Mer kunskap i friskolor

av Fredrik Runebert

Den 24 januari lade Skolverket fram rapporten Mer kunskap för pengarna – en analys av resurser och resultat i grundskolan. Resultaten var tydliga: friskolor erbjuder en högre effektivitet än kommunala skolor, och i de kommuner där friskolor finns etablerade har också de kommunala skolorna en högre effektivitet än i kommuner där friskolor saknas.

Kritiken från skolminister Ibrahim Baylan och diverse vänstervridna debattörer lät inte vänta på sig. Den 25 januari, dagen efter offentliggörandet, drog skolverket tillbaka rapporten med hänvisning till att det inte var ett slutresultat utan ett arbetsmaterial. Men som tur är för oss vetgiriga fick Timbro tag på rapporten innan den drogs tillbaka. Timbro scannade in rapporten och lade ut den på Internet.

Vad kom då skolverkets studie fram till? Jo, att 48 procent av Sveriges grundskolor har en ineffektivitet som varierar mellan 10 och 40 procent. 3 procent av skolorna överstiger 40 procents ineffektivitet. Skolorna skulle kunna öka sina prestationer med 13 procent med nuvarande resurser. Av de 1035 kommunala grundskolor som studerades var enbart 29 skolor fullt effektiva, vilket betyder att ungefär 1000 kommunala grundskolor skulle kunna förbättra sin effektivitet utan ökad resurstilldelning. Bland de 54 friskolor som studerades var 18 skolor fullt effektiva.

Högre effektivitet
De konkreta slutsatser som drogs av studien, förutom att friskolor är mer effektiva än kommunala skolor, var att det går att uppnå högre effektivitet – högre kunskapsnivåer hos eleverna, med nuvarande resurstilldelning till kommunala skolor och friskolor. Det visade sig också att kommuner som satsar en större andel av sin budget på grundskolan har effektivare skolor. Rapporten visar vidare att andelen behöriga lärare, som lärarförbundet brukar oja sig över, inte har något samband med kvaliteten på undervisningen. Inte heller finns det något samband mellan storleken på skolorna och effektiviteten, med andra ord saknas stordriftsfördelar.

Hur har då mätningen gått till? Mätmetoden, som heter Data Envelopment Analysis (DEA), jämför skolor som har tillgång till lika mycket eller mindre skolresurser, detta för att se hur effektiva skolorna är i förhållande till varandra. Det är med andra ord ett relativt effektivitetsmått.

Per Thullberg, generaldirektör på Skolverket, skriver i ett pressmeddelande angående indragningen av rapporten att resultatet hade behövt nyanseras något; begränsningarna borde ha framgått tydligare och en varning för att övertolka resultatet borde ha formulerats i rapporten. Men i rapportens förord står följande: ”Ökade resurser till skolan kan vara en viktig komponent för att förbättra studieresultaten, men det är minst lika viktigt att fråga sig hur de befintliga resurserna används” (sidan 7). En tydlig begränsning och en nyanserad ansats där två teser framförs varav en tes kommer att testas.
Detta visar sig än mer i sammanfattningen: ”Det innebär att effektiviteten i grundskolan som vi mäter den i denna rapport inte är något som kan förbättras enbart genom att skolorna utnyttjar resurserna bättre, utan mycket kan bero på elevunderlaget” (sidan. 25). Är detta att övertolka resultatet?

Är priset kunskapsbrist?
I förordet kan man också läsa att: ”Förevarande studie är ett resultat av Skolverkets arbete inom området resurser och resultat och ska ses som ett led i myndighetens ambition att fördjupa den empiriska och metodmässiga kunskapen inom detta område” (sidan 7). Med andra ord, rapporten var inte ett slutresultat utan ett led i ett arbete, det vill säga ett arbetsmaterial.
En annan felkälla i studien är, enligt Per Thullberg, det begränsade antalet friskolor. Men sådant brukar ju inte anföras när friskolor kritiseras av skolminister Ibrahim Baylan, som gärna tar fram extremfall för att försvåra för friskolornas fortlevnad. I rapporten står det redan i andra meningen i sammanfattningen: ”I studien ingår 1035 kommunala och 54 fristående grundskolor” (sidan 9). Hur tydligare kan man vara i redovisningen av studiens förutsättningar?

En begränsning som dock kan vara bra att känna till när man läser Skolverkets studie är att skolverket enbart har undersökt skolor som har årskurs 9, vilket gör att studien inte tar hänsyn till hur kvaliteten ser ut på den nivå där elevernas kunskaper grundläggs. Ett exempel på denna grundläggande inlärning är läsinlärning. Slutligen anför Per Thullberg problemet med att utgå från betygen som resultatmått. Visst är det omöjligt att få ett hundraprocentigt rättvist kunskapsmätande, men finns det några alternativ till betyg?

I pressmeddelandet från skolverket står det: ”Betygen mäter kunskapsmålen men inte läroplanens mål om normer och värden”. Normer måste väl stå för disciplin, ordning och reda. Skulle resultatet ha blivit annorlunda om man studerat detta? Värden brukar i dessa sammanhang handla om demokratisk fostran då det i läroplanen står: ”Det offentliga skolväsendet vilar på demokratins grund. Skollagen (1985:1100) slår fast att verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och att var och en som verkar inom skolan skall främja aktningen för varje människas egenvärde och respekten för vår gemensamma miljö (1 kap. 2 §).”

Ska man tolka detta som att kunskapsbristen är ett pris för den demokratiska fostran?

Politisk sprängkraft
I Skolverkets rapport skriver författarna om det svenska skolsystemets brist utifrån en vetenskaplig synvinkel: ”De resultatvariabler som finns att tillgå för den svenska grundskolan skiljer sig från de resultatvariabler som är vanligt förekommande i den internationella litteraturen. Internationellt är det vanligt med olika former av provdata där man kan följa elevernas provresultat över tiden. Detta möjliggör beräkning av så kallade value added – mått där elevens utveckling under perioden mellan två provtillfällen antas bero på de resurser eleven haft tillgång till. Med value-added kan man således undersöka skolans marginella effekt på elevernas utbildningsresultat eller det mervärde som skolan skapat. Att beräkna effektivitetsmått utifrån en value added-ansats är således att föredra. För den svenska grundskolan är emellertid denna typ av studie inte möjlig eftersom provdata endast samlas in för ämnesproven i årskurs 9” (sidan 14).

Med andra ord hade författarna till rapporten önskat att det gått att räkna in provdata från tidigare årskurser för att därmed kunna ta hänsyn till hur väl skolorna grundlägger elevernas kunskaper.

Kritik har också riktats mot studien för att den inte tar tillräckligt stor hänsyn till elevsammansättningen hos friskolor och kommunala skolor, vilket kan ge ett missvisande resultat då många elever från ordnade familjer och med studiemotivation söker sig till friskolor. Men är inte detta ett resultat i sig? Varför vill studiemotiverade elever inte söka sig till kommunala skolor? Återstår också att förklara varför kommunala skolor är mer effektiva i kommuner där andelen elever i friskolor är hög. I rapporten kan man läsa följande om elevsammansättningen: ”Studien visar att elevsammansättningen är den faktor som har störst betydelse för att förklara variationen i grundskolornas effektivitet” (sidan 8).

Oundvikligt uppkommer frågan om de anförda skälen verkligen var det egentliga motivet för att dra tillbaka rapporten Mer kunskap för pengarna – en analys av resurser och resultat i grundskolan. Är det inte mer troligt att tillbakadragandet har med den politiska sprängkraften att göra? Utifrån den information som finns tillgänglig saknar Per Thullberg och Skolverket argument för att dra tillbaka den framlagda rapporten. Även om det finns brister i studien måste den vara tillgänglig för människor så att de kan läsa den med kritiska ögon. Moderaterna och Folkpartiet har av den anledningen KU-anmält Ibrahim Baylan för misstänkt ministerstyre.