av Dan Ahlmark

Den ideologiska bakgrunden
Ideologierna fascism, nazism och kommunism visade sig före Andra världskriget leda till oacceptabla samhällssystem. Beträffande kommunismen försökte dock demokratiska socialistiska partier ända till murens fall (1989) försvara bland annat dess planekonomi: det socialistiska ekonomiska systemet. När det systemet på grund av sin ineffektivitet och olämplighet orsakade Sovjetunionens sammanbrott, bröts ett huvudfundament sönder även i den svenska socialdemokratiska ideologin, som trots avståndstagandet från kommunism i mycket influerades av marxistiska idéer.

Den ideologiska ersättningen för socialdemokratin blev under 1990-talet och senare a) delar av radikal socialliberalism (vid sidan av gammal folkhemsideologi) samt b) kulturmarxism det vill säga postmodernismens samhälleliga ideologi på olika områden. Socialdemokratin lämnade – tillfälligt? – den ekonomiska socialismen och överförde kampen till icke-ekonomiska områden.

Genom att där strida med a) principiellt samma metod (modellen offer mot förtryckare) som under klasskampsbaneret och b) samtidigt sedan 2006 möjliggöra massinvandring (Göran Perssons utlänningslag 2005) planerade vänstern att behålla makten i samhället. Kulturmarxismen har dock från vetenskaplig, rationell och etisk synpunkt visat sig vara en undermålig ideologi, som huvudsakligen saknar grund i verkligheten. Den har dock fortfarande politisk kraft (exempelvis politisk korrekthet, ras- och genusteorier) och stöttas – förutom av socialistpartier i Väst – av den globalistiska rörelsen samt världens stora diktaturer. Skälet för det senare stödet är, att kulturmarxismen så effektivt underminerar och försvagar Västerlandets traditionella kultur och politik.

Demokratiska partier, som efter världskriget var traditionellt konservativa, övergick ofta till socialkonservatism och senare under 2000-talet direkt till socialliberalism. De som bibehåller en anknytning till socialkonservatism syns även de i viss utsträckning anpassa sig till socialliberalismen.

Liberala partier, som efter kriget fortfarande delvis influerades av klassisk liberalism, övergick i många fall snart fullt till socialliberalismen och så småningom en radikal sådan utan stor respekt för individualismen. I sin praktiska politik har den under 2000-talet också för mycket anammat kulturmarxistiska och globalistiska idéer, och dess uppfattning om innebörden av traditionell demokrati kan därför nu också betvivlas.

Dagens olika StatsVälfärdsStater i Väst, där den svenska är en framträdande variant, har genom de dominerande ideologiernas svaghet nu nått vägs ände. Det orsakas bland annat av dessas acceptans av en katastrofal klimat- och energipolitik samt av massinvandringen. Dessa policies leder till stora ekonomiska – och sannolikt politiska – misslyckanden. Den politiska klassens samtidiga kapitulation för globalism och svaghet inför antidemokratiska krafter som islam och med en tvivelaktig attityd till Kina, är andra tecken på ideologisk förruttnelse.  De tongivande partierna i olika länder i Väst har också – exempelvis under Covidpandemin – visat auktoritära tendenser, samtidigt som själva politiken varit felaktigt utformad och allvarligt skadat befolkningarna. Vad som idag behövs är därför en politik, som kan skapa ett sant välfärdssamhälle, och kombinerar sund ekonomisk och annan politik med individuell frihet.

Mot bakgrund av att alla dagens mera betydande politiska ideologier visat stora svagheter, finns därför ett starkt behov av en rationell och humanistisk samhällsteori på empirisk grund. Under 1950-talet uppstod i USA en rörelse med rötter i klassisk liberalism och grundad på helt förnuftsbaserade frihetliga idéer. Ingen anknytning till religion finns annat än att frihet förespråkas även på det området. Denna politiska ideologi kom så småningom att kallas för libertarianism och omfattar ett betydligt bredare område än den klassiska liberalismen.

Eftersom ideologin är så pass ny och fortfarande under utveckling, kan tolkningen av dess principer ibland skilja sig. Så har till exempel skett gällande frågan om massinvandring, där missuppfattningar om individuella rättigheter lett många till fel policyval. Att en ny rörelse ibland förknippas med extrema sekter är inte ovanligt. Försök att koppla libertarianism till anarki är ett exempel. Insikten om det legala systemets betydelse – och därmed demokratins och nationalstatens – samt innebörden av individuella rättigheter hindrar dock mycket extremism. Dess människosyn är också en garant för medmänsklighet och balans. Det, som annars främst utmärker libertarianismen är a) synen på människan som en potentiellt helt rationell och mycket aktiv varelse och b) ett oeftergivligt krav på individuella rättigheter i samhället. Avståndstagandet från alla former av kollektivism och dess olika system är starkt. Samtidigt är naturligtvis insikterna om familjens betydelse, det frivilliga samarbetet med andra genom marknader och naturlig medmänsklighet, och nationalstaten som garant för verklig demokrati, självklara.

Bland grundvärdena i ideologin är särskilt fyra viktiga för att förstå dess allmänna och politiska slutsatser. Dessa gäller synen på: det mänskliga förnuftet, människans individuella värde och självständighet (individualism), rättvisa och medmänsklighet. Särskilt förkastligt är att med våld beröva människor deras rättigheter och egendom. Det finns inga inslag av mystik i den libertarianska åskådningen såsom i postmodernismen (och dess samhälleliga uttryck kulturmarxism). Det är istället ett synsätt, som baseras på vikten av mänsklig frihet och frivilligt samarbete med andra, historisk erfarenhet, empirisk forskning (marknadsekonomi och offentliga funktioner) samt – ständigt – rationalism och logik.

Libertarianismens människo- och kunskapssyn
Medvetandet är grunden för människans tänkande och aktiva liv. Det ger oss kunskap om våra sinnesintryck och är basen för bland annat förnuftet, minnet, själen och samvetet.

Genom människosläktets utveckling under – säg – 5 000 generationer har vi successivt utformat språket, så att det numera är så exakt och precist, att vi tillräckligt noggrant kan beskriva alla fenomen i verkligheten. Skriftspråk (gällande de vi kan läsa) har utvecklats under minst 200 generationer, och vilka avsevärt bidragit till precisionen i språken, och att olika språk kan precist kommunicera med varandra. Vårt medvetande är därför konceptuellt.

Medvetandet har – förenklat sett – två nivåer, där den lägre innebär att ofokuserat och lättjefullt glida mellan tankar, intryck och känslor utan att egentligen tänka eller försöka förstå något. Vanemässigt kanske man bara passivt och ofokuserat glider igenom ett material utan mental ansträngning och passerar alla problem ämnet innehåller utan att verkligen ha förstått något. Men man kan påverkas och ta till sig externa intryck utan att alls egentligen ha tänkt. Gällande många frågeställningar kanske en person väljer att inte analysera dem och själv vrida och vända på dem, värdera dem utifrån relevanta kriterier och besluta om deras rimlighet och den egna acceptansen av dem. Hon noterar bara passivt vissa inslag, vilka hon eventuellt minns senare, vilket innebär, att materialet kan komma att påverka personens inställning och åsikter. Den intellektuella lättjan gör i så fall, att media och framknuffade “auktoriteter” vinner automatiska påverkanssegrar.

För att medvetet tänka och rationellt använda begrepp, logik, principer och kunskap krävs att man fokuserar sitt tänkande, vilket medför, att man utnyttjar sitt högre medvetande. Men att gå från det lägre till det högre kräver ett beslut och ibland ansträngning. Frivilligheten gör, att många, om inte särskilda skäl finns, avstår från att göra det valet. Innebörden av detta är, att graden av medvetande är frivillig, vilket innebär, att viljan styr, var en person lägger sin medvetandenivå. Man väljer att koncentrera sig och verkligen förstå något, och innebörden av det är då att man verkligen tänker. Men den nivån för medvetande är alltså inte automatisk. Den generella frågan är alltså inte mellan medvetande eller icke medvetande utan gäller ett val mellan en lägre och en högre nivå av detta.

Tänkandet utgör också grunden för människans fria vilja. Att tillämpa sitt förnuft och tänka fokuserat är ett grundläggande val, som föregår alla andra. Personer kan därmed göra val och utföra handlingar, som inte bara beror på tidigare händelser eller faktorer i hennes liv eller som inte bestäms av krafter utanför hennes kontroll. Genom tillämpning av bland annat principer, kunskap och logik i kombination med hennes kreativitet och tänkande föds nya tankar och ansatser i enlighet med hennes avsikter. Det är den fria viljan.

Det konceptuella och fokuserade medvetandet i kombination med människans sinnen, vetenskapliga metoder och utrustning gör, att man kan objektivt och precist konstatera, kartlägga, förklara och värdera det mesta i vår omvärld. Genom språkets tillförlitlighet och precision kan den informationen även kommuniceras till andra och även de, som utnyttjar andra språk. Det innebär att den modernistiska kunskapssynen, som lett till den kunskap, vilken skapat den moderna världen, gäller. Kulturmarxismens försök att desavouera det mänskliga medvetandet och kunskapen bygger – inte oväntat – på dåliga och helt otillräckliga argument.

En människas känslor är inte oförståeliga impulser, som oväntat och frekvent påverkar oss. Individens känslor är främst gensvar på hennes medvetna (eller kanske omedvetna) värderingar, och inträffar om något främjar eller hotar dessa.1  Genom att ändra sina värderingar, styr individen då (på sikt) sitt känsloliv. Medan man i ögonblicket inte kan bestämma över en känsla, beslutar man dock helt över de handlingar, som denna kan orsaka. Så även om man är mycket rädd eller ansatt av starka känslor, kan människan behärska sig och styra sina handlingar. Individen har förmåga att agera rationellt även under stark press.

Detta samband mellan värderingar och känslor innebär att den rationella människan kan undvika oförståeliga känslokonflikter inom sig. Hennes värderingar kan vid eftertanke utformas med sådan omsorg och konsekvens, att de inte strider mot varandra. Det innebär, att personens känslor genomgående kommer att vara i harmoni. Fenomenet att starka känslor är i konflikt och orsakar starka sinnesrörelser, förtvivlan eller även hopplöshet kan alltså den rationella individen undvika. Förmågan att skapa ett samstämt känsloliv medför, att en människa har valfrihet att bilda en harmonisk enhet av kropp och själ. Förnuftiga människor behöver inte uppleva nämnvärda motsättningar i det avseendet.

Majoriteten av människor i väst med dess allmänna värderingar, syns idag också ha en klar tendens till medmänsklighet, som kan understödja och komplettera rationalismen. Sannolikt har den egenskapen en bas i människans natur, som orsakar att kunskap befriar individen från att bara ta hänsyn till stammen, klanen eller gruppen. Främst hatiska religioner och ideologier, som skapar klasshat, kan hindra en sådan tendens. De flesta individer visar en medmänsklighet, som – om beteendet ej hindras – leder till handlande, vilket stödjer och hjälper människor med behov.

Om vi sedan betraktar människors egenskaper brett, är den oundvikliga slutsatsen att olikheterna beträffande intelligens och karaktär (såsom målmedvetenhet, envishet, mental uthållighet och mod/djärvhet); hela deras vidd av olika egenskaper inklusive kreativitet och klokt risktagande; den mentala förmågan att förstå och hantera människor och så vidare, är ofta mycket stora och grundläggande. Det finns heller inga mänskliga skäl att söka begränsa de ibland enorma skillnaderna mellan individers egenskaper och strävanden.

I ett gott samhälle ska alla dessa skillnader kunna samexistera, och de berikar oss alla på ett sätt som kollektivistiska, restriktiva och/eller auktoritära regimer inte är förmögna. Att skrämmas av denna mänskliga bredd och alla dess olikheter istället för att se deras grund och värde för mänskligheten och därför främja dem, leder till utformning av helt olika samhällen, olika etik, olika framtider och oerhörda skillnader i mänsklig lycka och välfärd. Det är bland annat skillnaden mellan StatsVälfärdsStater och Civila VälfärdsStater (se avsnittet Det frihetliga samhället, som följer i nästa nummer av Contra).

Individualism
Så människor skiljer sig beträffande karaktär; intelligens; gällande den oerhörda bredden avseende olika förmågor inklusive sociala sådana som förmåga att kunna tala och övertyga: ledarskapsförmåga, och andra egenskaper; samt självfallet på grund av fysiska karakteristika: personens kroppsbyggnad, utseende, styrka och fysiska uthållighet.

Mänskliga egenskaper får sedan olika utveckling beroende på uppfostran, individens tänkande och aktivitet. Skillnaderna mellan personer utvidgas alltså ytterligare beroende på den grad av energi (nivå, tidslängd), med vilken olika egenskaper utnyttjas och utvecklas och därför hur energiskt den potential på viktiga områden, som individen har, realiseras. I vilka avseenden använder man sin kraft och hur länge?

Ett mycket starkt skäl för att en person systematiskt väljer ett individualistiskt synsätt är sannolikt dennes känsla av att vara unik som människa och med behov av självständighet för att kunna bestämma över sitt eget liv. Sådana människor vill inte att någon beslutar för dem – eller i deras namn. Det kanske mest utmärkande beteendet hos individualisten är just oviljan att låta andra bestämma innehållet i hennes medvetande. Hon vill själv avgöra vilken kunskap hon ska motta, och vilka åsikter hon ska ha.

Drivande hos individualister är ett starkt behov och en vilja att hävda den egna självständigheten och därmed rätten att själv välja och besluta. Grunden för det är känslan av särprägel och att man är sin egen person, och att ingen har rätt att utan samtycke styra honom/henne. Denna inställning är helt förenlig med insikten gällande  familjens och samhällets betydelse och det nära samarbetet med andra. Individualism fungerar mycket väl med social samverkan. Det är en fördom att kollektivism, som ofta använder maktspråk för att genomdriva majoritetens eller de makthavandes vilja mot folket, skulle vara bättre på sådan samverkan.

Individen vill bestämma vad som är sant och viktigt för henne själv. Det leder sedan till ett medvetande och förnuft med egna värderingar och mål, som skiljer sig klart från andras, vilka kanske är betydligt mera beroende av omgivning och auktoriteter beträffande sina val av värden och åsikter. Men särskilt oberoendet leder personen till en god kunskap om vem hon egentligen är, och vad hon kan och vill. Det förknippas  troligen med både självmedvetenhet och sannolikt en viss självaktning. Egna beslut innebär eget ansvar, och vana och framgångar skapar självförtroende.

Att tänka runt och planera det egna livet faller sig därför naturligt för individualisten. Denne känner säkert ofta samma behov av klarhet i organisationen av sitt eget liv som att precis veta vad hon tycker i en viss fråga, eller varför hon tycker så. Man kan då organisera sin livsplanering på otaliga sätt. Troligen kommer dock liknande element att förekomma i de flesta upplägg. Varje person behöver en för henne övertygande syn på livet och de principer, som styr hennes agerande.  En Livssyn kan exempelvis innehålla följande moment: synen på människans position i universum; synen på just människans egenskaper i denna värld; en syn på hur samverkan bör ske i samhället (i bred mening), och en metodik (kallas här Egensyn) att planera och styra det egna livet.

Så både egenskaper (ärftliga och förvärvade) samt val av livsinriktning och aktiviteter kan göra varje individ så speciell, att varje likriktning utifrån en ideologi egentligen är ett hån mot hennes natur. Innan vi kontrasterar individualismen mot den idag vanligaste samhällsfilosofin – kollektivism – ska vi dessförinnan dock betrakta de politiska och etiska konsekvenserna av det förra synsättet.

Det här är första halvan av Dan Ahlmarks artikel. Texten kompletteras med den andra halvan (på samma URL) så snart Contra nummer 6 har kommit ut (i december 2022).

Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav tidigare ut boken Vakna Upp! Dags att dö! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten.