av Dan Ahlmark (ur Contra nummer 5 och nummer 6 2022)
I. Den ideologiska bakgrunden
Ideologierna fascism, nazism och kommunism visade sig före Andra världskriget leda till oacceptabla samhällssystem. Beträffande kommunismen försökte dock demokratiska socialistiska partier ända till murens fall (1989) försvara bland annat dess planekonomi: det socialistiska ekonomiska systemet. När det systemet på grund av sin ineffektivitet och olämplighet orsakade Sovjetunionens sammanbrott, bröts ett huvudfundament sönder även i den svenska socialdemokratiska ideologin, som trots avståndstagandet från kommunism i mycket influerades av marxistiska idéer.
Den ideologiska ersättningen för socialdemokratin blev under 1990-talet och senare a) delar av radikal socialliberalism (vid sidan av gammal folkhemsideologi) samt b) kulturmarxism det vill säga postmodernismens samhälleliga ideologi på olika områden. Socialdemokratin lämnade – tillfälligt? – den ekonomiska socialismen och överförde kampen till icke-ekonomiska områden.
Genom att där strida med a) principiellt samma metod (modellen offer mot förtryckare) som under klasskampsbaneret och b) samtidigt sedan 2006 möjliggöra massinvandring (Göran Perssons utlänningslag 2005) planerade vänstern att behålla makten i samhället. Kulturmarxismen har dock från vetenskaplig, rationell och etisk synpunkt visat sig vara en undermålig ideologi, som huvudsakligen saknar grund i verkligheten. Den har dock fortfarande politisk kraft (exempelvis politisk korrekthet, ras- och genusteorier) och stöttas – förutom av socialistpartier i Väst – av den globalistiska rörelsen samt världens stora diktaturer. Skälet för det senare stödet är, att kulturmarxismen så effektivt underminerar och försvagar Västerlandets traditionella kultur och politik.
Demokratiska partier, som efter världskriget var traditionellt konservativa, övergick ofta till socialkonservatism och senare under 2000-talet direkt till socialliberalism. De som bibehåller en anknytning till socialkonservatism syns även de i viss utsträckning anpassa sig till socialliberalismen.
Liberala partier, som efter kriget fortfarande delvis influerades av klassisk liberalism, övergick i många fall snart fullt till socialliberalismen och så småningom en radikal sådan utan stor respekt för individualismen. I sin praktiska politik har den under 2000-talet också för mycket anammat kulturmarxistiska och globalistiska idéer, och dess uppfattning om innebörden av traditionell demokrati kan därför nu också betvivlas.
Dagens olika StatsVälfärdsStater i Väst, där den svenska är en framträdande variant, har genom de dominerande ideologiernas svaghet nu nått vägs ände. Det orsakas bland annat av dessas acceptans av en katastrofal klimat- och energipolitik samt av massinvandringen. Dessa policies leder till stora ekonomiska – och sannolikt politiska – misslyckanden. Den politiska klassens samtidiga kapitulation för globalism och svaghet inför antidemokratiska krafter som islam och med en tvivelaktig attityd till Kina, är andra tecken på ideologisk förruttnelse. De tongivande partierna i olika länder i Väst har också – exempelvis under Covidpandemin – visat auktoritära tendenser, samtidigt som själva politiken varit felaktigt utformad och allvarligt skadat befolkningarna. Vad som idag behövs är därför en politik, som kan skapa ett sant välfärdssamhälle, och kombinerar sund ekonomisk och annan politik med individuell frihet.
Mot bakgrund av att alla dagens mera betydande politiska ideologier visat stora svagheter, finns därför ett starkt behov av en rationell och humanistisk samhällsteori på empirisk grund. Under 1950-talet uppstod i USA en rörelse med rötter i klassisk liberalism och grundad på helt förnuftsbaserade frihetliga idéer. Ingen anknytning till religion finns annat än att frihet förespråkas även på det området. Denna politiska ideologi kom så småningom att kallas för libertarianism och omfattar ett betydligt bredare område än den klassiska liberalismen.
Eftersom ideologin är så pass ny och fortfarande under utveckling, kan tolkningen av dess principer ibland skilja sig. Så har till exempel skett gällande frågan om massinvandring, där missuppfattningar om individuella rättigheter lett många till fel policyval. Att en ny rörelse ibland förknippas med extrema sekter är inte ovanligt. Försök att koppla libertarianism till anarki är ett exempel. Insikten om det legala systemets betydelse – och därmed demokratins och nationalstatens – samt innebörden av individuella rättigheter hindrar dock mycket extremism. Dess människosyn är också en garant för medmänsklighet och balans. Det, som annars främst utmärker libertarianismen är a) synen på människan som en potentiellt helt rationell och mycket aktiv varelse och b) ett oeftergivligt krav på individuella rättigheter i samhället. Avståndstagandet från alla former av kollektivism och dess olika system är starkt. Samtidigt är naturligtvis insikterna om familjens betydelse, det frivilliga samarbetet med andra genom marknader och naturlig medmänsklighet, och nationalstaten som garant för verklig demokrati, självklara.
Bland grundvärdena i ideologin är särskilt fyra viktiga för att förstå dess allmänna och politiska slutsatser. Dessa gäller synen på: det mänskliga förnuftet, människans individuella värde och självständighet (individualism), rättvisa och medmänsklighet. Särskilt förkastligt är att med våld beröva människor deras rättigheter och egendom. Det finns inga inslag av mystik i den libertarianska åskådningen såsom i postmodernismen (och dess samhälleliga uttryck kulturmarxism). Det är istället ett synsätt, som baseras på vikten av mänsklig frihet och frivilligt samarbete med andra, historisk erfarenhet, empirisk forskning (marknadsekonomi och offentliga funktioner) samt – ständigt – rationalism och logik.
II. Libertarianismens människo- och kunskapssyn
Medvetandet är grunden för människans tänkande och aktiva liv. Det ger oss kunskap om våra sinnesintryck och är basen för bland annat förnuftet, minnet, själen och samvetet.
Genom människosläktets utveckling under – säg – 5 000 generationer har vi successivt utformat språket, så att det numera är så exakt och precist, att vi tillräckligt noggrant kan beskriva alla fenomen i verkligheten. Skriftspråk (gällande de vi kan läsa) har utvecklats under minst 200 generationer, och vilka avsevärt bidragit till precisionen i språken, och att olika språk kan precist kommunicera med varandra. Vårt medvetande är därför konceptuellt.
Medvetandet har – förenklat sett – två nivåer, där den lägre innebär att ofokuserat och lättjefullt glida mellan tankar, intryck och känslor utan att egentligen tänka eller försöka förstå något. Vanemässigt kanske man bara passivt och ofokuserat glider igenom ett material utan mental ansträngning och passerar alla problem ämnet innehåller utan att verkligen ha förstått något. Men man kan påverkas och ta till sig externa intryck utan att alls egentligen ha tänkt. Gällande många frågeställningar kanske en person väljer att inte analysera dem och själv vrida och vända på dem, värdera dem utifrån relevanta kriterier och besluta om deras rimlighet och den egna acceptansen av dem. Hon noterar bara passivt vissa inslag, vilka hon eventuellt minns senare, vilket innebär, att materialet kan komma att påverka personens inställning och åsikter. Den intellektuella lättjan gör i så fall, att media och framknuffade “auktoriteter” vinner automatiska påverkanssegrar.
För att medvetet tänka och rationellt använda begrepp, logik, principer och kunskap krävs att man fokuserar sitt tänkande, vilket medför, att man utnyttjar sitt högre medvetande. Men att gå från det lägre till det högre kräver ett beslut och ibland ansträngning. Frivilligheten gör, att många, om inte särskilda skäl finns, avstår från att göra det valet. Innebörden av detta är, att graden av medvetande är frivillig, vilket innebär, att viljan styr, var en person lägger sin medvetandenivå. Man väljer att koncentrera sig och verkligen förstå något, och innebörden av det är då att man verkligen tänker. Men den nivån för medvetande är alltså inte automatisk. Den generella frågan är alltså inte mellan medvetande eller icke medvetande utan gäller ett val mellan en lägre och en högre nivå av detta.
Tänkandet utgör också grunden för människans fria vilja. Att tillämpa sitt förnuft och tänka fokuserat är ett grundläggande val, som föregår alla andra. Personer kan därmed göra val och utföra handlingar, som inte bara beror på tidigare händelser eller faktorer i hennes liv eller som inte bestäms av krafter utanför hennes kontroll. Genom tillämpning av bland annat principer, kunskap och logik i kombination med hennes kreativitet och tänkande föds nya tankar och ansatser i enlighet med hennes avsikter. Det är den fria viljan.
Det konceptuella och fokuserade medvetandet i kombination med människans sinnen, vetenskapliga metoder och utrustning gör, att man kan objektivt och precist konstatera, kartlägga, förklara och värdera det mesta i vår omvärld. Genom språkets tillförlitlighet och precision kan den informationen även kommuniceras till andra och även de, som utnyttjar andra språk. Det innebär att den modernistiska kunskapssynen, som lett till den kunskap, vilken skapat den moderna världen, gäller. Kulturmarxismens försök att desavouera det mänskliga medvetandet och kunskapen bygger – inte oväntat – på dåliga och helt otillräckliga argument.
En människas känslor är inte oförståeliga impulser, som oväntat och frekvent påverkar oss. Individens känslor är främst gensvar på hennes medvetna (eller kanske omedvetna) värderingar, och inträffar om något främjar eller hotar dessa.1 Genom att ändra sina värderingar, styr individen då (på sikt) sitt känsloliv. Medan man i ögonblicket inte kan bestämma över en känsla, beslutar man dock helt över de handlingar, som denna kan orsaka. Så även om man är mycket rädd eller ansatt av starka känslor, kan människan behärska sig och styra sina handlingar. Individen har förmåga att agera rationellt även under stark press.
Detta samband mellan värderingar och känslor innebär att den rationella människan kan undvika oförståeliga känslokonflikter inom sig. Hennes värderingar kan vid eftertanke utformas med sådan omsorg och konsekvens, att de inte strider mot varandra. Det innebär, att personens känslor genomgående kommer att vara i harmoni. Fenomenet att starka känslor är i konflikt och orsakar starka sinnesrörelser, förtvivlan eller även hopplöshet kan alltså den rationella individen undvika. Förmågan att skapa ett samstämt känsloliv medför, att en människa har valfrihet att bilda en harmonisk enhet av kropp och själ. Förnuftiga människor behöver inte uppleva nämnvärda motsättningar i det avseendet.
Majoriteten av människor i väst med dess allmänna värderingar, syns idag också ha en klar tendens till medmänsklighet, som kan understödja och komplettera rationalismen. Sannolikt har den egenskapen en bas i människans natur, som orsakar att kunskap befriar individen från att bara ta hänsyn till stammen, klanen eller gruppen. Främst hatiska religioner och ideologier, som skapar klasshat, kan hindra en sådan tendens. De flesta individer visar en medmänsklighet, som – om beteendet ej hindras – leder till handlande, vilket stödjer och hjälper människor med behov.
Om vi sedan betraktar människors egenskaper brett, är den oundvikliga slutsatsen att olikheterna beträffande intelligens och karaktär (såsom målmedvetenhet, envishet, mental uthållighet och mod/djärvhet); hela deras vidd av olika egenskaper inklusive kreativitet och klokt risktagande; den mentala förmågan att förstå och hantera människor och så vidare, är ofta mycket stora och grundläggande. Det finns heller inga mänskliga skäl att söka begränsa de ibland enorma skillnaderna mellan individers egenskaper och strävanden.
I ett gott samhälle ska alla dessa skillnader kunna samexistera, och de berikar oss alla på ett sätt som kollektivistiska, restriktiva och/eller auktoritära regimer inte är förmögna. Att skrämmas av denna mänskliga bredd och alla dess olikheter istället för att se deras grund och värde för mänskligheten och därför främja dem, leder till utformning av helt olika samhällen, olika etik, olika framtider och oerhörda skillnader i mänsklig lycka och välfärd. Det är bland annat skillnaden mellan StatsVälfärdsStater och Civila VälfärdsStater.
III. Individualism
Så människor skiljer sig beträffande karaktär; intelligens; gällande den oerhörda bredden avseende olika förmågor inklusive sociala sådana som förmåga att kunna tala och övertyga: ledarskapsförmåga, och andra egenskaper; samt självfallet på grund av fysiska karakteristika: personens kroppsbyggnad, utseende, styrka och fysiska uthållighet.
Mänskliga egenskaper får sedan olika utveckling beroende på uppfostran, individens tänkande och aktivitet. Skillnaderna mellan personer utvidgas alltså ytterligare beroende på den grad av energi (nivå, tidslängd), med vilken olika egenskaper utnyttjas och utvecklas och därför hur energiskt den potential på viktiga områden, som individen har, realiseras. I vilka avseenden använder man sin kraft och hur länge?
Ett mycket starkt skäl för att en person systematiskt väljer ett individualistiskt synsätt är sannolikt dennes känsla av att vara unik som människa och med behov av självständighet för att kunna bestämma över sitt eget liv. Sådana människor vill inte att någon beslutar för dem – eller i deras namn. Det kanske mest utmärkande beteendet hos individualisten är just oviljan att låta andra bestämma innehållet i hennes medvetande. Hon vill själv avgöra vilken kunskap hon ska motta, och vilka åsikter hon ska ha.
Drivande hos individualister är ett starkt behov och en vilja att hävda den egna självständigheten och därmed rätten att själv välja och besluta. Grunden för det är känslan av särprägel och att man är sin egen person, och att ingen har rätt att utan samtycke styra honom/henne. Denna inställning är helt förenlig med insikten gällande familjens och samhällets betydelse och det nära samarbetet med andra. Individualism fungerar mycket väl med social samverkan. Det är en fördom att kollektivism, som ofta använder maktspråk för att genomdriva majoritetens eller de makthavandes vilja mot folket, skulle vara bättre på sådan samverkan.
Individen vill bestämma vad som är sant och viktigt för henne själv. Det leder sedan till ett medvetande och förnuft med egna värderingar och mål, som skiljer sig klart från andras, vilka kanske är betydligt mera beroende av omgivning och auktoriteter beträffande sina val av värden och åsikter. Men särskilt oberoendet leder personen till en god kunskap om vem hon egentligen är, och vad hon kan och vill. Det förknippas troligen med både självmedvetenhet och sannolikt en viss självaktning. Egna beslut innebär eget ansvar, och vana och framgångar skapar självförtroende.
Att tänka runt och planera det egna livet faller sig därför naturligt för individualisten. Denne känner säkert ofta samma behov av klarhet i organisationen av sitt eget liv som att precis veta vad hon tycker i en viss fråga, eller varför hon tycker så. Man kan då organisera sin livsplanering på otaliga sätt. Troligen kommer dock liknande element att förekomma i de flesta upplägg. Varje person behöver en för henne övertygande syn på livet och de principer, som styr hennes agerande. En Livssyn kan exempelvis innehålla följande moment: synen på människans position i universum; synen på just människans egenskaper i denna värld; en syn på hur samverkan bör ske i samhället (i bred mening), och en metodik (kallas här Egensyn) att planera och styra det egna livet.
Så både egenskaper (ärftliga och förvärvade) samt val av livsinriktning och aktiviteter kan göra varje individ så speciell, att varje likriktning utifrån en ideologi egentligen är ett hån mot hennes natur. Innan vi kontrasterar individualismen mot den idag vanligaste samhällsfilosofin – kollektivism – ska vi dessförinnan dock betrakta de politiska och etiska konsekvenserna av det förra synsättet.
IV. Individualismens politiska konsekvenser
Om man kort sammanfattar de samhälleliga följderna av människans karaktär och egenskaper är dessa följande:
- Varje individ är unik, äger sig själv, är sitt eget ändamål och har ett okränkbart värde.
- Detta skapar en Rätt till det Egna Livet (REL) för varje enskild människa. Den rätten innebär, att personer ska i alla avseenden (med få undantag) få bestämma över sin egendom och över sig själva.
- Den bestämmanderätten innebär en oavvislig fordran på självständighet (eller oberoende) för varje människa.
- För att en medborgare ska kunna erfara och nå självständighet och därmed möjlighet att utnyttja Rätten till det Egna Livet ställs ett fundamentalt krav:
(A) på hennes lands författning (eller politisk praxis inom landet), som realiserar oberoendet. Det är att landet erkänner människans Individuella Rättigheter (IR). Dessutom uppställs två önskemål baserade på syftet med individens fulla självförverkligande. För att fullt ut kunna uppfylla och utnyttja självständigheten och rätten att agera bör individen
(B) inhämta viss kunskap och genomföra visst tänkande, samt
(C) under livet agera i ett antal avseenden.
De individuella rättigheterna (A) skyddar individens möjligheter att genom självständigt handlande förverkliga sitt valda livsinnehåll på basis av sin Rätt till det Egna Livet. Rättigheterna är följande:
1. Individens rätt att själv besluta om sitt liv och sina handlingar
2A. Åsikts- och yttrandefrihet
2B. Tanke- och samvetsfrihet
2C. Religionsfrihet inklusive rätt att byta religion
2D. Rätt att höra och ta del av andras åsikter utan offentliga hinder
3. Rätt att vara ensam (skydd för den mänskliga integriteten)
4. Religionsfrihet
5. Församlingsfrihet
6. Föreningsfrihet
7. Äganderätt
8. Rätt att fritt bedriva ekonomisk verksamhet samt rätt att inte hindras i denna av mycket betungande regler och skatter9.
9. Utgiftsfrihet (rätten att för alla utgifter, som inte är skatt, själv välja leverantör). Offentliga krav kan uppställas på miniminivåer avseende vissa försäkringsersättningar, som ersätter offentliga sådana (till exempel vid sjukdom).
10A. Medborgarna har en rätt att få skydd av samhället mot hot, förföljelse och fysiskt våld, eftersom det offentliga har tagit på sig ansvaret att sköta ett våldsmonopol.
10B. Brottsanklagade individer har rätten att dömas genom ett objektivt rättssystem med preciserade kriterier och regler, och vars principer gäller – och tillämpas – likvärdigt avseende alla medborgare.
11. Rätt att som medborgare i en stat delta i val gällande denna, som avgör statens styrning.
Rättigheterna 2D, 3, 9 och 10A betonas vanligen inte som viktiga individuella rättigheter. Nummer 1 motsvarar spartanskt amerikanska självständighetsförklaringens fantastiska formulering “rätten till liv, frihet och strävan efter lycka”. Det andra önskemålet (B) gäller kunskap och tänkande, som individen behöver för att kunna fungera väl som en oberoende och ansvarstagande person (se Livssyn, i avsnittet II. Individualism ovan). Det avser en fordran på det tänkande och de principer hon valt, så att hon verkligen kan förverkliga sig själv och de olika delarna av sin Egensyn. Den nödvändiga kunskapen gäller Livssynen, vilken består av: a) en Världssyn; b) Människosyn; c) Samhällssyn och d) en Egensyn. Den sistnämnda strukturerar allmänt upp en individs moral, mål och beteende i ett antal områden, som tillåter denne att systematiskt och successivt analysera de flesta viktiga livsfrågor på ett rationellt sätt, fatta beslut om dem för att sedan kunna agera utifrån dessa. Kunskapen, som ligger till grund för Egensynen, ska vara tillräcklig för att den frihetliga individen ska kunna rationellt bedöma och/eller fastställa följande komponenter:
1) Vilket är egentligen det egna jaget (självuppfattningen);
2) personens värderingar;
3) självuppskattningen;
4) livsmålen;
5) vanor
6) motivation.
Punkterna 2, 4 och 5 har med individen möjlighet att själv direkt bestämma att göra. Tänkandet och värderingarna innebär att en sådan person förstått, vad en klok person uttalade: “It’s not enough for me to be a creature ruled over by my own desires anymore”.
Det tredje önskemålet (C) avser människans beteende, där följande aspekter är viktiga:
- varje individ bör utifrån sin förståelse av sin natur, rättigheter och Egensyn alltid agera på basis av den kunskapen.
- att hon når och upprätthåller Andlig Självständighet
- kan hantera sina känslor;
- når och upprätthåller Materiell Självständighet;
- beslutar om sitt ansvar för andra svenskar (exklusive familjen) och andra i världen, samt
- beslutar om sitt ansvar för samhället/landet.
Skälet till B och C, som i detalj beskrivs på annat håll, är att REL kräver självständiga individer för att dess konsekvenser ska kunna förverkligas. Även om individer formellt erhållit frihet genom IR (se ovan), bör de helst vara förmögna att verkligen utnyttja dessa. Hur kan man stödja en sådan utveckling?
https://nyadagbladet.se/kronikor/att-bestamma-sin-livssyn/
https://fridebatt.se/handledning-i-att-bli-en-fri-manniska-del-9a
https://fridebatt.se/handledning-i-att-bli-en-fri-manniska
https://www.frihetsportalen.se/2022/03/kraven-pa-en-frihetlig-manniska/
För den unga personen är skolgång naturligtvis nödvändig, så att denne har möjlighet att exempelvis kunna läsa, skriva och räkna. En rad andra ämnen tillkommer i skolan, som redan idag är till direkt nytta för att förstå människans existentiella situation. I framtiden, när kravet på sträng objektivitet accepterats och indoktrinering i kollektivistisk ideologi eliminerats i skolan, kommer den att bli ett betydande stöd för utvecklingen av frihetliga människor. Varje individ behöver förstå vissa grunder i hur en person styr sitt eget liv och själv bestämmer de viktiga principer, som ska vägleda henne. Hon behöver en livssyn, som på bästa sätt kan styra hennes agerande. Skolan kan då bidra till att förmedla vår kunskap om och hur man kan betrakta det universum, som individen fysiskt befinner sig i (världssynen) samt beskriva människans egenskaper (människosynen) samt ge grundkunskap om samhället (början till samhällssynen). Beträffande den egna livsplaneringen kan deskriptiv information om karaktären av komponenter i denna såsom: värderingar, mål av olika slag, vanor samt möjliga andra inslag tas upp.
Beträffande kravet på självständigt beteende gäller detta i första rummet dels andlig självständighet och dels materiell sådan. Individen bör inledningsvis på basis av tillräcklig kunskap gällande Livssynen och eget tänkande själv formulera och besluta om sina värderingar samt mål och därmed sina åsikter i många frågor. Det är grunden för andlig självständighet, ett krav som kan härledas bland annat från libertarianismens förnuftstro och individualism. Beträffande det materiella oberoendet det vill säga ansvaret att själv ansvara för sin familjs och eventuellt andras liv tillkommer stödet främst från ideologins rättvisetanke.
V. Den etiska bedömningen av individer
Utgångspunkten för libertarianismen är människosynen med dess förståelse för att individer har mycket olika egenskaper, värderingar och mål (se II, Libertarianismens människo- och kunskapssyn ovan). Ingen tänker mera än libertarianen på moraliska frågor, värden och deras precisa innehåll. Dessa kan ju påverka hennes konkreta dagliga beteende, och hennes attityd är raka motsatsen till nihilism. Individen, som helt följer sina egna värderingar och samtidigt fullt respekterar andras individuella rättigheter, är en högeligen ansvarsfull och moralisk person. Hon visar en viktig form av godhet, som dock överträffas av en annan.
I västerlandet medförde den kristna religionen, att begreppet godhet förknippades med handlingar och mål, som ofta motverkade individens lycka och tillfredsställelse i livet. Medan humanismen var av stor betydelse i det tidigare samhället, var andra religiösa inslag mindre lyckade. Här anknyts istället till klassisk grekisk etik (Aristoteles), enligt vilken etik ses som vägledning för att människan ska kunna förbättra och förverkliga ett gott liv.
Ett meningsfullt livsideal bör då främst baseras på tillämpning av människans viktigaste egenskap, vilken särskiljer henne från alla andra biologiska varelser: nämligen hennes förnuft. Det innefattar det självständiga beslutsfattandet och ansvarstagandet, som beskrivits tidigare. Att efter bestämning av värderingar och mål ambitiöst arbeta för att realisera och närma sig målen, valda utifrån personlighetens krav samt de egna värderingarna och ambitionerna, bilda grunden för att bli en god människa. Man utnyttjar då på många vis just det förnuft och de unika egenskaper man fått. För att på bästa sätt kunna genomföra sin livsuppgift det vill säga realisera sina långsiktiga livsmål och främja sina värderingar, krävs av människan, att hon maximalt utnyttjar a) sitt förnuft, b) sin fulla kraft, förmåga och potential, samt c) sina unika egenskaper inklusive den egna kreativiteten. Om man lyckas med det kontinuerligt under lång tid, kan man etiskt betecknas som en god människa.
Innehållet i den korrekta uppfattningen om godhet har därför i sig inget att göra med att vara snäll, hjälpsam och understödja andra. Det kan möjligen betecknas som en sekundär godhet. Den viktigaste betydelsen av att vara en god människa betyder en person, som konsekvent försöker utnyttja sina viktigaste egenskaper och sin potential, eftersom denne då på ett maximalt och helt unikt vis – ej möjligt att kopiera av någon annan – åstadkommer sin egen bästa utveckling. Det är också från en allmän synpunkt till mest nytta för alla andra det vill säga samhället. Personer som enbart har åsikter om, att andra ska hjälpas eller kanske även utföra vissa tjänster för andra och därför anses som goda människor enligt konventionell moral, kan inte på något sätt mäta sig med de bidrag till mänskligheten, som utifrån en korrekt definition goda människor förmår.
På basis av en kreativ och rationell analys preciserar individen inledningsvis värderingar grundade på hennes personlighet, och tillräckligt ambitiösa mål fastställs (men inom ramen för hennes förmågor och potential). Därefter gör hon sedan – decennium efter decennium – kontinueligt stora ansträngningar för att nå ständigt högre arbetsmål och förverkligar i realiteten sin potential på viktiga områden. Så individen pressar sin intelligens, kreativitet, sitt omdöme och arbetsförmåga för att successivt närma sig sina livsmål. Samtidigt ansvarar hon för sin familj och genomför de skyldigheter hon påtagit sig för andra personer samt naturligtvis även beträffande den egna nationen.
Sådana prestationer är naturligtvis av oerhört mycket större värde för henne eller samhället jämfört med sekundära varianter såsom konventionellt beskriven godhet. Genom det fulla utnyttjandet av sina viktigaste – kanske unika – egenskaper realiserar hon sig själv genom en storslagen prestation och markerar därmed sin närvaro i världen. Det gäller exempelvis entreprenörer, som genom sina produkter eller arbetstillfällen skapar stora och verkliga möjligheter till gott liv för sina medmänniskor. Grunden är, att individen förverkligar sig själv genom en samlad förnämlig livsprestation. Detta godhetsbegrepp tar hänsyn till vad som är möjligt för den enskilda individen och är inget elitbegrepp. Det är avståndet mellan vad individen verkligen uppnår och vad som är möjligt just för denne, som avgör graden av godhet. Alla har oberoende av ålder, förmåga och styrka samma möjlighet att bli en god människa.
VI. Kollektivism
Kollektivism är generellt individualismens motpol. Kollektivet och dess intressen ses enligt denna filosofi som en avgörande utgångspunkt för exempelvis länders politik och lagar, vilket naturligtvis medför stora inskränkningar i individers frihet. Utrymmet för människans autonoma beslut blir därvid mycket kraftigt inskränkt. Kollektivism är grunden för alla socialistiska samhällssystem och alla de brett spridda, förtryckande politiska system, som framkom under 1900-talet.
Eftersom kollektivistiska system ofta inte bygger på demokratiska principer är tolkningen av kollektivets intressen vanligen helt fiktiv. Den överensstämmer bara med någon ideologi, kanske totalitär (såsom maoism, sovjetisk (före 1953) eller kambodjansk/nordkoreansk kommunism eller nazism och fascism). Utan de grundläggande kollektivistiska principerna skulle det vittomfattande förtrycket och massmorden inte skett inom de socialistiska totalitära systemen. Över 90 miljoner människor (exklusive nazistiska och fascistiska regimer, vilka ju också präglades av socialism) dödades av politiska skäl i dessa under nittonhundratalet. Dessutom tillkom oerhört många fler offer där, som förslavats och fått sina liv helt eller delvis förstörda, eftersom kollektivism rådde.
Det planekonomiska systemet – grunden för alla socialistiska stater – visade sig före och efter kriget ha de problem ekonomisk teori förutspådde och var klart underlägset marknadsekonomiska lösningar. Tyvärr hindrade diktatur och censur i Sovjetimperiet länge ett obestridligt avslöjande av denna underlägsenhet. Bara partiellt införande av marknadsekonomi räddade exempelvis senare Kina från fortsatt stagnation. Sovjetunionens försök ledde till landets demokratisering.
Socialismen/socialdemokratin i Västeuropa var efter andra världskriget icke auktoritära varianter av socialism och litade till fredliga metoder, där folkmajoriteten bestämde. Men – när möjligheter fanns efter valsegrar – genomförde även dessa en konsekvent och påtvingad kollektivisering av samhällsområde efter samhällsområde. Vissa gruppintressen gavs förtur, och medborgarnas individuella rättigheter sattes ofta åt sidan. Det offentliga tog makten från individen och urholkade hänsynslöst dennes beslutsrätt. Att besluten skedde demokratiskt på basis av majoritetsbeslut hindrade ju på inget sätt, att svåra ingrepp gjordes beträffande individens rätt att själv avgöra väsentliga frågor gällande sin egen existens. När väldefinierade individuella rättigheter inte existerar eller respekteras, kan demokratier på liknande sätt som diktaturer på många områden begå hänsynslösa övergrepp mot människorna. Det innebär naturligtvis att de direkt angriper personers rätt till det egna livet (se IV Individualismens politiska konsekvenser ovan).
Man kan ta Sverige efter kriget som utgångspunkt för granskning av resultatet av vad en StatsVälfärdsStat (se VII Det frihteliga samhället nedan) leder till. Landets ekonomiska framgång sedan 1945 byggde inledningsvis på den oerhört gynnsamma situation, som det under världskriget neutrala Sverige hade med sitt oskadade och topptrimmade produktionssystem inriktat på civil produktion. Ett förstört Europa hade efter krigsslutet ett oerhört behov av just de varor vårt land kunde erbjuda: trävaror, malm, järn och stål samt produkter från tung verkstadsindustri. Den svenska exporten bar landet in i den framgångsspiral, som sedan följderna av krigets tekniska utveckling och införande av främst amerikanska kommersiella system, teknologi och kunskap (bland annat självbetjäning, marknadsföring och företagsledning) bar vidare på basis av svenska entreprenörers och arbetares prestationer.
https://www.contra.nu/contra-articles/viktiga-krafter-bakom-sveriges-utveckling/. Contra nummer 3 2019, s 6f.
Socialdemokratins ekonomiska politik saktade genom planekonomiska initiativ oftast ner utvecklingen. I den utsträckning socialdemokratisk politik inledningsvis påskyndade visst reformarbete, hindrade valda upplägg senare utveckling och anpassning till människorna. Sättet att genomföra reformerna byggde på socialistiska tankegångar, vilka medförde olämplig – och kanske kapitalförstörande – politik på en rad områden. Socialdemokraternas tidvis olämpliga generella ekonomiska politik medverkade vid flera tillfällen till stora valnederlag.
Socialdemokratins felaktiga politik på många områden belyses av en jämförelse med utvecklingen för Schweiz efter Andra världskriget. Det är det land, som Sverige är närmast jämförbart med i Europa. Bägge länderna var neutrala och oförstörda av kriget, befolkningsstorleken och industristrukturen var liknande och så vidare. Schweiz startade 1946 med en lite lägre bruttonationalprodukt per capita, men presterade sedan med en konsekvent borgerlig politik oftast högre årlig tillväxt, vilket lett till att man idag visar en BNP per capita, som är 50 procent högre än Sveriges. Förutom att man alltså kontinuerligt åtnjutit en högre standard än svenskarna, har man nu en dramatiskt högre standard än oss. Det visar svensk socialdemokratis misslyckande, och kan bara döljas för svenskar genom den sedan 50-talet pågående indoktrineringen av befolkningen och partiets grepp om statsmedia och utbildningssystemet.
https://www.contra.nu/contra-articles/massindoktrineringen-i-sverige/ Contra nummer 1 2020, s8f.
VII. Det frihetliga samhället
Demokrati, stat och lagar är oumbärliga institutioner för ett gott samhälle, men de förstnämnda två institutionerna ska begränsas till områden, där demokratisk samverkan är helt nödvändig. Samverkan mellan människor har bildat de gemenskaper vi historiskt har, och libertarianen respekterar de samhällsvanor och institutioner, som länge visat sin överlägsna nytta för människors välfärd etcetera. Dessa har bevisat sin rationalitet. Samtidigt ska de numera alltid beakta individuella rättigheter och beakta möjliga förbättringar.
Beträffande utsikten att skapa ett bättre och friare samhälle än det nuvarande reagerar dagens svensk på samma sätt som sovjetmänniskorna på sjuttiotalet. Dessa kunde inte föreställa sig ett system, som inte i mycket liknade det existerande. Att grundligt reformera det realsocialistiska samhället såg man därför inte som överhuvudtaget möjligt, trots att man var kritisk till mycket. Den bristande föreställningsförmågan – delvis indoktrinerad – lamslog dem. Och precis samma förhållande gäller dagens svenskar. Dessa är också oförmögna att förutse det stöd för individen och innehållet i de många nya marknader, som kommer att finnas i ett friare system. Och den professionella politiska klassens förskräckelse över libertarianismen kommer att i mycket påminna om aristokratins upprördhet och argument mot sin förlust av inflytande vid Kleisthenes införande av fullständig demokrati i Aten år 507 före Kristus.
https://epochtimes.se/Kronika-Sa-foddes-ordet-alla-sager-sig-forsvara—demokrati—Del-1
Libertarianismens mål är ett i alla avseenden dynamiskt samhälle, som skapar otaliga möjligheter för individen att leva sitt liv och realisera sin potential. Syftet är att möjliggöra mänsklig frihet i alla avseenden, vilket skapar största tänkbara utveckling, vilket troligen också innebär en explosion av skillnader – av alla slag – mellan människor. Ett utmärkande drag i det samhället är, att individuella initiativ välkomnas och uppmuntras på alla områden. Det är inte bara så att tusen blommor ska blomma utan – miljoner!
Eftersom målet för goda människor just är (se V Den etiska bedömningen av individer ovan) att maximalt utnyttja sin kraft, sitt tänkande, sina unika egenskaper och särskilt sin kreativitet, sammanfaller det fria samhällets mål med individernas. Sammantaget leder det till ett gott samhälle för alla (och även för de vuxna individer, som är beroende av andra).
Människan har en klar tendens till medmänsklighet (se II Libertarianismens människo- och kunskapssyn ovan). Varje person avgör vilken insats hon frivilligt vill göra för andra. Samhället ansvarar dock slutligt för de människor, som inte klarar sig själva och inte får hjälp. Omfånget av detta stöd beror på vilken hjälp, som ges frivilligt. Utifrån sin förståelse av världen och sig själv avgör individen, hur hon bör agera. Tänkande och beslut gällande hjälp till andra är ett krav, som ställs på henne i ideologin (se IV Individualismens politiska konsekvenser ovan). Hennes åtgärder för att stötta andra orsakas då av att hon vill utföra dem: de är alltså viktiga för henne. Libertarianen är med sina klara moraliska värden sannolikt den mest generösa människan i världen – hon har tänkt igenom sitt ansvar för andra och ger frivilligt. Gåvorna är helt hennes eget val och inte givna av tvång. Men hon avgör omfånget av dem.
Alla en människas normala behov i samhället kan tillfredsställas genom fria avtal i ett väl fungerande samhälle. Efter en övergångsperiod, där man prövat olika lösningar, kan samhället förhoppningsvis även överta olika delar av statens sociala funktion. Det skulle innebära att en del av stödbehovet till behövande personer också så småningom kan arrangeras på frivillig basis beroende på människors medmänsklighet. Socialdemokratin dödade tidigt all frivillig social verksamhet beroende på sina marxistiska fördomar, men denna frivillighet kan återkomma. Självfallet blir fördelningen mellan privat och offentlig hjälp helt en empirisk fråga. Offentlig hjälp kommer vid behov alltid att stå till buds: ingen lämnas ensam i det libertarianska samhället. Däremot kommer mindre minoriteters intressen inte att få dominera över samhällsutformningen för den stora majoriteten. Politiken att exempelvis genom utformningen av olika system gömma undan kostnaderna för beroende personer avslutas, och korrekt redovisning genomförs i alla avseenden. Viljan att hjälpa minskar inte genom ärlighet och transparens i alla avseenden.
Samhällets strävan efter likartade förutsättningar i de viktigaste avseendena för människor börjar idag ersättas av kulturmarxistiska krav på lika ekonomiskt resultat för alla. Men ett sådant krav på jämlikhet beror på den etiskt avskyvärda (och lyckligtvis ogenomförbara) marxistiska tesen: “Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Det tillfredsställer två av de mest vedervärdiga känslorna i samhället: det indoktrinerade klasshatet samt avundsjukan. Den jämlikhet mellan människor, som är relevant, utgör främst: alla medborgares jämlikhet infor lagen; bashjälp för att vid behov klara livet; samt fri skola. Skillnader mellan människor är självklara utslag i ett samhälle, där människors inneboende olikheter godtas. Dessa är naturliga inslag i en libertariansk – och därmed human – stat. Och på lite sikt kommer också individer med sämre relativa inkomster i ett frihetligt samhälle ha bättre absolut standard än personer i länder, som bedriver en radikal jämlikhetspolitik. Socialism utarmar nämligen alla och skadar samhället gravt.
Grundläggande för den svenska så kallade välfärdsstaten var tidigare en förkärlek för offentliga lösningar för alla samhällsfunktioner. Efter murens fall är sådana initiativ betydligt färre, men dagens klimatpolitik ändrar nu detta. Och avsaknaden av och motviljan mot privata lösningar gällande exempelvis social politik är fortfarande förhärskande. Om man granskar offentliga sektorer som skola, hälsa/sjukvård och polis/rättsväsende, där det offentliga fortfarande är mycket eller helt dominerande, tillhör dessa dagens största politiska misslyckanden i Sverige. Låt oss kalla länder som Sverige för StatsVälfärdsStater (SVSer). Beteckningen Civil VälfärdsStat (CVS) används här för att beteckna ett land, som konsekvent låter medborgarna genomföra och utnyttja privata lösningar gällande alla problem.5 Statliga lösningar används då i sista hand, om inte privata initiativ är tillräckliga.
Ahlmark, Dan (2017). VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten. Realia Förlag, Stockholm och Kindle.
Den formella grunden för det fria samhället är goda institutioner och lagar godkända av en demokratiskt vald folkrepresentation. Det som sedan i verkligheten möjliggör snabb utveckling är – vid sidan av frihet och kreativitet – självfallet arbetsfördelningen i samhället – denna enormt produktivitets- och välfärdshöjande kraft – som automatiskt leder till ett nära samarbete mellan människor. Samma effekt har arbetsfördelningen mellan länder i kombination med handel. Människors självständiga inkomst beror i grunden på marknadssystemet genom dess utbud och efterfrågan. Fria marknader innebär med nödvändighet att vissa blir rika. Det är en förutsättning för ett väl fungerande ekonomiskt system, vilket bygger på kraftfull mänsklig motivation och oavbrutet skapar möjligheter för vidare utveckling, som i sig gynnar de allra flesta.
I och med att medborgarnas Individuella Rättigheter är definierade till sin omfattning och preciserade i grundlag, kan områdena för offentlig verksamhet bestämmas. Utförandet gällande många av dessa kan sedan i ett första steg hanteras genom utnyttjande av privata leverantörer, medan det offentliga (det vill säga indirekt medborgarna) betalar.
Senare kommer ansvaret och finansieringsfrågorna att aktualiseras. Rätten till det Egna Livet (IV Individualismens politiska konsekvenser) hindrar en nämnvärd del av den offentliga aktivitet, som idag kräver väldiga resurser från medborgarna. Sådana aktiviteter måste då så småningom avbrytas och avvecklas, så människor får själva besluta avseende aktuella funktioner, och samtidigt kan upphöra att betala det offentliga för dess tjänster. Sättet just att övergå från dagens StatsVälfärdsStat till det goda samhället – den Civila Välfärdsstaten – berörs nedan.
VIII. Övergången till den civila välfärdsstaten
Vad som idag behövs är inledningsvis formulering och fastställande av de nya samhällssystemen i CVS. Därefter bör praktiska och smidiga metoder för att genomföra övergången från StatsVälfärdsStaten (SVS) till den Civila VälfärdsStaten (CVS) fastställas. Möjligheten till frihet för individen att agera själv och ingå avtal på de många områden, som idag hanteras kollektivt, och lämpliga system för detta har under efterkrigstiden belysts i många uppsatser, skrifter och forskningsprojekt inom främst national- och företagsekonomin. En bred behandling avseende hur reformarbetet avseende den svenska SVSen kan utformas med målet att landet blir en CVS, presenterades 2017. Radikala intellektuella insatser med detta som mål kommer sannolikt utföras under kommande år.
Ahlmark, Dan (2017). VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten. Realia Förlag, Stockholm och Kindle.
IX. Vid livets slut
Monoteistiska religioner har som många andra använt döden för att under livet tvinga människor att uppvisa ett enligt religionen gott beteende. Den schweiziske filosofen Amiel beskrev ögonblicket efter döden, när enligt kristendomen människans gärningar ska värderas: ”När dombasunen ropar till oss: Är du färdig? Gör räkenskap för dina år, för dina lediga stunder, för dina krafter, för din talang och för dina verk”. En värdering med liknande syfte görs också enligt islamsk religion, och det eviga straffet, som då blir resultatet av en negativ bedömning av individen, syns där även betydligt plågsammare än kristendomens. De syns också kunna vara så extrema i förhållande till det personen gjort fel under livet, att man kan betvivla, att en religion skulle tillämpa sådana regler.
De allra flesta libertarianer är sannolikt sekulära, och utan behov av religion under och vid livets slut. Deras rationalism har hindrat det “trons hopp”, som trots alla försök att skapa en rationell och säker beviskedja för gudomlig existens alltid varit nödvändig för att bli religiöst övertygad. Samtidigt gör deras naturliga tolerans av andras åsikter, att de harmoniskt kan samexistera med religiösa och andra människor förutom sådana med oetiska eller onda avsikter.
Den viktigaste värderingen vid vägens ände görs av individen själv, eftersom denne ensam kan rättvist avgöra vad som varit möjligt att göra – eller undvika – i sitt liv.
Hur har man egentligen realiserat sina värderingar och nått uppsatta mål? Hur har man ansträngt sig för att förverkliga den potential och de stora möjligheter man haft? Hur har man behandlat familjen? I vilken utsträckning har man varit en i sann mening (se V Den etiska bedömningen av individer) god människa och inte etisk enligt de bristfälliga versioner dagens samhälle erbjuder? Och har man väl utnyttjat de viktigaste av de chanser på många områden, som man mött i livet?
Alla dessa frågor sammanhänger egentligen med hur man utifrån sin egen syn realiserat sin Rätt till det Egna Livet (REL). Så det viktiga ögonblicket i början av livet, när man verkligen förstod och insåg denna sin rätt som individ, följs nu av avslutningen i form av den värdering människan gör i slutet av sin levnad. Ett liv har levts och avslutas nu. Måtte hennes individualitet ha präglat något i världen och samtidigt givit henne tillräcklig glädje och tillfredsställelse!
Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav tidigare ut boken ”VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”. Han arbetar som medborgarjournalist vars artiklar publiceras i tryckta eller elektroniska media.