Av Janis Vikmanis
Jānis Vikmanis far såg Förintelsen och kunde inget göra. Han var inte jude, men räddades två gånger själv av judar i vårt grannland Lettland. Han tog sig till Sverige och här föddes sonen Jānis. Sonen berättar nu om den bok som fadern skrev och som avses bli utgiven på engelska. Förhoppningsvis kommer den senare även på svenska och lettiska.
Så nära som att se judar avrättas, var han aldrig. Men han levde i det civilsamhälle där avrättningsplatserna fanns på några kilometers avstånd.
Pappa min hette Jānis Andrejs Vikmanis, var född 18 juni 1927 och var yngst i klassen på arkitektgymnasiet i Rīga. Han var den ende som slapp bli mobiliserad med tvång av nazisterna, då han var yngst i klassen. Något nazisterna gjorde när krigslyckan vände på östfronten. Nazisterna använde letterna främst till kanonmat, för att täcka sina reträtter. Pappa kunde inte rädda livet på judar. Men istället räddade judar livet på honom, två gånger under Andra världskriget.
I min pappas klass fanns en judisk grabb vid namn Ārons Būrmans. Denne hade några av de andra grabbarna i klassen tänkt dra ned byxorna på och håna, för att han var omskuren. Det tilltaget lade sig pappa i och hindrade. För det var att skända en människa fullständigt, tyckte han. Anledningen var att pappas mormor Natālija ofta tog med sina döttrar till Rīgas olika kyrkor. Likaså diskuterade Natālija gärna med judinnorna som bodde i grannskapet, om Gud. Hon var den som främst bidrog till min pappas uppfattning om judarna, då hon hade hand om honom ofta.
Kommunisternas ockupation
Den Första ockupationen inträffade 1940. Det var kommunisternas ockupation sedan Hitler och Stalin delat upp världen för att kunna starta världskriget. Kommunisterna försökte gå in i Finland – Finska vinterkriget, men misslyckades. De gick in i Estland, Lettland, Litauen, halva Polen och Bessarabien (Moldavien idag). Där lierade sig kommunisterna ofta med kriminella. Vem annars hatade sitt eget samhälle? Kriminella var ju bestraffade av sitt fädernesland, så att säga.
Kommunisterna deporterade alla de kom åt som hade centrala befattningar i samhället. Till Sibirien och en plågsam död. Eller så arkebuserades de på plats i massgravar. När nazisterna svek kommunisterna (Ribbentrop-Molotov-pakten), innan kommunisterna hann svika nazisterna, angrep de Sovjetunionen och de ställen där kommunister redan gjort utrensningar. I dessa civila samhällen, som gått sönder, kunde Förintelsen ta skepnad. Stalin hade koncentrerat sina elitförband utefter den nya gränsen i Polen. Hitler tog dem alla som kycklingar och slog ihjäl dem.
Nazisternas ockupation
Nu var nazisterna själva idioter. När de kom in i Lettland sade de: ”Kommunist är jude och jude är kommunist”.
Kommunisterna hade lämnat sina nyförvärvade förrädare (de kriminella) bakom sig. För de var ju inte deras egna. De som varit kommunisternas hantlanare, fick självfallet kalla fötter. De hade repressalier att vänta från nazisterna nu. För att rädda sitt skinn, sade de: –Vi skall hjälpa er att hitta judarna.
Därför var Förintelsen så svår i Baltikum. 98 procent av alla judar mördades i Lettland.
Fenomenet är besynnerligt, då letterna faktiskt tyckte om sina judar. Städerna hyste kring 10 procent judisk befolkning. Lettland var ett av de få länder, som tog emot judar som ville emigrera från Nazityskland, innan världskriget bröt ut. På mynten hade letterna davidsstjärnor. Det var på 5-lats mynt präglades 1929–1932. Men mynten var så vackra, att folk samlade på dem och hade dem som sparreserv. Så man gav ut sedlar med 5 lat efter 1932. Man hittar fortfarande idag gömmor på vindar och i olika skrymslen med dessa mynt.
Lettiska Legionen
Likaså hade Lettland en period mellan världskrigen tre utbildningsministrar samtidigt. En tysk, en lettisk och en judisk.
Jag är själv uppvuxen med de forna soldaterna från Andra världskriget, som undslapp till Sverige. Jag hörde aldrig antisemitism från dessa före detta soldater. Aldrig. Farfar var en av de högsta officerarna som fanns kvar efter världskriget i Sverige. Kring honom möttes i Sverige de övriga före detta soldaterna från den Lettiska Legionen. Det var tvärt om med farfar, än vad folk förväntar sig av sådana personer. Så länge jag mindes honom, var han alltid för judarna och deras stat – Israel. Anledning var säkert till stor del för att Lettland (och övriga Baltikum) hade samma politiska bild som Finland. Man hade inget otalt med judarna. Nazismen var i grunden en tysk snaps-fantasi med krigsskadat folk från Första världskriget i ledningen, betuttade av darwinismen. Skillnaden var att finnarna hade egna uniformer. Letterna (och balterna i gemen) var nog för få till antalet jämfört med finnarna, och tvingades därför ha tyska uniformer, om än med lettiska emblem.
Den Lettiska Legionen bestod till största delen av tvångsmobiliserade. Undantag fanns. Farfar min var ett sådant – en frivillig på grund av sitt rättspatos, som den jurist han var. I hans familj fanns vänner som var officerare i Fria Lettlands armé. Givetvis var världskriget en pervers dans, där farfar utan krusiduller berättade att nazisterna gjorde kanonmat av de lettiska soldaterna. Farfar var frivillig, då han tänkte sig kunna ge igen för utrensningarna och kanske få de deporterade tillbaka. Fast världskriget utvecklade sig till något helt annat än vad någon föreställde sig, som var med om det. Farfar visste att judar mördades bakom fronten. Men inget tyder på att han själv var riktigt i närheten av skådeplatserna. Glodde man för närgånget på sådant, fanns risk att man själv blev satt till att utföra morden. Han anade vad som skedde i ögonvrån och gjorde sig istället upptagen med fronten.
Företaget att efter kriget hitta sådana som utfört Förintelsen bland exilletterna, var tämligen lönlöst. Sådana personer döpte om sig och visade sig aldrig mer i offentlighetens ljus. Ännu mindre bland dem som kunde känna igen sådana som avrättade judar – letterna i exil själva. Mot bakgrund av den lojalitet det lettiska civilstyret mellan världskrigen i Lettland hade mot judarna, är det ännu mindre troligt. Letterna själva hade inget speciellt emot att ange judemördarna. På så vis fångades den värste judemördaren bland letterna – Viktors Arājs. Letterna själva pekade ut Arājs.
Under den Första ockupationen 1940 delade pappa tillsammans med flera grabbar i klassen ut flygblad med uppmaning att stå emot ockupationen. Alla grabbarna infångades, skickades upp till rektorn och några kom kanske inte tillbaka. Pappa min fick råskäll av rektorn. Men bredvid rektorn satt den judiske grabben Ārons. När som rektorn skällt klart, sade Ārons:
– Ah… släpp Jānis. Det är en bra grabb. Att Ārons nu satt och i praktiken motarbetade motståndet mot den kommunistiska ockupationen, berodde med all säkerhet på att många judar nu kände sig tvungna att hålla sig väl med den nya regimen. Under de första utrensningarna kommunisterna utförde 1940 strök många judar med också, då de var välsituerade lettiska medborgare och i lägre befattningar. Vilken fot skall man stå på?
Riskabelt känna till avrättningsplatser
Min far berättade att han på landsbygden under världskriget visste om ställen där avrättningar skedde och massgravar fanns. Men samma här. Kom man för nära, kunde man bli avrättad själv.
Pappas mormor Natālija dog en naturlig död 1941. Det var traditionellt begravningsfölje genom stadsdelen kring Maiznīcas iela 10, där pappa bodde. Bakom teatern Daile mitt i Rīga. Hennes judiska väninnor kom också. De var tvungna att gå i rännstenen på gatan, med davidsstjärna på. Men de kom. Efteråt kom de till pappas familj och sade:
–Vi har ingen mat. Kan vi be er om mat?
–Javisst ger vi er det, svarade man. Men vi har tyvärr bara fläskkött. Ni kan få det, om ni vill.
Och det var ärligt sagt. Pappas familj hade verkligen inget annat då. För man hade väldigt dåligt med mat i städerna under kriget. Judinnorna pratade med varandra lite tyst och vände sig om till familjen och sade:
–Ja. Men tala om för oss hur man tillreder det.
Flykten till Sverige
Andra gången en jude räddade livet på pappa, var 1945 i sammanbrottets Tyskland, då man släppte ut fångar från koncentrationslägren. Två judiska grabbar fick fatt på pappa och ville mörda honom. Han talade så bra tyska, att de trodde han var från Hitlerjugend. En av de grabbarna hindrade sig och frågade:
–Varifrån kommer du?
–Jag kommer från Lettland, svarade pappa.
Då släppte grabbarna honom direkt. Förklaringen var att den ende mänsklige fångvaktaren under hela deras vistelse i koncentrationslägret, var en lettisk man. Återigen – det lettiska folket och civilstyret tyckte egentligen om sina judar.
Farfar och hela tjocka släkten lyckades fly till Tyskland, helskinnade och utan en skråma. Farfar hade varit officer i 19 Lettiska Legionen. Där började KGB spåra farfar. Så han beslöt att dra vidare till Sverige. Och pappa skrattade. För vem lånade man pengar av, om inte judarna. Pappa sade:
–Pengar fastnar vid händerna på det där folket! Och han skrattade hjärtligt.
Man återbetalade allt med att skicka kaffe, kakao och liknande tillbaka per post.
Jag som skriver detta är yngste sonen i familjen och råkar också heta Jānis Vikmanis. Pappa hade ett gott sinne för humor. I Svedvi kyrkogård utanför Hallstahammar vid E18 finns gravstenar, där det är inristat Jānis Vikmanis, min farfars far. Sedan Jānis Vikmanis som är min pappa. Och slutligen sköter jag, en Jānis Vikma- nis, om alla gravarna. Fast jag tror nog, att när jag sträcker på pedalerna och går till Gud, att det är vettigare att förvandla min “kavaj” till aska och strö ut den.
Artikeln är hämtad ur tidskriften Contra nummer 4 2019. Mer om Contra på tidskriften Contra
Janis Vikmanis, far till artikelförfattaren med samma namn, i Riga 1943:
