vid krigsslutet. Istället för att ha ett förött samhälle med reducerad befolkning i behov av en enorm återuppbyggnad, kunde vi ägna våra resurser åt att utveckla och framställa produkter som andra betalade för. Europa ropade på grund av återuppbyggnadsarbetet på just sådana produkter som Sverige exporterade: trävaror, malm och verkstadsprodukter. Detta var huvudförklaringen till det svenska undret efter kriget. Att fullt ut bygga upp en förstörd kontinent tog sedan ett antal decennier och är huvudförklaringen till vår exportledda imponerande ekonomiska utveckling efter 1945.
Förändringarna som verkligen ledde till framsteg
En annan viktig faktor var de snabba tekniska framstegen i världen under och efter kriget, som medförde nya lösningar på många områden och påskyndade ökningstakten gällande till exempel industriell produktivitet och allmän produktutveckling. USAs nya och helt dominerande ställning i västvärlden gjorde samtidigt att nya produkter och kommersiella ansatser snabbt kom att införas i vårt land och då kraftigt påverkade människors dagliga liv. Bara företeelser som självbetjäning i butikerna stödd av den nya förpackningsindustrin omskapade detaljhandelssektorn. Amerikansk populärkultur inklusive musik, film och television kom att starkt påverka människors fritid. Sådana krafter ökade också känslan av snabb standardökning och moderniserande av landet. Socialdemokratin kunde då – tillsammans med sina sociala reformer – framstå som framgångsrika och högt kompetenta moderniserare av samhället och fick också därför behålla makten.
En viktig förutsättning för ökningen av levnadsstandarden var självfallet vår utbildningsnivå samt tekniska nivå och landets allmänna kultur, till exempel arbetssamhet och plikttrohet. Tillsammans med omvärldsfaktorerna skulle detta ha lett till en snabb utveckling under varje tänkbar svensk borgerlig regering. Beträffande sociala reformer och trygghetssystem kan man idag studera de som borgerliga regeringar infört i Europa. Svenska borgerliga regeringar skulle självfallet med landets förutsättningar ha infört liknande men mycket tidigare och lite generösare.
Istället kan man starkt ifrågasätta socialdemokratins historiska skötsel av svensk ekonomi, eftersom den efter kriget under lång tid förde en delvis misslyckad ekonomisk politik, som skadade Sveriges utveckling. Resultatet av socialdemokratins ekonomiska politik fram till i alla fall 90-talet var högst sannolikt klart sämre jämfört med vad borgerliga regeringar skulle ha uppnått. Myten om socialdemokratins betydelse för svensk ekonomi och välfärd bygger inte främst på verkligheten utan på den långvariga massindoktrineringen av svenskarna och socialdemokraternas hårda grepp om den offentliga sektorn. Det ledde till en indoktrinering, som saknar motstycke bland demokratier. Orsaken till att partiets skötsel av ekonomin under lång tid efter kriget delvis var misslyckad var att den allmänna styrningen av ekonomin påverkades av föreställningar och mål knutna till socialdemokratisk ideologi. Socialdemokratins fördomar mot marknadssystemet och önskan att göra eller hålla stora sektorer socialiserade (inte enbart den offentliga sektorn) var klara hinder för en bättre utveckling. Det gällde också de långtgående regleringarna och statliga ingreppen i olika delar av näringslivet, samt högskattepolitiken och de så småningom extrema skattesatserna som skadade tillväxten. Socialdemokratin drev tidvis en mycket näringslivsfientlig propaganda (helt avskräckande för landets existerande och potentiella entreprenörer). Man var tillräckligt primitiv för att fortfarande tro på socialismen med dess klasshat och felaktiga ekonomiska modell.
Den svenska skattebördan
Flera olika slags policies minskade utvecklingskraften i Sverige och sänkte tillväxten. Särskilt den politiska radikaliseringen under 70-talet med en extra snabb expansion av den offentliga sektorn och därmed av skattebördan medförde att Sverige kom att tillhöra de få länder i världen med högst andel offentlig sektor och de med den högsta skattebördan. Ökningstakten för BNP sänktes märkbart på grund av detta och andra skäl under 70-talet. Sedan fick den första borgerliga regeringen efter kriget uppdraget att rädda Sverige från sviterna efter oljekrisen 1973 samt förslaget om löntagarfonder. Och man fick senare överta regeringsansvaret 1991 på grund av socialdemokratins misskötsel av avvecklingen av den ekonomiska delen av den Svenska modellen, det vill säga dess berömda kollektivistiska samhällsmodell. Att socialdemokratin varit särskilt framgångsrik i sin ekonomiska politik under efterkrigstiden tillhör alltså den svenska politikens många myter.
Trots ett antal avregleringar och frihetliga reformer sedan andra hälften av 80-talet, fortsatte svenskarna att leva i en avancerad StatsVälfärdsStat (SVS), vilken efter murens fall och östblockets sönderfall så småningom oväntat började domineras av kulturmarxism. Det är en ideologi, som har till och med större möjligheter än den rent ekonomiska marxismen att skada och slita sönder delar av vårt samhälle. Det sker bland annat genom olika typer av identitetspolitik och följderna av påtvingad politisk korrekthet. Av kulturmarxismen påverkade policyval, till exempel beträffande invandringspolitiken, skapar alltmer ökade samhällsproblem som inte kan hanteras av dagens politiker.
Nya försök skapa stabil vänstermajoritet
Samtidigt medför troligen invandringen att vänsterblocket inom 10–15 år får en stabil väljarmajoritet. Partiledningens hopp är då, att utflödet av svenskar i partiet inte ligger alltför nära inflödet av invandrare (väljarutbyte). Socialdemokratin kan då forma ett samhälle, som konsekvent realiserar vänsterns mål. Men det skulle snart en betydande majoritet, av etniska svenskar och invandrade européer uppleva som motbjudande. Verkligheten skulle så småningom tvinga allt fler av dem att inse att ett liv i osanning på grund av en starkt upprätthållen politisk korrekthet – på vissa områden allt mindre yttrandefrihet på grund även av religiösa skäl, på sikt ännu högre skatter, mera av samhället framdriven jämlikhet, samt för allt flera invånare en subventionerad fattigdom – inte är det bästa levnadsalternativet. Det kan på intet sätt jämföras med möjligheterna i ett fritt samhälle.
Medan de mera extrema yttringarna av socialism inte införts i Sverige, är det som genomförts illa nog. Vi får snart en demografisk situation, som gör oss till Nordens Libanon (och också utsätter oss för dess faror med en splittrad befolkning), och har en redan dåligt fungerande StatsVälfärdsStat med ett otal kollektivistiska lagar och institutioner. Denna stöttas i Sverige av en – utanför diktaturer – internationellt sett nog unik massindoktrinering av medborgarna från vaggan till graven. Den av staten nu direkt finansierade propagandaapparaten SVT/SR är då bara en mindre komponent i den indoktrineringen. Samtidigt styrs de flesta partierna i landet av en elit, som har andra mål än medborgarna och kommer att föra in oss i ett federalt Europa. Den frågan är idag ett avgörande hot mot svensk suveränitet. Man kan fråga sig om det är majoriteten av svenska folket, som är aningslöst, eller om det är de frihetliga partierna som är inkompetenta? Svaret är troligen det förstnämnda, vilket då ställer stora krav på de nationalistiska partiernas kreativitet och på alternativa media.
Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav förra året ut boken Vakna upp! Dags att dö! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten.