Den svenska vänstern har på ett märkligt sätt gjort sig starka inom Svenska kyrkan. De verkar där mer utifrån en socialistisk än kristen tro, men ser kyrkan som ett utmärkt redskap för att få ut sitt budskap.
De politiska oroligheterna 1968 i Europa inklusive Sverige ledde inte till någon form av revolution, vilket många aktivister hoppats på. Frågan för många aktivister till vänster blev då, hur kampen skulle drivas vidare. Om inte en våldsam omvälvning var möjlig, sågs lösningen istället vara ”den långa marschen genom institutionerna”. Det är den tyske kommunisten Rudi Dutschkes namn på en strategi, som förverkligar kommunisten Antonio Gramscis mål gällande kulturell hegemoni för arbetarklassen. Gramsci betonade vikten av att arbetarklassen skapar en särskild kultur, som sedan långsiktigt kan leda till ”kulturell hegemoni”, det vill säga dominans för vänsterkulturen, vilket leder till politiska segrar. Genom att infiltrera viktiga samhällsinstitutioner och skapa stort inflytande i dessa, ansåg Dutschke, att förutsättningar kunde skapas för en total omdaning av ett land. Dess kultur byggs upp genom många komponenter, och religion är då en viktig sådan.
Fördelarna med att använda en religiös plattform
Vissa svenska vänsteraktivister var redan på 60-talet religiöst engagerade, och andra blev det efter 68-revoltens temporära misslyckande. Eftersom ingen annan än individen själv kan säga, om denne verkligen tror på Gud, är religiös och så vidare, kan andra heller inte påstå motsatsen. Huruvida en persons tro motiverar deltagande i ett visst religiöst samfund är en helt subjektiv fråga. Men man kan också fundera över andra skäl för marxister än tro för att till exempel bli teologer eller arbeta som präst i Svenska kyrkan.
Ett skäl kan vara, att samtidigt som arbetet ger en hygglig inkomst, kan man på visst sätt missionera för sin marxistiska tro. Och en sådan anställning är ju guld värd. Jämfört med andra opinionsarbetarindustrier kan sägas, att konkurrensen och därmed kraven nog är mindre här och friheten större. Att vara lärare i skolan innebär starkare restriktioner, och många fakulteter i högskolor och universitet bjuder troligen på en mycket intensivare konkurrens än teologi. Kultursektorn erbjuder stora möjligheter, men kräver särskilt intresse och kreativitet. Media ställer krav på särskilda förmågor man kanske inte har. Fackföreningar innebär möjligheter, men kräver social kompetens, ledarskapsförmåga och intresse för frågor kulturmarxisten inte är särskilt intresserad av.
Kyrkan är dessutom en av de största opinionsarbetarsektorerna i Sverige. Det är vad jag kallar en verklig värderingssektor, eftersom den sysslar med åsikter, som berör människors moral och beteende: gott och ont, rätt och fel, skuld och offer och dylikt. Möjligheterna att här vrida om och någorlunda dolt motivera olika åsikter enligt den egna ideologin är oändliga. Arbetet som präst eller akademisk teolog ger automatiskt en plattform att påverka människors etik och sådana värderingar, som leder till politiska ställningstaganden. Breitbartsade (i Gramscis anda): ”Politics is downstream of culture”, och man kan på samma sätt säga, att ”Culture is downstream of religion and ideologies”. Även en mindre grupp i kyrkan kan – om denna samverkar i en stor men geografiskt utspridd organisation med passivt eller svagt centralt ledarskap – snabbt få stor räckvidd och slagkraft.
Att skaffa en lämplig utbildning och söka anställning till exempel i kyrkan gav marxisterna stora möjligheter att vinna nya anhängare, dels bland sina kollegor, dels bland församlingsmedlemmarna. Med ny bestickande argumentation på basis av marxistisk åskådning kunde de vinna teologiska debatter över präster, som sällan mött den typen av skäl och ansatser. Man kan jämföra kollektivet av svenska präster med de latinamerikanska indianerna, som i Cortez och Pizarro (i kyrkan marxisterna; efter murens fall kulturmarxisterna) mötte en förslagenhet, doktrin, självförtroende eller fanatism, vilka paralyserade dem. De svenska conquistadorerna fick ett stort inflytande i – i alla fall – de högre kyrkokretsarna, och med regeringens dåvarande utnämningsrätt av biskopar och ärkebiskop skapades ett vänsterinriktat ledargarnityr för svenska kyrkan.
Detta gav de marxistiska prästerna ytterligare utrymme att influera allmänheten: goda människor, av vilka man kan förleda många, och särskilt människor som är sökande, kanske i kris och därför lätt påverkbara. Dessa tror, att prästen främst har Jesus i tankarna och kan inte föreställa sig, att Marx trängt bort Guds Son. Vad kulturmarxisterna gör i kyrkan, kan därför liknas vid en ren slakt av oskyldiga. Att kombinera sin ideologi med religiösa trossatser, ger i dessa situationer en styrkeförstärkning av ideologin på 10 eller 20 gånger. Man slipper utförligt argumentera för att göra si eller så beroende på komplexa sakskäl eller någon doktrin, som få accepterar. Istället kan man påstå med hänvisning till oklara bibelord och dylikt – dessutom kanske tagna ur sitt sammanhang – att Gud/Jesus vill det. Församlingsbor brukar ha förtroende för prästen och förstår inte att de är på väg att bli marxistiska slaktoffer. Den religiösa marxistens beteende är i sanning infamt.
En annan fördel är, att den religiösa marxisten genom religionen får en kompletterande ny bas och ansats. Efter östblockets sammanbrott ett par decennier efter 1968 var det särskilt viktigt att snabbt växla över till nya argument. Murens fall skapade ett uppsving för kulturmarxismen, det vill säga tillämpning av marxism men på icke-ekonomiska områden. Istället för att då anses vara helt ointressant och ibland bli utskämd: en fara om man fortsatte med konventionella marxistiska argument, kunde man istället argumentera utifrån kulturmarxismens nya argument och plattformar och fortsätta sitt arbete, i vilket religionen och politiken fortfarande sammanföll. Så både efter 1968 och murens fall kunde man ha kvar sina mål och argumentera för dessa på ett dolt eller nytt sätt gällande många frågor – men syftet var alltid detsamma som tidigare. Kyrkan och så småningom samhället skulle förändras genom ett långsiktigt arbete (under falska banér). Det var i grunden samma samhällsuppfattning (socialism) som tidigare, som drev vänsteraktörerna. Och man kunde därvid utnyttja många kristnas brist på kunskap om samhället; deras godhet i synen på medmänniskorna; bristen på intellektuella krav beträffande argumentering gällande många problemområden, och att så mycket kan döljas genom att svepas in i en mantel av påstådd tro.
Sammanfaller religionen med politiken?
Vad innebär det då, att man anser, att personers religion och marxism i mycket sammanfaller? Prästen Eva Hambergs syn är, att Jesus därmed försvinner i förkunnelsen, och hon observerar, att många i kyrkan inte vill tala om honom längre. Hon talar om en sekularisering av budskapet, vilket då överensstämmer med den politiska hållning personen intar. Trosbekännelsen ska ju sammanfatta den kristna tron, men syns nu enligt Hamberg inte betyda mycket. Som K G Hammar uttryckte det: ”Man måste inte tro på något särskilt för att vara kristen. Det räcker att man säger att man vill vara med”. Att omvända människor och göra dem till just kristna blir då heller inte viktigt. Sådana attityder är en självklar hållning för personer, som är mera intresserade av att använda kyrkan för ett politiskt uppdrag än för ett kristet.
Johan Sundeen visade i sin detaljerade analys av 68-kyrkan (1),att vänsterteologerna konsekvent betonade marxistiska åsikter i sina budskap. Man var efter 1968 tydliga medlöpare till hårda socialistiska diktaturer, vars behandling av medborgarna borde djupt uppröra alla – och därmed kristna. När de europeiska kommuniststaterna inte längre dög som ideal, utmålades istället Kina, Kuba och Nordvietnam som eftersträvansvärda samhällsmodeller. Den hårda, sammanhållna kärnan av marxistpräster med målet att omforma svenska kyrkan fortsatte med sitt medlöperi och tomma ursäkter för socialistiska övergrepp i olika delar av världen. Jesus presenterades som en föregångare till dagens revolutionärer, och kristendomen som en murbräcka för kommunistiska idéer. Väpnad kamp i underutvecklade länder sågs som en acceptabel utvecklingsväg. Kyrkan som en organisation för politisk aktivitet och inte som ett andligt samfund blev därmed naturlig, och aktivism framstod som den rätta vägen till frälsning.
Deras syn på kyrkans tidigare verksamhet präglades – på samma sätt som många socialister föraktade Sveriges historia före socialdemokratins tillväxt – av avståndstagande och motvilja. Man talade i likhet med rena politiska marxister om kyrkans försvar av utsugning av arbetarklassen och medverkan att pacificera denna. Kyrkan sågs helt enkelt som en föråldrad organisation involverad i tvivelaktig förkunnelse och verksamhet. Det bästa, som kunde ske, var att eliminera spåren av det tidigare och ersätta det med en ny förkunnelse. Ledande vänsterteologer drog sig därvid inte för att ändra kristna grundsatser och anpassa dem till marxismens budskap.
Efter Östblockets sammanbrott
När Berlinmuren föll ett par decennier efter 68-revolten, var de marxistiska prästerna och teologerna ordentligt etab-lerade i kyrkan och akademin. Det har påtalats, att inga framträdande vänstermän i kyrkan visade ånger för sina tidigare åsikter på det sätt, som skett av marxister inom andra samhällssektorer. Deras försvar för massmord och förtryck försvann bara ur det kollektiva medvetandet. Dessa personer påverkades självfallet mycket av det uppsving för kulturmarxismen, som blev en följd av det allmänna sammanbrottet för den klassiska ekonomiska marxismen. Den religiöse marxisten fick nu flera och fräscha möjligheter att påverka genom inträdet av nya frågor på den politiska dagordningen. Möjligheten att dölja sin marxism ökade faktiskt också, genom att kulturmarxismen byggde på ett flertal nya åsiktsbaser.
Filosofin postmodernism utgör den teoretiska grunden för kulturmarxismen. Postmodernismens syn på till exempel språket, känslor etcetera passade utmärkt för personer, som önskade förändra kyrkans traditionella budskap. Ärkebiskopen K G Hammars åsikter att ordens betydelse varierar efter personen och är mycket subjektiva, liksom att en persons känslor väger tyngre än Jesus och Bibelns auktoritet och så vidare är rent postmodernistiska. Postmodernismen trorinte på förnuftet (i konventionell mening), och dess syn innebär bland annat kunskapsrelativism och värderelativism. Men, som man har påpekat: när det gäller politiska ställningstaganden, då använder postmodernister/kulturmarxister absoluta värderingar – och de är konsekvent socialistiska. Så beträffande den egna synen på kristen doktrin och kristna värderingar kan man vara ytterligt relativistisk (och om det inte räcker, åberopar man ”tolerans”), medan man är absolut fördömande gällande opposition mot sina egna åsikter i politiska frågor. Den av många postmodernister hävdade synen, att ord egentligen inte står för något bestämt utan bara är ett verktyg för att vinna inflytande och debatter syns vara viktig för marxistprästerna.
Betydelsen av det sekulära perspektivet framgår av de ledande marxistkristnas syn på begreppet socialism. Man sade tidigt helt enkelt att man beträffande detta oerhört viktiga begrepp, som – om tillämpat – bestämmer så mycket i samhället, att man inte syftar till något annat än vanlig socialism (2). Dessa personer ser alltså inte någon variant som mera kristen än den vanliga synen på socialism. Kristendomen, som borde vara dessa personers huvudintresse, kunde alltså inte bidra ens en smula till en så vittomfattande och samhällsomvälvande reform av många samhällsområden, som socialism innebär. Det är egentligen oförståeligt och kan ses som ett klart tecken på, att den kristna teologin inte är särskilt prioriterad eller betydelsefull för dessa personer.
Den senare utvecklingen inom kyrkan har inneburit, att de krafter, som ser på socialism med inte bara förståelse utan även stor sympati, inte verkar ha försvagats. Den rent politiska styrningen av kyrkan har sedan dess frigörelse från staten skett genom kyrkovalen, vilka fortfarande ger en majoritet för vänstern. Marxisterna har verkligen lyckats förvandla en tidigare institution för motstånd till en styrkepunkt i indoktrineringen av den svenska befolkningen.
Svenska kyrkan och Socialdemokratin
En annan aspekt gäller, huruvida ledningen för den Svenska kyrkan verkligen syftar till, att denna ska vara kristen eller att i framtiden mera bli ett paraply för religiösa rörelser i Sverige. Nedtoningen av kristendomen och vägran att hävda dess skillnader gentemot islam är en indikation. Att till exempel stödja kristna i Mellanöstern, som systematiskt utrotas eller fördrivs i vissa regioner av muslimer, är självfallet inget för en kyrka med andra utvecklingsidéer än kristen förkunnelse. Man får ju på inget sätt handla, så att man distanserar den kristna kyrkan från islam. När muslimer kritiserar en symbol som korset, blir den logiska reaktionen, att svenska präster föreslår, att man tar bort korset från kyrkor, i halsband och så vidare.
Eftersom de marxistiskt influerade företrädarna för Svenska kyrkan nog inte ser den kristna religionen som särskilt värdefull jämfört med kyrkans politiska handlingar och resultat, kan det också tänkas, att dessa personer (liksom det i kyrkan ledande politiska partiet (socialdemokraterna)) nu ser de religiösa rörelserna – protestantism, katolicism, islam med mera – som rätt utbytbara. Självfallet vill man då inte ha några stridigheter mellan olika riktningar. Det viktiga för båda grupperna är främst/bara att Svenska kyrkans politiska inriktning kommer att vara fortsatt socialistisk och kan användas för att indoktrinera människor i de rätta åsikterna. Socialdemokratins ideologi syns idag vara en blandning av radikal vänsterliberalism och kulturmarxism. Om ledande företrädare för kyrkan inte ser någon överlägsenhet i just det kristna budskapet och inte uppfattar, att kristendom differentierar sig fördelaktigt från andra religioner, är det möjligt, att Svenska kyrkans ledargarnityr föredrar en utveckling för sin organisation mot att bli någon form av allmän representant för alla religioner (vid sidan av att man leder den före detta Statskyrkan).
Socialdemokratin önskar samtidigt få inflytande även över andra trosriktningar. Den har ju historiskt genom sin politik, statsstöd och så vidare lyckats få stort inflytande över olika rörelser, som i sig inte nödvändigtvis är socialdemokratiska: folkbildning, hyresgäströrelsen, olika kultursektorer, organisationer för sexual/könsfrågor och så vidare. Ifall själva innehållet i religionen är ointressant (relevanta trosriktningar måste dock utåt hålla en minimal anständighetsnivå) och bara de politiska konsekvenserna intressanta, ser partiet självfallet möjligheten, att bli den politiska representanten för flera trosriktningar, som man bland annat försöker genom ”Socialdemokrater för tro och solidaritet” (före detta Broderskapsrörelsen). Det intressanta för socialdemokratin är främst, att man får kontrollen över de sekulära uttrycken för olika religioner och kan se till, att dessa överensstämmer med socialdemokratisk politik.
Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav förra året ut boken Vakna upp! Dags att dö! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten.
(1) Sundeen, Johan, 2017, 68-kyrkan: Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989.
(2) Frostin, P.; Grenholm, C-H; Lind, M.; Näslund, I.;1969, Kristen vänster.